Om blickar kunde döda...

Innan vi passerade dörrarna till den monstruöst gigantiska butiken, som man åker till när det är storhandling på gång eftersom det sägs vara billigare där, kom vi överens om att OM vi utdelade sårande kommentarer till varandra så skulle vi inte ta det personligt. Det är bara det att så fort jag kliver in i denna butik förflyttar sig mina nerver typ tre meter utanför min kropp och jag känner mig hatisk och gråtfärdig, men mest hatisk. Och jag måste få utagera min - i ärlighetens namn obefogade - ilska mot nån och det är oftast (alltid) A som får ta smällen (smällarna). A upplever ungefär samma sak och med tanke på alla mordiska blickar man möter av andra förmodar jag att det är fler som känner så. Det är liksom: Jag går här med min stora jävla vagn och jag handlar faktiskt och jag tänker inte flytta mig och gud nåde dig om du går in i mina hälar med DIN stora jävla vagn.

...och så är oxfilén slut... Givetvis har vi bara oss själva att skylla som är ute i sista stund och försöker få tag på oxfilé. Nyårsafton = oxfiléns dag förvisso men ändå, vi får skylla oss själva. Det är bara det att oxfilén alltid är slut, om vi så är ute i första stund. Måndag är den slut, tisdag är den slut, onsdag är den slut, torsdag är den slut, fredag är den definitivt slut, lördag är den jävligt slut och på söndag kan det kvitta. För det kan väl ändå inte vara så att det är fler som har upptäckt tjusningen med oxfilé?

Så i slutänden har man inte tjänat ett enda öre på att köpa oxfilén där, eftersom den är slut och så får man slösa ytterligare bensin på att ta sig ner till stans dyraste butik för att istället köpa oxfilén där och så blev man helt plötsligt många kronor fattigare än vad man från början hade kunnat bli. *andas*

Väl hemma ska ju allt packas upp samtidigt som lunch ska lagas och kaffet ska definitivt sättas på. ...och det är ju inte så att gårdagens disk har försvunnit av sig självt... Medan jag prasslar irriterat med papperskassarna, som ska vikas ihop fint så de platsar bättre i påslådan, donar A med kaffet.

A: Ska jag sätta på två eller tre koppar?
Prassel, prassel
Jag: Tre... Prassel
A: Två?
Jag: Ne, tre... Prassel, prassel
A: Va?
Jag: TRRRREEEEEEEEEEEEEEEEEE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Men det är okej, det är bara Nyårsafton. Nu ska jag bara städa hemmet också sedan är allt bra, jag lovar! Vi fick ju tag på oxfilé till slut så jag är lycklig!

Gott Nytt År, kära blogg och läsare! Ta det lugnt med champagnen och fyrverkerierna, så hörs vi nästa år.

Jul jul, strålande jul!

Ljuvliga jul! Love ya'! Men efter bara (!) två dagars julbord längtar jag infernaliskt efter "vanlig" mat. Igår skulle pappa och jag ha myskväll och vi diskuterade vad vi skulle äta för något (myskväll innefattar automatiskt - så klart - något att äta). Eftersom lunchen bestått av julmat (och otaliga paradisier) var en repris av detta uteslutet trots att de överblivna köttbullarna, prinskorvarna, skinkorna m.m. var många. Vi satt tysta en stund och bara drömde oss iväg. Jag fantiserade bland annat om tacos:

Jag: Pappa, lyssna på det här: tacos... tacos... tacos... med stekta champinjoner, cocktailtomater, minimajs, vitlökssås och allt det där...
Pappa: Aaaa...
Jag: Mmm, ska vi ta det då?
Pappa: Aaaa...
Jag: Det tar ju inte så lång tid att laga. Faktiskt.
Pappa: Neee...

Så det blev kinamat...

Häromdagen var jag för övrigt riktigt huslig av mig. Jag bakade 50 kringlor. Tyckte nog att det var nödvändigt innan mjöl och andra ingredienser började krypa ut ur skafferiet av sig självt. För här ska fan inte slängas något i onödan. Men jag njöt i fulla drag av att få känna mig som en riktig husmor. Jag nynnade omkring i köket, iklädd mitt förkläde och med mjöl på näsan, och tittade fascinerat på min otroligt fula men väl fungerade köksmaskin som ambitiöst blandade min deg. Jag blev påmind om maskinens funktioner då jag hittade dess fantastiska tillbehör: köttkvarn och korvhorn. Jag fick lust att göra egen korv men jag insåg att det måste finnas gränser på galenskaperna. För tillfället fick det duga med 50 kringlor = vuxenpoäng så det räcker åtminstone ett tag framöver.

Det visade sig dock att kringlorna tydligen (för jag har inte smakat dem) var oätliga. Jävel oxå! Där dog all min eventuella framtida huslighetslust.

Men! Livet går vidare! Jag har inte sålt smöret och tappat pengarna och min jul har varit alldeles, alldeles... underbar!

Nu ska jag inta soffläge och inmundiga en oätlig kringla.

Må väl!

Lördagsreflektion och söndagsbestyr...

Tuff spelning igår. Men bortsett från det hade vi riktigt roligt - kvällen bjöd trots allt på många skratt och skönt röj. Och trots femtioelva kommentarer som "Har ni inget med Carola som typ Främling??" var ordningsvakten den enda person jag kände starkt för att skada. Han var dock ganska många centimeter längre än mig och galet många fler muskler än mig så jag insåg motvilligt min begränsning och mitt definitiva öde om jag skulle ge mig i kast med honom. Jag fick nöja mig med att gå jävligt hårt i golvet och blänga svart när jag gick förbi honom.

Varför detta hat, undrar ni säkert nu? Jo efter att folk våldfört sig på våra trummor och hällt öl på vårt piano, under tiden vi hade tre pausminuter, och dessutom var väldigt "påiga" när vi kom tillbaka ansåg jag det lägligt att hämta hjälp. Jag vet inte vad ni anser, men jag känner i alla fall att den längsta och biffigaste person som råkar ha en reflexväst med bokstäverna O-R-D-N-I-N-G-S-V-A-K-T på borde vara det mest logiska valet av person att be om hjälp?

Men tydligen är det inte det, för allt jag fick till svar var: "Prata med chefen."

Ssssucker!

Nåväl, nu måste jag ner i tvättstugan och mangla mina lakan och örngott. Tråkigt som fan. Men det finns inget skönare än att få lägga sig i en nybäddad säng med manglade lakan... På tal om att mangla - har ni någonsin råkat ut för att när ni lägger lakanet (eller vad det nu kan va) på mangelduken, "manglar in" och sen när ni "manglar ut" så har helt plötsligt lakanet och mangelduken bytt plats? Alltså att lakanet är under mangelduken? Det har aldrig hänt med "min" nuvarande mangel men jag vet en mangel, från tidigare boplats, som betedde sig så; som bytte plats på lakan och mangelduk. Inte alltid - men ibland. How is that? Jag får inte ihop det. Alls. Men jag förmodar att det krävs någon slags matematisk lösning för att ge svar på detta fenomen och då är det ändå out of my league, då jag aldrig varit något matematiskt snille. Men ni får gärna grunna vidare på en potentiell lösning (såvida ni inte ser det uppenbara i det direkt). Jag blir bara knäpp(are) om jag grunnar vidare.

Må väl!

Kärlek på jobbet...

Det är inte var dag man får en liten lapp med vackra ord i handen av besökare. (...tja, inte i vanliga fall heller då... men ändå...) När han bad mig läsa den svarade jag lite panikartat: "Well, I'm kinda busy right now so I'll read it later". Detta grundat på hans något generade blick och mina slutsatser om att lappen förmodligen inte var särskilt arbetsrelaterad. Meaning senare prioritering.

...så jag skyndade mig utom synhåll och läste den lilla lappen. Den inleddes med: "Hi, I'm beginning to like you"... Nästa sida (för det var två sidor) hade han hunnit bli galet förälskad i mig: "I fell in love with you really truly madly deeply. Please don't break my heart."

Holy shit! Nu tycker jag att det blev jobbigt, för jag trodde ju att jag hade varit tillräckligt tydlig med mina icke ömsesidiga känslor förra veckan:

Han: "Do you have an email-adress or MSN or something like that?"
Jag: "No, absolutely nothing like that..."

Det tycker i alla fall jag är jävligt tydligt! Det fattar väl vem som helst att man inte är intresserad om man uttrycker sig så? ELLER?!?! Helavetess! Någonstans i mitt inre har jag förvisso haft en liten deal med mig själv som gått ut på att jag nog tänker gifta mig med mannen som uttalar en kärleksförklaring av detta passionerade slag.

Men en sådan deal är ju precis lika hopplös som nyårslöften - det har ju till och med jag börjat inse. Jag måste dock medge att jag till en början blev ganska smickrad (jag är ju inte mer än människa liksom). Nu är jag mest förbannad. Komma här och komma. Han känner ju inte ens mig. "I want to have serious love friendshiprelationship with you." My ass! Jag undrar om han skulle skriva samma lapp om han kände till alla mina mörka sidor? Undrar tex hur sexigt han skulle tycka att mitt fjäderpillande är? Mmm, just det! Inte särskilt va?!

Jag har planer på att ta med mig min sönderpillade fjäderkudde till jobbet och nästa gång han kommer ska jag utan ett ord överlämna den till honom. Vore det för brutalt? Tror ni att mitt budskap går fram??

Vintern är häääääär!

Jag har idag förfrusit de enda av mina kroppsdelar som var värda att betrakta - mina prinskorvsformade tår. Det var i morse när jag stod och väntade på bussen som det hände; det var då mina små prinskorvar gav upp. Bussen var 25 minuter försenad. 25 minuter, det är nästan en hel halvtimme. Fem minuter till och jag hade förvandlats till isglass. Jag avskyr isglass! Det gnisslar så otäckt när man biter i dem. Iiiiihhhh!!!

Det ryktades att bussen hade frusit fast någonstans och att det var därför det tog tid. Eller nåt. Så himla tragiskt. Jag hörde inte busschaufförens hela förklaring till kvinnan framför mig, mitt huvud var liksom "mumifierat" av mössor och halsdukar.

Det värsta av allt: det är ingens fel! Det finns ingen syndabock! (Ja jo, vädret då men säger jag det högt så blir jag förmodligen ganska hatad.) Mina prinskorvar är numera obefintliga och jag har ingen att skylla på. Inte ens mig själv, för jag hade faktiskt varma vinterskor/kängor/stövlar på mig. Så himla tragiskt.

Ja, vilka problem man har...

Men hörni?

FY FAN VA KALLT DET ÄR!

And it makes me... completely... INSANE!

Jag blev klickad i örat idag.

Vet ni den där scenen i French Kiss där Meg Ryan anländer till hotellet i La France där hennes otrogne pojkvän bor och hon pratar med hotelldirektören som till en början inte är särskilt tillmötesgående? (Puh, lång mening...) Ni vet, den scenen när hon blir alldeles galen och plingar galet många gånger på ringklockan?

Nåväl, gudarna ska veta att jag förstår hennes känslor i den scenen, för när någon klickar mig i örat känner jag exakt samma sak. För att göra en lång historia kort så försökte jag vänligt förklara, för en kund som ringde, varför en viss vara var slut och varför den inte skulle komma hem igen.

Hon i luren: Usch, va dåligt!!! Varför?! Det får ni ju se till att ha hemma!
Jag: Jo, men... *KLICK*

Alltså. Mig klickar man inte ostraffat! Jag förstod förvisso att personen i andra änden inte kunde må särskilt väl men det är ingen tröst för mig i sådana lägen. Jag fullkomligt HATAR att bli klickad! Så. I tanken ringde jag upp personen ifråga och sa:

...absolut ingenting utan tog den fetaste hammaren och gav personen ett rejält klick i örat tillbaka! Och det kändes så skönt! Mina åskmoln var som bortblåsta och lyckan total; jag hade fått sista ordet - eller ja, sista klicket. Och det är viktigt! Även om det bara skedde i tanken. Men man ska inte underskatta tankens kraft, har jag hört.

"I don't get it. Do you enjoy being that rude? Because when you do that, it just gets underneath my skin, and IT MAKES ME... COMPLETELY... INSANE!!!"

Det var en gång...

...en Mimzan som var oförskämt pigg när hon skulle gå och lägga sig igår... Det är sant, I fool you not! Kände ingen trötthet whatsoever.

Jag: Fiffan va jag är pigg. Jättevaken!
A: Mhmm...
Jag: Ska jag läsa en saga för dig?
A: Okej.
Jag: Va?! Är det sant? Bara så där?

Efter lite övertalning fick jag honom till och med till att gå och hämta sagoboken. Jag visste precis var den fanns och efter noggrann beskrivning var det bara för honom att hämta den. Praktiskt!

Jag: Okej, here we go! "I mitten av 1700-talet seglade kapten N. Petterson från Göteborg till Spanien..." *gääässp* "... för att hämta salt. Han seglade en stor brigg, som ägdes av..." *gäääässssp* "...några köpmän från nyss nämnda stad. Briggen lastades med salt..." *gäääääääässssp*

En hel sida senare...

Jag: "Genast började manskapet verkställa gubbens befallning, de arbetade lugnt..." Alltså, fiffan va jag är trött, kan vi inte sluta nu?
A: Neejje, jag började ju bli nyfiken nu ju! Fortsätt!
Jag: Ameh..

Tur att sagan bara var tre sidor lång...

Längtig

Jag längtar efter lediga stunder. Jag längtar efter min innersta röst. Jag längtar efter att kunna föra dess talan. Jag längtar efter fjärilar. Jag längtar efter varma färger. Jag längtar efter perfektion utan att behöva vara perfekt. Jag längtar efter innerlighet. Jag längtar efter en ny soffa. Jag längtar efter stunder med min dammiga kamera. Jag längtar efter chips och dipp. Jag längtar efter att läsa. Jag längtar efter klarhet. Jag längtar efter att ha något klokt att säga.

Jag längtar!

Fan va jag längtar!

Men jag längtar inte efter att behöva ta itu med disken...

Allans Popsalonger

Allans Popsalonger är nu ett avslutat kapitel och jag känner sorg och smärta i hjärtat. Eller jag vet inte, det kan vara ömheten i mitt vänstra revben som förvirrar. Kan man sjunga sönder ett revben? Det är klart, på vissa toner i typ Bohemian Rapsody och Bee Gees-medleyt fick man pressa alltså...

På tal om Bohemian... Det har tydligen varit en favorit bland publiken och även så hos mig och kören. Det är sällan jag ryser av att höra oss själva sjunga - liksom när man står mitt i alla klanger och ibland kanske inte riktigt kan urskilja helheten. Liksom... (Uuuäää va svårt det var att förklara då...) Men på Bohemian och framför allt igår kunde jag urskilja helheten och god damn it, jag hade behövt en varm päls på mig (är förvisso emot pälsar men ändå). Ståpäls som en skrämd katt! (Tänk om jag hade råkat skriva ståfräs istället, va pinsamt det hade vatt då... Det händer att jag blandar ihop begreppen så jag måste tänka efter lite före...)

Men trots att jag hade en freezing-moment där var jag för övrigt väldigt varm och min bror var inte långsam med att påpeka och lyfta fram bevisen för detta:

S: Jäklar va bra ni var! Men du, jäklar vilka lökringar du hade under armarna!

Armhålsfixerade skitunge! Fast jag vet att han hade rätt. I första akten hade jag nämligen en sån där armhålsåtsmitande tröja med en kulör som easily avslöjar minsta svettfläck. Det, i kombination med It's raining men-rörelse (armar upp i luften), gör det ganska svårt att dölja tillstånd som sådana...

Men. Det bjuder jag på! Jag är inte mer än människa; jag fiser och skiter jag också ibland.

Hur som helst. Fyra lyckade föreställningar ligger nu bakom mig och jag sörjer. Lite. Igår var en extra betydelsefull dag; min fina familj var där (och nu började jag störtlipa)...

Men nu måste jag ner i tvättstugan och tvätta mina svettiga kläder! Vi hörs, gott folk!

Nya tag idag!

Tja! Wazzup? Jo, tack med mig är det bra idag! Jag var en liten bitterfitta igår, jag vet! Men vi kan väl skratta åt det idag? Det gjorde i alla fall jag när jag såg mig själv i spegeln - var tvungen att ta ett kort... Jag funderar på att byta ut min nuvarande profilbild mot dennadär. Känns som att den funkar i alla lägen. Dessutom börjar jag få ont i huvudet av alla mina papiljotter... Hahahahaha! Vilken skön humor jag har ibland... (ne, alltså jag bara skojar!)

Men OBS! Nallen i bakgrunden är INTE min! Men vems är det då? Ja, den är inte min, det är allt ni behöver veta! Va tror ni om mig? Att jag har kvar mitt nalle-liv, eller? Jag är 48 år (eller nåt) liksom. Pinsamt ju! Men nallen du har i soffan då? Gnnn.. Ja, men det är Biblioteksnallen från typ 2008. Den passar min inredning, den utstrålar kunskap. Det är konst. Det är kultur. Så den räknas inte... Så nu lägger vi ner den diskussionen, ok? Jag pallar inte mer...

Men jag är ju glad idag ju! Oohh yeah! Riktigt glad blev jag vid tio-tiden idag och den officiella orsaken är att jag vann 100 kr på triss. Tihi!

Imorgon är det fredag och i övermorgon är det lördag meaning stort på gång. Break a leg! Kram och puss och hej då!

What´s going on?

Det är något som pyr inom mig idag. Något som känner för att visa sitt rätta jag och elda lite. Eller mycket. Tungan känns extra vass och ögonen extra röda. Jag tyckte mig till och med ana lite utsipprandes rök från mina näsborrar alldeles nyss.

Vad det beror på vet jag inte, det började the minute jag kom hem. Och varför just då?

Kan det ha varit doften av vitlök och bacon som slog emot mig?
Kan det ha varit diskberget som pockade på min uppmärksamhet?
Kan det ha varit tå-jäveln som var tvungen att springa in i det vassa bordsbenet?
Kan det ha varit kattsanden på toamattan?
Kan det ha varit hålen i mina strumpor?

Eller kan det ha varit ensamheten som var på besök? Jag gillar att vara för mig själv, det har jag alltid gjort. Så sett är jag lite märklig (i övrigt är jag ju helt normal då!). Men jag gillar inte att umgås med ensamheten. Fiffan asså!

Eller så är det nåt annat. Men VAAAD? Jag blir galen! Det är såna här moments som jag blir extra svag för chokladen. Det värsta är att jag vet att det finns i kylskåpet - helnötschoklad. Det är någon i det här huset som fortfarande köper hem...

Kinamat ikväll eller?

Swing it, Ella!

Gutten mårrgen! Oh'boy! Jag har sovit gott. Men jag blev avbruten i min sköna dröm. Det var inte okej, enligt min mening. Jag mötte nämligen mannen som jag en gång kände väldigt starkt för (Father Ralph från Törnfåglarna). Det fullkomligt slog gnistor emellan oss och som en tyst överenskommelse lät vi oss obehindrat bejaka attraktionen. Det har aldrig någonsin gått så långt i drömmen (ja, och inte i verkligheten heller då om ni nödvändigtvis måste veta) men oh, yeah! nu var vi på gång liksom! Lycka! Men plötsligt omsluts vi av ett obeskrivligt starkt vitt sken. Va i helvete?!

Jag öppnar ögonen och ser en stor fet golvlampa lysa ilsket på mig.

Jag: Men vaffaanNN!
A: Är du vaken? Jag släcker om en stund...

Suck!

Jag hade för övrigt tänkt ta en riktig sovmorgon idag, då jag börjar jobba först efter lunch. Det blev dock inte så, som vanligt. Men istället för att dra igång med alla måsten inleder jag en kaffestund med dig, kära blogg. Och Ella Fitzgerald. Har ni förresten någongång testat att städa hemmet med Ella i högtalarna? Eller jazz överhuvudtaget? Det går hur bra som helst. Städningen blir kreativ. Jag lovar! Jazz som städmusik? Är inte det lite för bra för att avnjutas under städstunden? tänker ni kanske nu.

Inte om ditt hem blir förbannat snyggt och rent!

Årrevoah!

Hektiska tider

Ohoooj! Här händer det inte mycket, men det gör det å andra sidan i mitt liv just nu. Det går i 180 och jag gör så gott jag kan för att hinna med. Konditionen är dock inte vad den brukade vara (fast den har aldrig brukat vara vid närmare eftertanke). Det finns inte tid till att stanna upp och reflektera utan det är bara å köre på! Nästan.

Jag medverkade i radion idag. Jag och några till. Tidigt som aset. Men kul var det! Vi gick därifrån med den hurtiga känslan: Tja, lite missar här och var hör väl till, men i det stora hela gick det nog bra! Wow!

Nu, så här i efterhand, när jag lyssnat på programmet är den känslan något mera dämpad. Den har ersatts av ett mer apatiskt konstaterande: Kattastrååf... Kinder och läppar hänger lösa liksom, och blicken är tom.

MEN! Överlevnadsinstinkten sätter in och gaskar upp mig rejält ändå! The show must go on - så är det bara! Offentliga pinsamheter är bara nyttigt för det narcissistiska egot och resultatet av det är (förhoppningsvis i de allra flesta fall) ödmjukhet. Jag känner mig otroligt ödmjuk och det lilla självförtroendet jag en gång hade har faktiskt inte alls fått sig en törn. Nnnäppp! Tro det eller ej.

...tur att biljetterna är slutsålda och ej återbetalningsbara... Moahahaha! Guh, jag tror jag dör av skratt! Åh, det var roligt...

Men någonting som gick väldigt bra ändå, får jag säga, det var intervjuerna. Jag iakttog de andra som blev intervjuade med stor beundran och jag tänkte "Åh, vilka bra svar de ger och please God, intervjua inte mig!" I nästa stund hade jag en stor fet mick upptryckt i ansiktet. Nu, så här i efterhand, tycker jag inte att jag var så pinsam som jag hade förväntat mig att jag skulle vara. Jag skrattade bara lite nervöst här och var, men jag menar what the heck, det bjuder jag på!

Nåväl, nu har jag inte tid att skriva mer. Jag måste fokusera, effektivisera, stryka flera, träna mera så att jag är fit for fight tills på fredag - premiären! Ikväll blir det pizza... Over and out, gott folk!

När vet man att det är dags, liksom?

Igår såg jag filmen Vertical Limit som handlar om ett gäng mer eller mindre galna bergsbestigare som då ska bestiga... ehm... ett jävlitt högt berg. Med en massa snö på... Need I say more? Väder, vind och humör är på topp (!) och har varit ända från start, vilket ju bådar gott! Plötsligt får baslägret in nya rapporter som varnar för otäcka stormar där uppe på berget där besättningen befinner sig. Nu har de alltså minsann bara fem minuter på sig att klättra nerför... det höga berget, som det tog dem ett stort antal timmar att bestiga. (Men det är klart, det borde gå fortare neråt? Jag vet inte, en obetydlig liten reflektion bara) "Men ååhh! Vi är ju bara 150 meter från toppen... bara lite till... inte riktigt än..."

Sådant tänkande är farligt. Det förstår väl vem som helst? Det dröjde inte länge förrän lavinen var ett faktum... Suckers! Vad hade ni väntat er? Men jag tog tillbaka det där en aning, för helt plötsligt fick jag plågsamma associationer - min egen frys. Hur ofta har jag inte på senaste tiden tänkt: bara lite till... inte riktigt än... Det är snart lika mycket snö därinne som det var i filmen igår, och det fullkomligt väller ut över mig varje gång jag öppnar den. Nästan.

Är det väldigt mycket dags att avfrosta då?

Jag: Vad är du sugen på att äta?
A: Tja, vad finns det då?
Jag: ...snögubbe...

You've got mail and 7 is not my lucky number

"I turn on my computer. I wait impatiently as it connects. I go online, and my breath catches in my chest until I hear three little words: You've got mail. I hear nothing, not even a sound on the streets of New York. Just the beat of my own heart. I have mail... from you."

Lyckliga du, Meg Ryan, som får mail från din drömprins... Häromdagen hände det verkligen ingenting i min inkorg... Tja, det är inte bara "häromdagen" men det var häromdagen det kändes extra påtagligt; hur överdrivet populär man är. Inte på hela dagen hade jag fått ett endaste mail. Men så innan jag tog kväll kollade jag en sista gång och då helt plötsligt hade jag sju nya mail. Sju as in 7 nya mail! Wohoo! Äntligen!! Jag klickade på inkorgen, höll andan och tänkte Tänk om!

And the Oscar goes to (och spänningen är förbannat olidlig):

Hyresbostäder x2
Växjöhem x2
Ateljé Margaretha
Knittingroom
Biblioteket (övertidsvarning)

AMEH HELVETTE!

Jag stickar inte ens till exempel... Pfft...

Ser jag bra ut utan glasögon?!?

På, av, på, av, på, av... På, av... Jo men visst ser jag bättre utan glasögon idag. Vad har hänt? Ha! Jag måste ha blivit botad. Eller nått. Över en natt.

På. Ögonen i kors och illamående. Av.

Wohooo! Det här är ju fantastiskt! Jag kan numera faktiskt se hur smutsigt jag har det på golvet utan glasögon eller linser.

Därför var jag extra lycklig när jag styrde dammsugaren över mina golv idag. I can see you, kära dammråttor! Ssssuckers!

Det var inte förrän på eftermiddagen, när jag tittade mig i spegeln, som jag upptäckte att mina ögon såg lite grumliga ut. Jag zoomade in min spegelbild en aning och upptäckte med fasa att linserna satt i. När satte jag i dem? ...jag steg upp, åt frukost, borstade tänderna, städade, städade, städade, duschade...

Jag kom på det efter en stunds förvirring; jag tog aldrig ur linserna igår innan jag gick och la mig... HUR LYCKAT är det på en skala, tror ni? Min optikers varningsord har klingat i huvudet hela resten av dagen:

O: De här linserna får du inte sova med.
Jag: Inte ens en halvtimme?
O: Jo, det är OK, men absolut inte längre!

Jag har sovit längre än en halvtimme inatt... med linserna på då... Är det farligt tror ni? Kommer mina hornhinnor att skadas och infekteras? Kommer jag att vakna upp imorgon utan syn?

Jag vill nog inte veta...

Man kan ju alltid prova...

Kära VäderGud!

Jag har några saker jag vill säga. Snälla, ta nu inte det här personligt, för jag kan förstå hur det känns när julkänslorna grabbar tag i en... Jag kan förstå att du känner dig lite smått stressad nu när julstjärnor och tomtar åker upp i butikerna tidigare och tidigare för varje år och att du måste snöa ner de ännu sommarbeklädda träden. Men nu är det så här:

1. Jag är inte redo för snö än. Det är väldigt vackert ute just nu, men det spelar ingen roll, jag är inte redo.

2. Jag hade bestämt mig för att ut och gå en lång och rask promenad tidigt idag på morgonen. Vet du hur svårt det är att gå raskt när det är halt ute? Jag halkade rejält på de satans hala löven som döljde sig under snön. Tjejen som gick förbi mig log mot mig samtidigt som jag såg hur hon fick bita sig hårt i läppen. Jag klandrar henne inte - hade jag sett någon annan halka så hade jag verkligen gapskrattat. Vet du hur förnedrande det är att halka så inför publik?

3. Posten är sen och säkert på grund av snökaos. Det är fan inte okej! Jag väntar nämligen på min nya fina mobil som han på Tre lovade skulle komma senast idag. Jag blir deprimerad om den inte kommer snart.

Fundera på det här ett slag och hör av dig när du är redo att förhandla.

Amen??

Working with ghosts

Igår jobbade jag på den lilla filialen... Jag börjar bli mer och mer övertygad om att det är fler än jag och mina kollegor som jobbar där ibland. Sådana som inte gärna visar sig men som ibland gör sig hörda, mer eller mindre medvetet. Igår tror jag det var medvetet...

Jag hade precis stängt biblioteket och gick ett varv för att undersöka så att ingen fanns kvar, när jag hör en bok falla till golvet borta vid fackhyllorna. Okeeeej, det finns säkert en logisk förklaring till det... hoppas, hoppas, hoppas... Och det gjorde det; en bok som stod skyltad, och som jag hade bläddrat i för ca en timme sedan, hade gett upp och låg nu på golvet. Det kan ju tänkas att jag hade ställt den lite ostadigt och att den inte riktigt orkade hålla emot. Liksom. För en timme sedan. Men ändå. Jag ställde upp den på hyllan igen och försäkrade mig om att den stod stadigare denna gång; liksom "gresade" lite extra på pärmarna.

Jag vänder på klacken och rör mig från fackavdelningen när jag plötsligt åter igen hör en bok falla och slå hårt emot golvet... What the...? Går tillbaka till fack och ser boken jag nyss ställt upp... Den står fint kvar på samma ställe. Med glasartad blick (jag vet inte om den var glasartad men jag kan tänka mig att den var det) letar jag efter den skyldiga boken. Det är bara det att det är en helt annan bok... från en helt annan hylla... och jag har inte rört den boken idag... Mamma och pappa!

Jag har hört att om man inte vill bli störd eller känner sig obehaglig till mods av eventuella andar så ska man säga ifrån - bestämt.

Jag: NEJ! Jag är inte redo för att kommunicera! Försvinn! Och det NU!

Något imponerad över hur bestämd jag ändå lät - med tanke på hur skitarädd jag kände mig - började jag febrilt packa ihop mig och bävade inför släcka-lamporna-stunden.

Jag: Fast å andra sidan! Jag ska gå nu så du/ni kan stanna kvar. Men va tyst och glo inte på mig sådär. Me don't fucking like! (Inte för att jag pratade engelska med den/det/dem men meningen hängde liksom i luften)

Men är det inte lite konstigt? Jag kunde tyvärr inte hitta någon logisk förklaring. En bok som jag inte nuddat vid, eller ens tittat åt, ståendes på en helt annan hylla? Hur stor är sannolikheten? Stor? Eller? Snälla, säg att den är det!

En annan sak! Typ två gånger när jag har öppnat dörren till personal-ingången har jag hört röster inifrån biblioteket men tänkt att det nog är städerskorna alternativt kollegorna. Men när jag stängt dörren bakom mig har det tystnat tvärt. Hur stor är sannolikheten? Stor? Eller? Snälla, säg att den är det!

Pretty please!

Rosa är en bra färg...

Nyvaken. Sovit en ljuvlig stund på soffan. GUTT! Varit nere i tvättstugan och satt igång två maskiner. Kaffepaus stundar. Jag förstår inte varför vissa människor klagar över att deras kaffebryggare låter... Det är bland det bästa ljud jag vet - kaffebryggare som låter, puttrar. Jag får myskänslor och fylls av förväntan. Sant!

Jag smakar gammal lök i munnen. Usch... Har ändå sköljt med Flux och donat med tandtråd så det gnisslade i tänderna. Fast nä... Det har jag inte alls gjort. Vem försöker jag lura? Men jag borde. Det är mycket man borde men så är det också söndag. En lubbe-dag där ledorden för mig är säckigt, osminkat, odoftat (bortsett från löken då).

Trots min lubbighet begav jag mig till OnOff på förmiddagen och kände lite på mobilen jag vill ha. Det är sådana här tillfällen - när man är lubbig - som man ALLTID träffar på någon snygging man känner. Men idag hade jag tur! Det ska man ha det också ibland. Däremot drabbades jag av en fruktansvärd beslutsångest. Just nu befinner vi ju oss mitt i en iPhone-era och den mobil jag tittat ut var definitivt ingen iPhone. Men den var rosa... Jag var tvungen att ringa och höra vad min syster hade att säga om saken (osjälvständig som jag är).

Jag: Ska du köpa en iPhone eller?.
M: Jag vet inte, har inte bestämt mig. Vadå?
Jag: Jo, jag har hittat en "vanlig" mobil som jag står och tittar på.
M: Är den bra då?
Jag: Ehm, ja. Den är rosa.
M: ... Vill du prata med J?
Jag: Ja! Han kan sånt!

J: Är den bra då?
Jag: Ehm, ja. Det är en sån där mobil som man skjuter upp. Och så är den rosa.
J: ...jaha...


Jag gillar den. För ett tag sedan hade jag kanske inte uppmärksammat den. Men nu gör jag det.

Bilstädningens konsekvenser

I ungefär ett års tid har A och jag pratat om att städa och tvätta hans bil. Eller ja, i alla fall några månader men det är länge det också... I flera veckor... aah, ni fattar! Det var verkligen dags nu. Man kunde skriva fula ord på instrumentbrädan - i dammet - och se dem från tre meters avstånd. Och när det har gått så långt, då bara måste man börja fundera... Eller hur, mamma?

Jag krävde att få sköta dammsugandet (det blir inte redigt gjort annars) medan han frivilligt hängav sig åt att gnugga bort fågelskitar. What a man! Så efter sju krampaktiga timmars (jävla ap-grus till att sätta sig... Gggnnn) frenetiskt dammsugande polerade jag alla blanka ytor på insidan. What a girl!

A: Jag tror faktiskt att vissa fåglar skiter tjära. De där vita fläckarna går bort hur lätt som helst, men de svarta får man liksom ta med nageln...
Jag: Sscchyyt! Jag klöks! Mår fortfarande illa efter äggskalet du fick i ditt ägg. Jag hörde när det krasade i tänderna på dig...

När vi var färdiga med städandet hade vi bara det roliga kvar! Automat-tvätta bilen. Så vi begav oss till Statoil och gladde oss åt att det verkade vara köfritt till tvätten. Vi parkerade framför dörrarna och läste en stund på Gör-så-här-skyltarna (åh, va bra att de finns när det kommer amatörer som vi).

Jag: KOLLA!!! Man får visst sitta kvar i bilen under tiden! Det står ju där, som en alldeles egen punkt!

Lycka! Det är ju jättespännande att få sitta kvar i bilen! Tyckte jag redan som liten. Skräckblandad förtjusning. A går in för att köpa biljett. Jag sitter kvar i bilen och känner mig som ett barn som ska få åka karusell. Mitt euforiska tillstånd avbryts plötsligt av en röst som tränger sig igenom fönsterrutan.

Han: Ska ni tvätta bilen eller?
Jag: Ja jo, det var nog tanken...
Han: Aa, men då kan ni ju låta oss som redan har biljett tvätta bilen först!
Jag: OJ! Guh, förlåt! Vi såg inte att det stod någon här. Hemskt ledsen.
Han. MM, för kön börjar där uppe förstår du!

Din fule fan! Vadå där uppe?! Det ställe han pekade mot låg typ 30 meter från det ställe där jag tolkade att man (verkligen) skulle stå och vänta ifall det var någon bil före... Jag letade febrilt efter en skylt där det stod något i stil med:

Här är kön till tvätt-automaten! Du ska alltså inte stå och vänta på de uppmålade parkeringsrutorna som ligger precis intill automaten

Men icke! Inget. Fullkomligt nada skylt! Han hade så klart rätt i att han hade hunnit köpa sin biljett först (med tanke på att A inte kommit ut än) och på så sätt hade rätt till företräde - det säger jag inget om. Men att parkera 18 mil från det riktiga väntstället och förvänta sig att andra ska se honom och SEN spy galla på MIG - det säger jag mycket om! Hela min stund i tvätt-automaten var förstörd. Partypooper! Jag var arg hela dagen...

Men bilen är i alla fall gudomligt vacker igen! Det gick en hel dag - EN HEL DAG - innan det kom nya fågelskitar på den. Lycka!

Dagen-efter-lyrik

Ostbuffé, "vingourmet" och druvor sura som satan
i skönt sällskap med brudar så balla
"The man of our dreams är inte Zlatan"
Ner till stan när nattens rytmer började kalla

Detta förgyllde min lördagskväll
"Släpp hämningarna loss, det är fest!"
fulla vi var, men what the hell?
Ringdansen var ändå bäst...

...för närdansande grabbar med hårda kön
eller jag menar brallor!
gav knappast några lustfyllda stön
"Sköt era egna trallor!"

Snuskigt! Usch och fy!
Ingenting för romantiska oss
Hem till vår egna lilla by
mot morgondagen vi ju måste slåss

I'm not alone!

Häromdagen kom det in en låntagare och stod ett tag innanför dörren och såg sig omkring med ett något förvirrat uttryck i ansiktet. Jag betraktade honom lite stilla i väntan på att få ögonkontakt och få säga:

Hej!

Men det där ögonblicket kom aldrig och jag sa i alla fall:

Hej! fast kanske lite mer som ett Hej?

Han: Stängde ni klockan ett idag eller?
Jag: Förlåt, va sa du?
Han: När stängde ni idag?
Jag: ...ehm... Klockan ett...
Han: Jaha... men vad är klockan nu?
Jag: ...fem i halv ett.

Ibland råkar man ut för intressanta möten, inte sant? Det är stunder som sådana här som får mig att bli alldeles varm i hjärtat; det finns fler knäppgökar och förvirrade själar än jag out there! Lycka! Jag kände samhörighet och jag hade velat prata mer med honom. Förvisso fick jag prata lite mer med honom 35 min senare:

Jag är ledsen, men vi stängde nu...

Grodor

Idag höll jag på att få ett hysteriskt skrattanfall på personalmötet. Fattar ni hur jobbigt det var eller? Jag är nästan övertygad om att det bor en liten djävul i oss alla - även i den mest godhjärtade person... ja till och med mig... Och ibland tror jag också att denna typiga typen vaknar till liv lite extra. För idag var mitt normala, mesiga och tråkiga jag väldigt trött, medan fanen i mig var väldigt full och då kan man inte bara säga vad som helst, hur som helst till mig utan att associationerna sätter igång... Hur som helst! Vi diskuterade en ny grej vi anser att vi behöver och denna grej kostar lite grand. Men en utav oss skulle förhandla vidare med "försäljaren":

Kollega: ...men jag ska klämma åt honom lite...
Jag: Ja, det är rätt! Kläm åt honom ordentligt i ballarna så det händer lite här!

Lyckligtvis sa jag aldrig min mening högt, men jag var nära - djävulusiskt nära. Orden fanns liksom redo där, på min tunga, likt beska nässlor som bara ville ut och elda. Skämta lite. Humor på hög nivå... Not. Men ändå.

Sedan satt jag där och kände hur skrattet började bubbla i mig. Jag var samtidigt lite chockad över min plötsliga snabbtänkthet. Jag menar, varifrån kom den meningen? Varifrån fick den luft? I vanliga fall, och framför allt i argumentationer, kommer jag aldrig på vad jag ska säga förrän i efterhand. Kan ligga i timmar innan jag lyckas somna och bara komma på en massa bra meningar. Men då är det ju så dags...

Over and out.

Ladies night...

...fick jag uppleva i fredags tillsammans med två fina flickor! Ojoj, vilket ös det var på grabbarna och vilka röster! Mm-mmm! Som för så många andra så var nog Brolle även min favorit. Mm-mmm! Varför vet jag detta? Med tanke på alla flickors (inklusive min egen) plötsliga ljudnivå när Brolle entered the scene så tolkar jag det som att han var favoriten. Fast jag måste säga att Måns Möller var så galet charmig... Martin Stenmarck var också fin... Ja, Andreas Johnson och Stephen Simmonds också! Alltså, nu blev det svårt...

Sadly men kanske också lyckligtvis slipper jag någonsin att tvingas välja mellan dem. Inte för att jag skulle känna mig tvingad... men aah, ni fattar? Hur som helst. Efteråt, i väntan på våra chaufförer, stod vi och reflekterade över kvällen och kommunicerade med hjälp av våra whiskey-röster. Jag kan i alla fall konstatera att om en man (eller flera) lyckas få din röst whiskey-sprucken utan whiskey - då är det bra!

Men! Idag är det söndag och imorgon är det verkligheten igen... Just nu vill jag ha följande extremt mycket:

- En egen bil.
- En egen fotostudio. I vitt.
- En resa till något varmt land.
- Många, många pengar så att jag skulle ha råd till ovanstående. ...och lite till.

Personligen tycker jag inte att detta är för mycket begärt... Den som säger att man inte blir lyckligare av pengar har fel. När lönen kommer så är jag lyckligare. Känslan av att kunna betala sina räkningar duktigt och ändå ha 200 kr över. Det kan ingen argumentera bort för mig. Jag skulle tex inte tacka nej till 25 000 kr/mån i 25 år. Vem skulle det? Nej, men allstå. Jag tror inte jag kommer att bli lyckligare för det. Så, nej tack! Vore jag redan ekonomiskt oberoende och skrapar fram tre klöver så skulle jag ge bort lotten till någon som behöver. That's for sure. Jag säger inte att lycka är pengar, bara att pengar är lycka...

Idag är det söndag och verkligheten närmar sig. Jag känner det. I kroppen. Over and out.

Magknip isn't da shit - at all...

Jag har uppriktigt sagt varit ganska duktig vad gäller min nya livsstil (matmässigt då... det andra håller vi tyst om - jag är inte på humör!)... Men ibland ska gudarna veta att det är alldeles fruktansvärt behändigt med pizza. Det blev köpe-pizza i fredags för min del - en halv, alltid en halv, orkar inte mer. Den andra halvan äter inte jag, det är allt ni behöver veta.

Nåväl. Idag är det söndag och jag har ont i magen. Fortfarande. Sedan pizzan i fredags. Ska aldrig mer äta pizza. För ett par timmar sedan kände jag mig lite halvt döende och tänkte att nu måste jag ringa mamma:

Jag: Mamma, jag har jättejätteont i maaAAgen och har haft hela helgen. *gnääällig*
Mamma: Men du kanske skulle ringa och kolla upp det...
Jag: ......
Mamma: ...så det inte är något, menar jag.
Jag: Nej, men asså... SÅ ont gör det inte

Men ändå liksom! Dessutom känns det som att jag har svalt en pilatesboll - fattar ni hur stor en sådan är eller?!

Det går dock rättså bra när jag är stilla. Med det sagt så tänker jag nu bädda ner mig i soffan framför min älskade lilla tjock-TV (vad ska man med storbilds-/ flatscreens-TV anyway? Jag har ingen koll. Det är säkert bara buffel och båg och alldeles, alldeles... underbart...) En go film och lite A-fil på det så borde kvällen vara gjord. Eller hur?

Icke godkänd, fröken!

Igår vaknade jag upp med tanken att idag ska jag vara världens bästa människa. Min definition av världens bästa människa var just då: sköta mitt jobb, vara trevlig mot alla, vara serviceminded, behålla lugnet när svåra frågor dyker upp och så. Jag tycker väl att jag vanligen lyckas rättså bra med samtliga punkter ändå (inbillar jag mig i alla fall... det hade ju varit rätt kul att få veta hur man egentligen uppfattas av andra. .......eller inte).

Så. Jag bestämde mig för att hoppa över förmiddagskaffet för att hinna med alla förberedelser i lugn och ro innan öppning. Plötsligt ljuder en öronbedövande ringsignal...

Ringer det på dörren eller? Har de ändrat ringsignalen?
IIIIIIHHHH!!!! Det är ju brandlarmet!! Fiffan! Hur var det nu? Vilken ordning?!?! Rädda, ringa, släcka?! Eller var det ringa, släcka, rädda eller tvärtom?! Kom igen nu Mims, du vet det här egentligen!

En stunds panikslagen paralysering.

Nej, men vänta nu. Jag är ensam i lokalen, de andra är och fikar i typ en annan byggnad så att jag behöver ju inte rädda någon i första taget. Fast jag kanske borde springa bort och meddela situationen liksom. Ok! Det gör jag - bra beslut! Jävlar, nu är hjältinnan igång!

Springer och springer medan klänningen fladdrar dramatiskt kring mina hårt arbetande ben.

Jag 1: Alltså! Vad håller du på med egentligen?! Hade det inte varit rätt begåvat och undersöka var det brinner och OM det verkligen brinner?
Jag 2: Jo, det har du rätt i...

Genomsöker febrilt hela biblioteket och konstaterar att det inte brinner någonstans och inte heller att det ryker någon misstänksam rök någonstans.

Jag 2: Ok, NU kan du styra dina steg mot de andra och underrätta. NU är det bråttom!
Jag 1: Men du? Har du verkligen läst på INFORMATIONSTAVLAN och försäkrat dig om att där inte står att det kommer vara någon slags brandlarmsövning?
Jag 2: ...ehmm... njeee... Men... Nu kan jag ju inte springa tillbaka IGEN...
Jag 1: Pfft! Är det så att det står på tavlan så kan jag tala om att då känner jag inte dig! Bara så du vet...

Jag fullkomligt slår upp dörren in till fikarummet och rusar in med andan i halsen (darn, jag måste verkligen göra något åt min kondition): Brandlarmet är igång!

Som svar fick jag en befogad känga: De testar bara brandlarmet men det STÅR på tavlan!

Jag gick och la mig med tanken att jag vatt' fullkomligt underkänd vad gäller det här med världens bästa människa...

Nyvunna insikter

Ohoj, vad tiden går fort när man har kul! Igår "rakade" jag mina ben för första gången med en epilator. Efter en kvarts obeskrivlig plåga upplevde jag det som att jag nog skulle behöva sjukskriva mig i en veckas tid. Man vet inte vad uttrycket "vill man vara fin får man lida pin" innebär förräns man har umgåtts med en epilator, that I can tell you.

En annan sak: jag bestämde mig definitivt igår för att jag aldrig någonsin ska tatuera mig. Jag är annars ganska "openminded" eller vad man nu ska kalla det, men näh! Never ever. Jag resonerar som så att med tanke på att folk beskriver epilering som "först gör det lite ont, men sen är det inte så farligt - man blir härdad" respektive tatuering som att "det gör så in i helvetes ont" så är mitt öde avgjort vad gäller tatuering!

Jag hade länge gått och spanat in en epilator (eftersom jag hört hur bra en sådan är - speciellt vid visa-benen-säsongen) och slutligen hamnade det en i min ägo. Jag lät den ligga framme på byrån och jag sneglade länge på den. En dag, för inte så länge sedan, bestämde jag mig för att packa upp den och åtminstone köra igång den för att få se hur den betedde sig. Faktumet att den lät som en skördetröska i miniformat avgjorde min ståndpunkt och den fick ligga lite till - denna gång med mindre sneglande blickar. Snarare ignorerande...

Men! Jag är ju inte den som är den i all evighet! Jag hoppas bara att epilatorn är så innerligt bra som den beskrivs som - att håstråna inte växer ut förräns om flera, flera veckor (gärna år, om jag får bestämma). Skönt att det är höst och man "tvingas" heltäcka sina ben med byxor - då gör det kanske inte så mycket om man odlar lite...

Väl?

Häpp, häpp!

Inatt har jag vaknat upp flera gånger av att jag drömt att jag kommit grymt för sent till jobbet. Jordens undergång var nära och alla var tvungna att packa en massa (mmm för det var ju nödvändigt), men även vara skötsamma och jobba in i det sista. Va' i helvette?! Jag är ju ledig idag! Varje gång jag somnade om återkom samma dröm. Käre Freud, vad betyder detta?

Iffn... Idag tänkte jag vara duktig och plugga sångtexter och stämmor inför höstens/vinterns stora körframträdanden. Kanske också koreografera - på mitt egna amatöriska vis - en läskig dans till en utav låtarna.

Jag har ofta tänkt på en sak (helt apropå); Michael Jackson sjunger (eller sjöng) om en Liberian Girl. Jag tycker att han istället borde sjunga (sjungit) Librarian Girl. Det hade i alla fall jag tyckt varit lite roligt... ehum...

Ha en biijuutifull dag! Tjipp, tjipp!

Vem vet?

Du är en saga för god för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varann
Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts
eller var vårt möte redan bestämt lååångt innan vi fötts?

Vem vet? Inte du...
Vem vet? Inte jag...
Vi vet ingenting nu...
Vi vet inget idag...

Jameh, vem vet då? Jag vill veta! Jag tänker sitta här med benen i kors tills någon upplyser mig... Nu undrar ni kanske vem det är som är en saga, vem är det jag mött? Vem vet? Inte du... Vem vet? Kanske jag...

Men två saker vet jag och det är det att jag nog har en liten crush i fröken Ekdahl just nu och att jag är på ett jävligt kryptiskt humör idag. Blink, blink ;)

Lite om det och det...

Åh vad jag älskar mitt nya köksmöblemang i ek! Det klickade med en gång när jag såg det och det känns som att jag känt det mycket längre än en vecka. Jag gillar när kemin stämmer omedelbart, bara så där!

Idag har jag fått mycket gjort och det känns härligt! Eller ja, jag har snarare skrivit upp ALLTING som måste göras för att jag ska slippa ha det i huvudet - jag blir så vilsen då. Det tog fullkomligt knäcken på mig så jag var tvungen att gå och lägga mig. Men nu är jag vaken igen och fylld till hälften med nya krafter - jag hoppas att mitt kaffe ska sköta resten. Jag har i alla fall förberett mig till max inför morgondagens personalmöte och vet ni hur gutt det är eller? Det stod först på dagens prioriteringslista och för en gångs skull lydde jag den. Pluspoäng till mig, tycker jag.

Igår upplevde jag en väldigt intensiv men rolig körsångsdag tillsammans med goa vänner. Det var skönt, jag behövde det. Bryta vardagen lite. På kvällen festades det till lite och det var också välbehövligt. Det bjöds på en efterrätt som jag måste ha receptet på. Den var gudomlig helt enkelt, nästan lika god som Meg Ryans fika i När Harry mötte Sally. Åh, jag måste se den igen! En riktig feel-good-film!

Nu är kaffet slut och jag ska ta tag i nästa göra-lista-punkt: duscha katten. Jag vet att hon längtar efter detta och jag har lovat henne att inte dra ut på det längre. Det speciella katt-schampot är redan inköpt för flera veckor sedan och jag har lagt märke till hur hon gått och suktat efter detta länge nu. Om jag kommer ihåg ska jag filma henne efter duschen och visa hennes glädjerus för er.

Imorgon...

Imorgon vill jag ha en eller gärna flera överraskningar. Tex skulle jag för en gångs skull vilja vakna upp och se normal ut. Inte som att jag har haft en galet vild natt. Men man börjar ju undra med tanke på hur jag ser ut i huvvet på morgnarna... Jag tror jag slänger och gnuggar huvudet mot kudden så där vilt som hon gör i Exorcisten. Tandläkarna har dessutom konstaterat att jag gnisslar tänder om nätterna så nåt knäppt är det ju.

Imorgon vill jag att något kul ska hända för idag har jag känt mig som ett ledset spöke omkringvandrandes i en förkylningsbubbla, längtig efter en tröstande kram. Jag köpte två trisslotter idag i hopp om att vinna 25 000 kr/mån i 150 år. Jag ska skrapa dem imorrn. Eller så ska jag glömma bort dem ett tag, för man blir så lycklig när man kommer på att man har ju trisslotter man inte har skrapat för att man glömt bort att man köpt dem.

Imorgon vill jag att det ska vara fredag. Pretty please? Eller torsdag går också bra. Bara inte tisdag eller onsdag. Då är man liksom fortfarande i början av veckan...

Nu ska jag gå och lägga mig, innan det blir imorgon. Jag är nanig.

Sov gott.

Det hårda men roliga livet...

Ja, nu var det ju sju evigheter sedan jag skrev lite här inne... Det är inte bra, jag behöver det här - få skriva av mig lite då och då. Jag börjar skönja ett mönster i mitt bloggande... Det börjar liksom gå längre och längre tid mellan gångerna... Men man skulle kunna säga att jag har haft lite anledning; mitt andra kreativitetsbehov har fått ta lite mer utrymme i mitt liv nu på sistone. Musiken.

Så. Veckans för mig viktigaste händelse var fredagens spelning med bandet. Detta var för oss en mycket viktig och rolig spelning och vet ni vad som händer? Sju medlemmar av sju blir mer eller mindre förkylda och febriga eller kass på annat sätt. Spännande tyckte vi... Men jag försedde i alla fall hälften med näsdroppar, ipren och hostmedicinhuttar så till den grad att vi nästan blev höga. Men det var nödvändigt. Vi alla fick testa våra gränser denna kväll och vi insåg också att man klarar mycket mer än man tror. Det är sköna insikter indeed! Jag klarade tex ACDCs TNT, som var min värsta farhåga denna kväll. Men jag tror inte det gjorde så mycket att min röst var sprucken och hes.

Hur som helst! Trots feber, snor och riviga halsar var denna kväll en utav de roligaste i hela mitt liv! Det var en fullkomligt overklig känsla att se så många människor, som det var, dansa och digga till våra (cover)toner. Vi varvade vårt spelande med trubaduren Johan Sahlberg. Han var hur duktig som helst. Dessutom hade han sånt där långt, fint och lockigt hår. Åååhh, jag kände för att göra fina, små, tunna flätor i hans hår...

Något som jag betraktade som ett stort problem under kvällen var platsens bajamajor. De var definitivt inte anpassade för en kort tjej med toafobi och smått panikkänslor inför trånga utrymmen. Snarare var de anpassade för långa karlar med långa snoppar. No way att jag kunde baxa in och upp rumpan på den toaringen inte! Inte själv i alla fall... Förra inlägget nämnde jag mitt lyckorus över att få återse min säng. Jag upplevde samma lyckorus över att se min egen toalett. Dock fick jag en chock när jag drog ner brallorna! På låret hade jag ett gigantiskt blåmärke. Jag grunnade långt och länge på om det var någon händelse jag förträngt... Men sedan slog det mig! Tamburinen! Eftersom micken är i ena handen måste jag "trumma" tamburinen på låret för att det liksom ska gå ihop. Och eftersom ljudnivån var rejält uppskruvad tvingades jag ju "slå på" rättså rejält och det satte tydligen sina spår. Men detta är positivt, då upplevde jag ju denna kväll, jag befann mig där, det var ingen dröm! Jippi!

Nu ska jag gutta ner mig i soffan framför en go film och hoppas på att jag orkar infinna mig på jobbet imorrn! Hej hopp!

Tjo va det va livat i holken i lördags...

Jag har för mig att det finns ett uttryck som heter trött som ett as... Anyway. Det stämmer in på mig idag - very mucho. Men jag har också vunnit nya insikter; tex den hur mycket jag verkligen älskar min säng. Min älskade, underbara, fantastiska, ljuvliga och åter igen älskade ikeasäng. När jag gick och la mig kl. 6.30 rann det glädjetårar nerför mina kinder till följd av detta kära återseende.

Ja. Ni läste rätt: 6.30 as in halv sju på morgonen... Igår, vilket fortfarande känns som idag för mig, skulle syskontrion och bandet bege sig till Kristianstad kl. 11.10.

.......vilket in real life innebär kl. 12.10. Tidsoptimism är en ful jävel, I'll tell you. Men så kan det vara ibland och det i sig innebär ju att man får göra vissa uppoffringar, som i det här fallet innebar att skippa lunchen, vilket för mig är nästan som en dödsdom. Fast att vi fick skippa lunchen är väl kanske i och för sig till att ta i; vi var försedda med en massa godis i syftet att inte låta blodsockret sjunka alldeles. Och även om det går emot min nuvarande livsstil fullkomligt så åt även jag... (suck... vaknade upp med tio kilo extra som hade fastnat lite här och var...) Vi alla åt. Som grisar. Men ni förstår, vi var så hungriga. Snacka om blodsockerblues! T, exempelvis, gick verkligen igång på några filidutter. Han var speedad hela kvällen.

Nåväl. Syskonen hade fått hedersuppdraget att först sjunga i kyrkan under vigseln. En liten parentes i sammanhanget är att en av mina många drömmar faktiskt gick lite uppfyllelse i denna stora och fina kyrka. Jag har haft en sådan där patetisk liten önskan om att få sjunga med mina syskon i Domkyrkan på hemmaplan. Igår var vi nästan där. Lycka! Mall-apa, tänker ni kanske nu... Då tänker ni i alla fall rätt. Jag är nog lite mallig över det här, det var stort för mig. Men för att dämpa denna egobild något kan jag berätta att jag blev galet skraj när jag såg kyrkan och ännu mer när jag steg in i den. Det blev inte bättre av att det första jag såg var en nunna. Visserligen tror jag hon bara var turist, men ändå! I såna där otroligt heliga stunder är det, i alla fall för mig, viktigt att visa sitt bästa jag och sjunga de renaste tonerna. Under hela vårat femminutersrep hade jag ben made of pasta och allt som kom ur min mun lät som en ostämd fiol... Sant! Lyckligtvis gick det bättre vid själva vigseln (dessutom hade nunnan försvunnit). S satt vid flygeln, A och jag stod vid sidan om och vi sjöng till brudparet. Det var en fin stund.

Men innan vigseln satte igång stod prästen och välkomnade folket vid ingången. Hon hade mick på sig. Jag misstänker starkt att hon inte var medveten om att micken var på:

Hej, hej. Välkomna.
Hej... välkomna.
Välkommen...
...ville du gå på toaletten?
...hej hej...
...behövde du gå på toaletten eller?
...ja, välkomna. Hej, hej..
...jo men den ligger där borta. Gå du.
...Hej, hej.

Jag bad en stilla bön att hon inte skulle säga något pinsamt som tex... tja, typ: Behöver du så mycket papper?! Fast den tvåhornade typen inom mig längtade dock efter ett gott garv...

Nåväl. Efter många och långa timmar var det dags att ansluta oss till bandet och röja loss kalaset ett par timmar. Gött lir it was! Kl. 1.30 på natten ljöd de sista tonerna från oss. Vi packade ihop, åt en korv med bröd, ketchup, torkad lök och begav oss sedan hemåt i nattens mörker. Så. Efter några timmars körande, avlastande av instrument, släp och människor, frukost och dusch stupade jag kl. 6.30 i säng - min älskade säng, som jag åter igen känner en stark längtan efter...

Barnvakt

Tja, wazzup?

Mmja, den här lilla individen bor just nu hos mig. Hon ger mig många skratt och hon är så mysig att jag bara vill krama ihjäl henne. Dock inte när hon är och rotar i kattlådan, men men... man kan inte få alla önskvärda egenskaper - hos någon. Man får helt enkelt acceptera att vi alla har mörka sidor. Både igår och idag har vi tränat pilates ihop. Fint det! Inte alls trångt på min nyinköpta yoga-matta. Genom träningens gång betraktade hon mig då och då med väldigt misstänksam min. Jag klandrar henne inte. Hade jag kunnat se mig själv när jag tränar pilates hade jag förmodligen ocskå blivit jävligt misstänksam.


Hey, there is really something strange going on here...

Katten är inte alltför glad över hundbesök. Men det går bättre och bättre. När hon (katten) får tillfälle vulgar hon i sig hundens mat - rakt framför nosen på henne. Det är enda gången jag ser henne äta så våldsamt; när det "bjuds" på hundmat. Vilken liten snik!

Igår gick jag in på Gina Tricot i syftet att hitta mig lite nya fina smycken... och kom istället ut med en stor kasse kläder. Ojsan! Hade jag råd med det eller?

...tydligen...

Skeppsbruten

Idag har jag en massa måsten jag måste ta itu med. Pappa säger alltid att det finns inga måsten. Det ligger nog ganska mycket i det och jag önskar just nu att jag kunde ta de orden till mig lite mer. Nästa vecka har jag tagit semester alla dagar utom måndagen och jag tänkte att det kunde ju vara skönt att jobba undan alla de där måstena idag och imorrn så att jag verkligen kan slappna av på min otroligt långa semester. Men jag flyr. Jag orkar inte.

Jag slötittade lite i mitt ännu ofärdiga fotoalbum och så hittade jag den här bilden:


Skeppsbruten

Det är ungefär så här jag känner mig just nu. Skeppsbruten. Det är jag som ligger där. En fet och blek klump med orkeslösa armar och ben. Snart höst och jag är långt ifrån så där solkysst och fin som alla andra är. Det blir till att utnyttja Meddos fantastiska solarium. Fyrtio spänn för hela arton sekunder. Visste ni förresten att Meddo står för "Mer än du drömmer om"? What does that mean anyway? Det enda som har blivit sådär riktigt solbrunt, när jag solat färdigt, är de där små delarna som definitivt inte är till för allmänbeskådan. Och det är inte mer än vad jag drömmer om... Så då kan man ju fråga sig vad meningen är egentligen. Dessutom kan man få cancer, sägs det.

Jäjäh! Nog om denna bittra ton. Det finns alltid de som har det väldigt mycket värre. Med det sagt - till följd av en stor skopa dåligt samvete - ska jag se till att jobba undan allt tråkigt, alla måsten. Japp, japp! Så får det bli. Näh, nu j-vlar!

Kommer du hit ofta, eller?

Jag tror faktiskt det är nyttigt att flirta lite ibland, och framför allt - att bli flirtad med. Jag tror jag blev flirtad med i helgen, och framför allt - jag tror jag sa mitt livs första raggningsreplik. Fast egentligen var mitt syfte inte att ragga, det är liksom inte min grej. Jag tycker inte ens om ordet ragga - makes me sick. Men jag insåg mitt i meningen att orden som kom ut ur min mun nog faktiskt kunde uppfattas som att jag flirtade (låter bättre). Det var nästan som en utomkroppslig upplevelse. Jag stod vid sidan om och betraktade mig själv och tänkte: What the hell is that girl doing?

Jag har också fått för mig att min raggningsreplik var väldigt unik... Det var ju inte precis: "Kommer du hit ofta eller? Jag vet inte, bedöm själva:

Jag: Du kommer väl in och lånar lite böcker av mig ibland? (he he...)
Varpå han, utan att blinka, replikerar: Ja, det är ju det enda sättet vi får träffa varandra igen.

Holy shit! Vad säger man efter en sådan replik? Jag tappade fattningen helt. Det stod ju dessutom folk runt omkring och lyssnade på vår "intima" dialog. Jag vände och gick. Fjärilarna i magen fladdrade alltför intensivt för att jag skulle klara av situationen. Kände en stark längtan efter vatten och lypsyl.

Men hur som helst! Lite oskyldigt flirtande (som det ju var från min sida i alla fall...) är nyttigt! Det är skönt. Det förtjänar nästan alla tycker jag. Det gör att man känner sig lite mer levande. Eller hur?

Jag vet dock inte om min raggningsreplik - eller flirtningsreplik! - är att rekommendera i alla lägen - den var liksom väldigt situationsbunden... Eller så... Men ni kan ju alltid pröva! Ni får härma mig hur mycket ni vill - för jag vet att ni vill! No hard feelings! Ehum...

Lustigheter

Det är rätt intressant faktiskt. Jag tror att var man än befinner sig så kommer man alltid att uppleva lustigheter...

Igår stod jag i säkert tio galet långa minuter och diskuterade med en låntagare. Och för att göra en så lång historia kort:

Jag: Det exemplaret du har reserverat är utlånat + att det står fler i kö.
Låntagare: Ja, men jag ska göra körkortstestet nästa vecka. Hur ska det gå?!
Jag: Ja, jag är ledsen men...
Låntagare: Ni måste ju skicka brev till personen och säga att de måste lämna boken!!
Jag: Ja, men...
Låntagare: Lyssna här, ni måste köpa in fyra exemplar!
Jag: Nja, fast...
Låntagare: Men jag MÅSTE ha den med skiva. NU! Ni MÅSTE ju kontakta personen som har den. Ni måste...
Jag: AA FAST VI KAN JU INTE DIREKT GÅ OCH KNACKA DÖRR OCH DESSUTOM SKICKAR VI BREVVVV!

Rumpnisse till att tjata på mig mitt i mitt låga blodsockertillstånd som jag vid tillfället dessutom befann mig i. Men det lustiga med denna (förkortade) diskussion var att meningarna upprepades ett flertal gånger och jag undrade till slut vem det var av oss som var behind... Förmodligen jag...

Och på tal om rumpa och så. En utländsk kille som jag tror brukar sitta och studera svenska språket, och som även verkar vara ganska "ny" på det, kom fram till mig förra veckan och frågade vad fotbollsträning betyder. Det gick ju ganska bra att förklara det. Så idag när han än en gång kom fram till mig för att fråga om ett par ord kände jag glädje över att eventuellt kunna hjälpa till igen.

...tills jag såg vilka ord det var. Spyor gick väl bra att förklara medan bajs var något svårare. De enda ord som kom ur mig, efter en stunds panikslagen tystnad, var: ehhm... ehhmm... poop... (Ja vadå! Inte kände väl jag för att försöka mig på någon slags gäster-med-gester-förklaring bland alla tre åhörare. Det var pinigt nog som det var).

Det bästa av allt var att han ändå verkade förstå. Skönt att jag åtminstone kunde göra en av dessa två människor nöjd. Så här i efterhand kan jag dock börja fundera på hur viktiga orden spyor och bajs är i nybörjarfasen... Men jag ämnar inte fördjupa mig.

Coolast i världen... Eller?

Nyss hemkommen efter en spelning med syskontrion i Rävemåla. Sammanfattningsvis är vi ändå rätt nöjda, trots lite missar här och var. Det var en väldigt trevlig tillställning, med trevliga människor. Vi fick dock några riktiga efterhängsna fans... Hade det varit lite mer normala fans hade jag nog tyckt det varit smickrande. Definitivt! Men dessa skulle bestämt envisas med att befinna sig runt oss hela tiden; gärna i håret och helst in under tröjor. Men det får faktiskt finnas gränser på vad fräckheter man ska behöva tåla i kändislivet... Inte heller kunde man be dem sticka, för då hade det kunnat gå illa. Nä, getingar är charmiga så länge de håller sig på avstånd. Det är i alla fall min åsikt!

Idag hade vi inte tillgång till vår vanliga bil så vi fick låna pappas gigantiska Nissan för att kunna ta oss till da place. Eftersom bagageutrymmet redan var galet fullt fick vi hyra ett släp till att forsla instrument och dylikt. Vi tänkte att det måste ju räcka med det minsta släpet de har att hyra ut. Det minsta släpet var inte så litet... Det kändes nästan som att vi kom med värsta Karl-Oskar-dagarna-anläggningen och så innehöll det bara ett par högtalare och ett piano. Typ.

Nåväl. Lilla jag var förare och jag kände mig ju grymt cool när vi anlände i denna stora bil med släp och så jag bakom ratten. Jag kände en stark längtan efter att få veva ner rutan, luta mig ledigt ut och säga: Howdy folks! En cigarr i mungipan och en cowboy-hatt hade nog förstärkt intrycket. Jag körde nerför den branta backen vid sidan av scenen för att kunna parkera bilen. So far gick allting lysande.

Vid inpacknings- och hemkörningsdags skulle jag köra bilen lite närmre. Nu hade jag ju då istället en uppförsbacke framför mig. Men jag oroade mig inte så mycket för det, utan tänkte att pfft, det är väl inget! Dessutom känns det lite extra coolt nu när det är så mycket folk kvar uppe på backen - som får åskåda lilla mig köra detta åbäke och faktiskt klara det galant. En tjej dessutom. Status!

Hur coolt tror ni att jag tycker det är med fyra motorstopp i en uppförsbacke med publik? Jag bara undrar... För jag, som tjej, tyckte inte alls det var särskilt coolt. Min bror S fick ta över ratten. Klarade det på första försöket. Han fick applåder medan jag fick min första dödslängtan-aha-upplevelse.

Men hörni! Fyra motorstopp med publik. Det är inte vem som helst som klarar det. You gotta give me that at least!

Carpe Diem

Fredag idag och jag är ledig. Sovmorgon. Tränat pilates med porlande vattenmusik i bakgrunden, ätit god frukost, pysslat med småsaker. Kaffet i min kopp, med mitt namn på, är slut. Sugen på mer egentligen. Men egentligen är det snart lunchdags. Men vad gör väl det? Jag behöver inte följa de "vanliga" rutinerna bara för att klockan visar det. Idag äter jag när jag är hungrig, gör saker när jag har lust och sover en stund när jag blir trött. Jag är ledig.

Bruce Springsteen sjunger för mig. Det var ett tag sedan... Han sjunger bara de låtarna jag tycker om. Fint av honom. Sen att det är jag som har valt ut de för mig bästa låtarna och lagt i min spotify-lista behöver ju ingen veta. Eller hur?

Lugn och ro. Regnet smattrar sådär mysigt mot fönsterrutan och får mig att vilja krypa ihop i soffan med en skön bok. Det är städat omkring mig. Jävlar va gutt! Det är egentligen bara några papper på mitt skrivbord som ligger i någon lustig oreda men just nu stör det mig inte - skönt att inte allt är tiptop ändå.

Det här med Carpe Diem... Vet ni, jag kan faktiskt bli stressad när jag hör det uttrycket. Liksom känna att jag måste ut och resa jorden runt och yada yada... Oohhuufff...

Man får tycka vad man vill om mig men idag tänker jag fånga dagen genom att bara vara...

Carpe Diem!

Building a bridge to your heart

Gaaahh!! Nog för att man kan få många rysningar och kalla kårar av 80-talet men det producerades väldigt mycket bra musik då!

Jag kan i alla fall, så här på rak arm, nämna... ja... i alla fall en låt... Anyway! Gold spelade den idag och jag blev helt lycklig i hela min själ och kropp! Den har liksom det där rätta gunget och så lite saxofonriff (??) här och där. Ooooh me like! Jag är nog i ärlighetens namn en sån där tråkmänniska när det gäller att ut och festa te'att lite men den här triggade igång mig på riktigt! Jag vill ut och DANSA!!!

Här kommer låten i alla fall (filmen i sig är kanske lite väl rörig men man får blunda om man vill. Säkert!):



Nåväl, jag får nöja mig med lite vin, go mat och bra film ikväll!

Love was in the air!

Söte! Jag var med om något alldeles fruktansvärt och underbart på jobbet idag. Det var mitt butiksjobb som gällde idag och det händer ju att det även där kommer in lite känningar. Och ja... det gjorde det ju idag då... en gammal kärlek from a looong time ago... (Uuhhff! Jag blir nervös bara jag skriver om det.) Fast på den tiden förklarade jag aldrig min förälskelse för honom - det var mer på det platoniska och hemliga planet. Dessutom skulle det varit fullkomligt oanständigt.

Eftersom oanständigt verkar tillhöra min vardag så sa jag inte heller idag något om mina dåvarande eldiga känslor. Det får finnas gränser på galenskaperna även för mig.

Nåväl, jag stod och pysslade med något när jag plötsligt ser något vackert i ögonvrån. Jag sneglar upp och ser att det är han. Lyckligtvis ser inte han mig, för HOLY SHIT mitt hjärta hoppade över lite för många slag! Har ni varit riktigt förälskade någongång så vet ni precis vad jag talar om... Jag gömde mig en stund bakom kulisserna för att samla mig lite... typ leta hysteriskt efter lypsylet, väldoftande tuggummin och annat välbehövligt såsom... ja, inte vet jag! Nåt! Hjärtmedicin?! ...Iffnn...

När jag lyckats dra på mig ett fejkat lugn var det dags att gå ut och expediera igen. Iiiiihh!! Han närmar sig kassan...

....

Det gick ändå bra! Jag var inte på något sätt pinsam eller barnslig. Skönt! Inte heller hade jag någon dålig hår- eller kläddag. Skönt! Jag brukar visdomsorda för mig själv att man (jag) alltid ska se till att se så bra ut som det för en själv (mig) är möjligt, ifall man träffar någon snygging man känner så man (jag) slipper känna: F-n, det där blev inte så bra.. (Ungefär lika lyckat som när man ska på fest och vara finklädd och eventuellt urringad och så har man fått en lysande röd finne på bröstet.) Jag är glad att jag för en gång skull walked the talk, som det så fyndigt heter på engelska.

Fast jag fick kolla i efterhand så att jag verkligen hade slagit in rätt mängd artiklar och rätt summa som skulle dras från hans kort. Det hade jag. Skönt! Det var också tur att han inte behövde hjälp med något från kassans avdelning; hade han velat ha en bra stekpanna hade jag förmodligen gett honom en bra ladyshave.

Jag är dock lite bitter för en sak när det gäller honom och jag skulle vilja säga(om jag ens träffar honom igen): Förlåt för att jag inte kramade dig den där dagen...

Home sweet home

Oooboy! Jag är hemma och några pengar fattigare, men det var det värt! Även om inte allt gick som planerat är jag ändå fylld med nya krafter och glatt humör. Tågresan gick hur bra som helst - över förväntan!

"Planerat" är väl i och för sig till att överdriva. Mina planer var att vara ledig och att sola mig fruktansvärt brun. Förstnämnda plan gick väldigt bra medan sistnämnda mindre bra. Tydligen hade det varit galet mycket sol hela veckan även där och det bådade ju gott, tyckte jag. Så jag åkte ju dit redan på fredagskvällen i syftet att spendera varje vaken lördagsminut i da sun.

Mmm, eller hur. Jag tror inte det har regnat så mycket sammanlagt detta år som det gjorde igår... suck. Det åskade och blixtrade infernaliskt också. Ungarna som bodde i husvagnen bredvid var ute och spelade badminton. Eller nåt. Galningar.

Hur som helst! Min kära mor och jag tog i alla fall tillfället i akt och passade på att åka in till staden och kolla läget - utan några som helst shoppingsförväntningar. Det är rätt lustigt, för när man inte har några förväntningar eller något man vet att man behöver; då hittar man hur mycket som helst. Och då blir det nästan så att man känner (plånboks-)lättnad när man inte kan ha kläderna man valt ut.

Jag/mamma: Hur ser det ut?
Jag/mamma: Nja...
Jag/mamma: Åh, va skönt! Då behöver jag inte köpa den...

Men jag hittade något som jag blev kär i vid första ögonkastet. Det är ju inte ofta det händer, men när det händer så är jag övertygad om att man inte ska tveka! Eller hur? Framför allt inte när det är realisation (som A säger och jag retar ihjäl mig på det. Kan man inte bara säga 'rea'?).


Vissa tänker kanske 'tantig'. Jag tänker 'retro' och då känns det helt plötsligt lite modernt. Vilken paradox!

Det är nåt med mig och väskor. Det säger de flesta. Fast i mina ögon är jag inte så väskfetischistisk som jag blir anklagad för... Nu var det faktiskt flera månader sedan jag köpte min senaste väska. Jag måste erkänna dock: jag älskar lukten av nya väskor. Så, nu var det sagt och med det sagt så säger jag hej hopp!

Away I go

Egentligen hinner jag inte sitta här och skriva... Men jag ska resa bort ett tag och (my god!) jag är utan min fina fina fiiina dator. Jag tog det vuxna beslutet att låta den stanna hemma. Fast det svider lite.

Men...

Jag kommer hem på söndag igen! Måste vara back in business igen liksom, ska jobba mycket nästa vecka. Jag menar, vad ska man ha semester för?!

Så idag ska jag åka tåg alldeles by myself för första gången i mitt liv. Jag lyckades till och med köpa en tågbiljett i en sån där automat på stationen... Det fick mig att känna mig vuxen och världsvan! Tihi! Visserligen sitter jag inte på tåget än. Skulle inte förvåna mig om jag hamnar någon annanstans än dit jag egentligen ska.

Men! Än så länge är allt under kontroll: väskan packad med diverse nödvändigheter, böcker både att läsa och skriva i, solskydd med 20-faktor osv.

Tja, jag är laddad! Gotta run!

Kvällen är räddad!

Har hyrt hem Män som hatar kvinnor - the extended version. På tal om förlängd; jag tycker det är lagom fräckt, alltså! Att köra en TV-serie på filmerna med massa extra minuter och sen även ge ut TV-serieversionen på film. Nu har jag lyckligtvis bara köpt första filmversionsfilmen men jag känner ju ändå pressen på mig att jag bör köpa TV-versionsfilmerna. Tänk då den stackars sate som köpt att alla filmfilmerna... Vilken press måste inte den personen uppleva? Samhället är skruvat...

Näg, näg, näg...

Hörni! Idag har jag hyrt hem Män som hatar kvinnor da TV-serie! Kul jag ska ha! Hoppas bokens smaskigheter kommer fram lite mer, if ya know what I mean...

Sen är det så här: någon har köpt hem en Marabou helnötschoklad...

Ska enbart titta på paketet. Kanske lukta lite men definitivt inte mer. Om det nödvändigtvis måste bli mer så är det ok att tugga lite men absolut inte svälja. Och måste jag svälja så får det bara bli EN rad men that's it! Jag drar linjen!

En FET linje.

Vaaarmt...

Jag vet att man inte ska klaga och jag vill verkligen inte klaga heller! Men ooohh, jag bara måste få lite lite! God forgive me, men fy f-n va varmt det är! Jag får ingenting gjort. Är som en seg, svettig och grön godisråtta. Jag tycker inte om dem. Jag behöver få städa min lägenhet men hur ska det gå till med en dammsugare som fullkomligt pumpar ut eldvärme? Finns det en dammsugare som blåser ut kall luft? Någon som har? Kan jag få låna? Kan ni leverera den hem till mig nu? Jag kan ge en klibbig kram in return. Låter väl nice? Jag måste baka köttfärsbiffar men det är ju kört det också...

Jag har i alla fall lyckats ta mina första dopp i sjön idag. Ja för i år då alltså. Det var refreshing faktiskt! Först mesade jag en del. Typ gick långsamt, långsamt, centimeter för centimeter. Uuää! Skvätt inte på mig! Kasta inte bollar bredvid mig så att det plaskar upp vatten på mig! För då jäklar ska jag... ja... blänga illa på er! Sen tänkte jag att det var väl själve den!, tog sats och bara kutade i, plaskade vilt och hade mig. Härligt!

Igår var jag på släktkalas! Det var trevligt! Vi samlades på stället där allting liksom började. Det är konstigt hur allting verkar bli mindre ju äldre man blir dock. Framför allt är det konstigt hur tiden bara rusar iväg, hur alla växer upp och blir stora. Sist jag såg vissa av dem var de bara små plutts. And where does that leave me? Jag är ingen liten plutt längre. Sorgligt.

Vi gick tipsrunda också! Det va en välldi rooli lek! Vi var fyra lag och mitt lag kom allra sist. Men jag är inte bitter för det, vi hade bara två fel och det tycker jag ändå är bra presterat =) Alla låg ganska lika. Känns skönt. Det verkar som att smarthet ligger i släkten, ehum! But then again, mitt lag kom ju sist... Ser man på det ur det perspektivet börjar det kännas lite i förlorarnerven...

Fast det kan ju vara så att vi alla nångång tidigare hört frågorna och så låg svaren och pyrde i vårt undermedvetna...

But then again, mitt lag kom ju sist...

Jag tror jag är bitter...

Spindel arresterad och frisläppt...

Hallå jag måste berätta! Breaking news! För en tid sedan kom det fram att jag förmodligen ganska säkert hade en otäck jäppe på vift i MITT HEM.

Jag vill numera innerligt tro att fallet inte längre är så. Why? Jo. Det var så här: Jag stod framför hallspegeln och betraktade mina (obefintliga) träningsresultat och konstaterade att jag hade en obehaglig känsla i kroppen. Jag kände mig liksom iakttagen. Och det var jag ju förvisso...

Spegel, spegel på väggen där
säg mig vem som vackrast i landet är
och när du ändå är igång, säg mig vem som mer är här
och glor på mig sådär...

Nåväl. Jag fick i alla svar på en utav frågorna - det var precis som att svaret kom från ovan. ... ja bokstavligen! I taket satt en misstänkt svart liten plutt som jag inte sett tidigare. Jag tog pallen för att kunna se bättre, och mycket riktigt! Den svarta plutten var åttabent (för de är väl åttabenta? Jag har aldrig vågat mig så nära för att kunna avgöra).

*HAJEN-MUSIK*

Jag. A!!!! Det är en spindel i taket! Ta den, ta den, ta den, TAAA DEEENNN!
A: Nej, jag hinner inte nu. Jag ska göra sallad.
Jag: Nämen, jag tror dig inte!

Vid det det här laget hade spindeln hunnit flytta sig några centimeter och min panik vuxit even more. Uppenbarligen verkade den fatta att vi (...jag) ville den ont. Scary little shit, de är smarta också!

Jag: Om inte du gör något åt detta nu så tar jag moppen och mosar den. Liket får du ta hand om! Jag bryr mig inte om ifall det börjar regna, eller om jag får 7 års olycka...

...eller hur det nu är...

I nästa stund går allting som i slow motion. Jag ser i övre ögonvrån hur den hoppar ner mot mig och landar precis nedanför mina fötter. Därmed fick jag det också bevisat - spindlar är smarta! They know their enemy and when one is close (bara så att alla ska förstå).

Men den fick leva lycklig i alla sina da'r. A lät den hissa sig ner från balkongen. Sucker!

Lycka och äckel

Idag hade jag tänkt dela med mig av mitt lyckorus jag upplevde igår. Jag satte nämligen upp nya gardiner i mitt sovrum. Det är faktiskt någonting stort för mig... Jag var så lycklig och tänkte nästan hela tiden att "det här måste jag blogga om". Liksom förmedla min obeskrivliga glädje. Nej, jag överdriver inte! Jag hade till och med skisserat ett blogginlägg om denna min lycka.

Så när jag satt i bilen på väg hem från jobbet, finslipandes på mina skisseringar (ja i huvudet då), så slog det mig som en blixt från klar himmel... Jameh vaffan? Vem i helvete vill läsa om mitt lyckorus över ett par gardiner? Just like that... Min lycka ersattes av... Vad heter det nu igen? ...snopenhet...

De är lila, anyway! Så det så!

För övrigt upplevde jag en annan grej igår som inte var lika nice... Jag tror att nästan alla någongång har fått uppleva den där känslan man får när man sitter på en restaurant... Man äter (ne, är det sant?) och njuter av den goda maten, och så helt plötsligt känner man hur det drar i mungipan. Man fångar det som kittlar och drar ut ett ca 18 cm långt hårstrå vars färg skiljer sig markant från ditt eget... Inte särskilt mysigt. Ännu värre är det om hårstrået är kort och krulligt. Det hände mig en gång. Fast lyckligtvis hade det inte hunnit så långt som att börja kittla mig i mungipan. Nejdå, det låg där så fint på hamburgarens (mackedonkan) salladsblad...

Men hur som helst. Det finns någonting som är nästan lika hemskt! Och det är när man äter ägg och det helt plötsligt börjar knastra ett äggskal i tänderna. Sweet jesus and holy hell va äckligt det är! Jag får rysningar bara av att skriva om det.

Jag: Sköljde du inte av äggen efter att du skalat dem?
A: Nej.
Jag: Jameh! Fatta du inte att det där äggskalet har haft direktkontakt med hönans rumpa och just nu befinner det sig i mina tänder?!?

Hur kul tror ni att det är på ett skal från ägg till tio?

Enough

Alltså, seriously! Nu kan jag det här med förkylning... Been there, done that! Har laddat min lilla sjuklåda med nyinköpta ipren och otrivin näsdroppar. Inte dem med mint dock. Herregud, någon måtta får det vara på galenskaperna... Fast effektiva är de visserligen - det räcker nästan med att tänka otrivin näsdroppar mint för att få känslan av söndersprängd näsa.

Katten och jag har hängt en stund på spikmattan. Först inbillade hon sig att hon skulle få ligga på mig men när hon insåg att den där lilla extra tyngden fick matte att börja gråta förstod hon vinken. Klok katt indeed! Så hon la sig på några spikar bredvid mig istället. Jag kan inte kalla henne för konstig för det vore att indirekt kalla mig själv för konstig... Ehum... Hon har väl liksom jag helt enkelt insett tjusningen med spikar...

På tal om näsor. Jag fick äran att uppleva något alldeles.... alldeles... alldeles vedervärdigt häromveckan. En mamma med tre småbarn kom in för att låna böcker. Efter en stund var det dags att byta blöja på det mellersta barnet och jag fick uppdraget att hålla ett öga på det äldsta barnet som i sin tur skulle hålla koll på det minsta. No big deal. Det äldsta barnet - en liten pojke på kanske 4-5 år - satte sig tillrätta i barnvagnen och sysselsatte sig med en bok som berörde grävmaskiner. Till en början fann jag nog honom ytterst charmig med sina misslyckade försök att uttala grävmaskin.

Detta första intryck varade inte särskilt länge. Jag vet inte om han fick associationer av just grävmaskin för helt plötsligt började pojken gräva i sin egen näsa. Till en början ganska försiktigt. Till en början är jag ganska förlåtande i min tanke. Jag menar, han är ju bara barnet! Sånt gör väl alla barn? Eller? Bara han inte kletar av nåt i boken... Grävandet eskalerar...

Hittar du nåt kul? frågade jag och förvånades samtidigt över hur han lyckades klämma in nästan hela sitt finger i den lilla näsan...

Nä, yss! Inte peta näsan! Det är äckligt. Yss! varpå det sa blopp... Han beskådade sitt fynd en stund medan jag lite panikartat funderade över var jag fortast kunde få tag i ett papper (...eller arton...) och rengöringsmedel och... ja... inte vet jag! iffnn... Samtidigt kunde jag ju inte lämna honom - måste ju för f-n hålla koll på var han ämnade göra av gubben! Pretty please, not the book...

Någon stund senare fick jag bekräftat att jag ju inte hade behövt oroa mig så mycket för boken... Inte heller för några andra bibliotekstillhörigheter...

"Är'u mätt nuu?"

Det är ju skönt att man kan få lite perspektiv på saker och ting ibland... Liksom för- och nackdelar...

Midsommar and all that...

Ja, då var midsommarn över i år igen. Ain't that just nasty? Dags att börja tänka på julklappar... Jag firade denna högtidsdag traditionsenligt med goa vänner nere i vackra Skåne. Go mat, för mycket mat, hyfsad sol, lite för mycket blåst för min smak, sand, sådär skönt sega promenader, sång, lots of water. Mmm, du läste rätt! Under denna egentliga suparhelg (som jag ju vet det är för många) drack jag endast vatten. Den enda alkoholhaltiga dryck jag smuttade i mig var champagne med anledning av att ett par hade gift sig i hemlighet (vilket nu blev officiellt då). Så för min del nubbades det då rakt inte. Duktigt va? Men lugn, det har sin naturliga förklaring. Varje gång jag svalde kändes som att jag svalde taggtråd och jag konstaterade att nubbar, vin och dylikt enbart skulle riva ännu mer. Dessutom tror jag inte feber i berusat tillstånd är särskilt najs. Så nä! Det fick va...

Nu så här i efterhand, när jag kan se lite nyktert på det hela, ångrar jag mig lite. Lite sprit hade kanske tatt dö på basseluskerna som bosatt sig i min stackars hals... Jaja, lätt att vara efterklok...

Det var rätt intressant, för stället vi bodde på delades med ett stort gäng dövstumma. Det var galet fascinerande att se dem kommunicera med varandra! Och det bästa av allt, vi störde inte varandra.

Nåväl. Det låg ett bärnstensmuseum i närheten och det tände jag på! De hade såna där häftiga stenar som han hade i Jurassic Park - ni vet den där käppen med bärnstensknoppen med myggan i! Hur ballt som helst! Jag kände starkt för att köpa en sådan, avancera min kreativitet och skapa en T-Rex eller en långhals. Jag menar, jag har ju filmen. Det är ju bara till att kolla hur de gjorde. Väl? Hur svårt kan det va?

Men det blev en bärnsten utan mygga i istället. Jag fastnade för två halsband och jag velade länge och åter igen länge innan jag kunde bestämma mig. Det slutade med att hela sällskapet gathered around me och gav mig smakråd. Beslutsångest är inte att leka med. Det slutade på riktigt med att jag valde det som alla andra tyckte att jag inte skulle ha. Det var ganska skönt att gå emot strömmen för en gång skull - det fick mig att växa.


Min kådadroppe

Tja. Även om jag nu är helt förkylningsmatt av att ha bloggat känner jag mig ändå lite mer läkt i själen. Najs ändå. Nu ska jag ägna mig åt ytterligare förfriskningsgöromål, dvs bädda ner mig i soffan och låta sömnen ta mig i sitt grepp. Kanske skulle en nubbe hostmedicin sitta fint också. Gutt.


Tänk att en träbänk kan yttra så kloka ord...
Jag ska definitivt efterleva detta en stund although jag lägger mig ned...

Inka

Det här blogginlägget skulle jag vilja tillägna min lilla tiss. Hon är precis lika änglalik och charming in real life. Även om hon ser väldigt allvarsam ut på bilden så har hon en stor skopa humor. Jag har flera gånger garvat ihjäl mig åt henne. Hon är också väldigt klok. En gång när mormor och morfar var kattvakt mjammade hon jättemycket och visade tydligt sin oro. För mormor hade glömt stänga av spisplattan. Jag återkommer till den intensiva blicken. Exempel på vår fina relation följer nedan:

• Klockan ringer, katt hoppar upp i säng, matte låtsas sova djupt, katt börjar trampa på ömma bröst, katt sticker in morrhår i mattes näsa, matte drar täcket över huvudet. Mjam mjaaam!!
• Matte håller upp täcket så att möjligheten till att gosa under finns. Katt måste fundera länge, börjar trampa, fundera lite till. Matte blir trött och bestämmer åt katt och lägger täcke över katt. Katt guttar till sig i mattes armhåla. Och! icke att förglömma; ansikte med tillhörande kittlande morrhår nära mattes ansikte. Frid och fröjd...
• ...i fem minuter... Katt gäspar stort och illaluktande. Slicka mattes arm och tänker: jag vet att matte älskar när jag gör så här med min sträva väldoftande tunga. Hon bara apar sig på låtsas. Vad betyder 'sluta!' anyway?
• Katt börjar tvätta sig själv, högljutt och glafsande. Matte går upp.

Dessa ritualer hör vardagen till och det har ändå sin charm - jag gillar rutiner och det verkar även hon göra. Så när jag ovan skrev fina relation så var jag inte ironisk! Nä men det var jag inte!

Men. De senaste dagarna har hon varit väldigt orolig och nästintill psykat mig på riktigt. Därav den intensiva blicken. Jag vet inte vad det är me'na... Eller jo, jag har en teori. Ända sedan hon kom in i mitt liv har jag haft som riktlinje att till helgen ska hon också få fin mat. Dyra små gourmetmatsburkar med typ oxfilé och sådant.

Mm, eller hur? Sen A flyttade in tillfälligt hos mig började han - som egentligen inte tycker om katter för de rivs, bits och klöser ögonen ur en - att ta över denna gourmetmatsprocedur.

........varje dag. Så vid fem-, sextiden börjar Inka kela A:s ben och då vet han vad som måste göras. De har någon slags connection. Av någon anledning har vi dock de senaste dagarna glömt att köpa hem sådan mat. Troligen har detta resulterat i ett evigt mjammade, dagarna i ända. När jag kom hem från jobbet idag var jag galet trött och såg fram emot en skön tupplur i soffan. Höll på att somna så där himla gutt när det börjades: mjam... mjam... mjaaum... MJAAAUUM!! A, som ju egentligen inte tycker om katter, stack iväg för att köpa gourmetmat. Nu har det faktiskt varit tyst en stund.

Fast nu är jag hungrig... Mjam? Mjam? Mjaaaaam? MJAAAUUM!!!

Ne... Det verkar inte funka... Ska jag behöva sjunka så lågt (bokstavligen) att jag måste kela ben jag också?

Hold on! A kom just in i rummet: Jag har sorgliga nyheter... Katten har spytt.... på mattan...

Om inte det framgår så kan jag ge er den outtalade fortsättningen: Det är mattes jobb att torka spyor...

Lördagens events...

Vet ni! Idag är jag trött. Utöver det normala faktiskt. Men så har jag också fått uppleva en väldigt trevlig lördagskväll i väldigt trevligt sällskap hos moi. Det var två mer eller mindre småbarnsmammor... och så var det jag då. Vi inledde kvällen med skagenröra á la Mims och fortsatte med oxfilé, rödvinssås och gott vin. MMMM! Allteftersom kvällen gick gled vi mer och mer över till den bortglömda fjortisen inom oss - härligt och befogat med tanke på alla vuxenpoäng vi har hunnit samla på oss. Tíhi! Någon utgång blev det dock inte men kvällen var fulländad ändå.

Nåväl. Vid halv-ett-tiden var det dags liksom. Så när vi skulle öppna min dörr råkade handtaget glida ur näven på den som öppnade (vem det nu var... här är minnet något suddigt) vilket resulterade i att min dörr dunsade lätt i grannens dörr. Och det var ju kanske inte så bra, inte heller var det vår avsikt att väsnas. Till saken hör att grannen har en boende hos sig ibland som hjälper honom - typ personlig assistent. Det dröjde inte länge förrän det började rassla i dörrlåset och vi flydde illa kvickt in till mig igen för att invänta "kusten-är-klar-stunden". Mycket riktigt var det den personliga assistenten som öppnade och hävde ur sig inte så snälla saker. Befogat kanske, I'll give him that. En stund senare, när flickorna hunnit lämna huset och jag på väg to the bed, hörde jag granndörren åter igen öppnas. Assistenten var på väg ut, uppenbarligen för något nattligt ärende - inte vet jag vad men inte för att knacka på min dörr i alla fall. PUH! Han mumlade fula saker och glodde ilsket mot min dörr och tog sedan hissen. Fem minuter senare hörde jag hissen röra på sig och jag rusade för att titta i kikhålet om det var han. Mycket riktigt, det var det... och denna gång pekade han finger mot min dörr och räckte ut tungan. Nu snackar vi om en man som är 40-45 år. Jag och mina gäster var tydligen inte de enda fjortisarna in the building.

Fast jag är lite lättad över att han inte hade guts nog att plinga på och lätta sitt hjärta face to face, I must say...

Fast kvällens värsta var nog ändå spindeln. Jag har bott här i snart tre hela år och inte en enda spindel har synts till. Jag började liksom slappna av på riktigt och så får jag detta?! Min underbara H tog hand om ärendet och lät den lille hissa sig ner från balkongen. När A kom hem berättade jag om min fasansfulla upptäckt...

A: Ja just det, det har jag ju inte berättat! Häromdagen såg jag en spindel traska över golvet.
Jag: VA?! Men vad gjorde du då? Dödade du den och var gjorde du i så fall av liket? Hur stor var den?
A: Nej, nej! Jag lät den bara va. Typ 1 cm i diameter. Den lille gör ingen skada.
Jag: Men vaffaaAAN vet du om det?! Svikare! Jag måste ju kunna känna mig beskyddad i mitt eget hem. Jag har ju gett dig noggranna och tydliga instruktioner vad du ska göra när spindel-situationen uppstår!
A: *ler oförstående*

Med tanke på att A:s spindel-signalement inte stämmer överens med den som H tog hand om så innebär detta att jag nu har en uninvited åttabent otäck liten jävel på vift. Satan också!