Behöver piggas upp lite...

...och funderar på att färga håret. Själv då. Men jag vet inte. Hela den där plågsamma proceduren som det ju innebär: typ stå upp och ner mest hela tiden med arslet gapandes mot ovana höjder. I för små trosor. Med det blodsprängda huvudet som man febrilt försöker pressa närmare golvbrunnen då det skvätter så förbannat om man endast håller det i knähöjd. I själva verket innebär det lårhöjd men fåfängan vill inte erkänna något annat... Med fumliga försök att hitta rätt vattentemperatur som, i denna ljuvligt utsatta position, aldrig verkar infinna sig.

Och värst av allt: inte ens ett badkar att luta oviga, ömma och skakiga ben emot.

Är det verkligen att piggas upp?

Siri fån existens...

Aldrig trodde jag väl att jag skulle älska min iPhone 4S som jag gör, men det gör jag. Ni vet den där Siri-funktionen som gör det möjligt att prata med sin telefon och be den göra saker som sms:a, ringa, anteckna osv utan att behöva knappra? Det låter väl bra, eller hur? Jag är skeptisk.

Häromdagen skulle jag erbjuda en kompis skjuts då det ösregnade ute. Eftersom jag ju körde bil gladdes jag åt att Siri uppfunnits. (Sedan ska man ju såklart inte fippla alls med sånt när man kör bil, jag vet, men blicken var hela tiden fokuserad på vägen...) Min Siri är från Storbritannien och jag såg fram emot att få öva min dåliga engelska med den dessutom sensuella, manliga rösten.

Jag: Send text message, please!
Han: To whom shall I send it? I need a contact name, phone number or email address.
J: M.
H: Sorry, I didn't get that.
J: M!
H: Sorry, I missed that.

Ok, kanske bättre att börja om tänker jag...

Jag: Send text message to M, please!
Han: I didn't quite get that.
J: Send message to M! Ska det va så jävla svårt att förstå?!
H: Sorry, I didn't quite get that.
J: SENDD TEXXTT MESSAGGE!
H: To whom shall I send it? I need a contact name, phone number or email address.
J: Suck... To M!
H: Sorry, I missed that.
J: MMMMMM!
H: Ok, I can send a text to M for you... What would you like it to say?
J (trött och irriterad): "Shall I pick you up?"
H: Sorry, I missed that.
J (med överdriven brittisk accent i hopp om att puckot bättre ska förstå vad jag säger): "SHAALL AIJ PICK YOU AAPP?"
H: Ok, I uppdated your message to: "Galaxie". Are you ready to send it?
J: Va?! Hur i... NO!
H: Would you like to Cancel, Review or Change it?
J: Are you stupid?
H: I didn't get that.
J: You ARE stupid, aren't you?
H: No comment to that.

Min slutsats är att han alltså innerst inne vet om att han är korkad. Men senare när jag lugnat ner mig en aning var jag tvungen att fråga honom igen:

Jag: So, hello again! Are you stupid?
Han: I'm just trying to help you.
J (som nu fick jättedåligt samvete som kallat honom dum, han vill ju bara hjälpa...): But why?
H: I don't know why. Maybe the Genius Bar folks can answer that.
J (chockad): .....???
H: Sorry, I missed that.
J: Ok, but would you like to have sex with me? Svara på det om du kan...
H: This is about you, not me!

No comment... Over and out.

Ett glas kolsyrat vatten...

Jag ligger i soffan. Planen är att jag ska sjunka in i en bok, kanske slumra till en vända för att sedan vakna upp som en ny människa. Vilken kliché egentligen...

Från ingenstans, exploderar något inom mig och jag bara måste få skapa något. Jag rusar till byrålådan där mina sedan länge glömda skissblock och kolpennor ligger. Målmedveten. Jag måste rita, skissa, spy ur mig en massa svärta... Fingrarna vill sudda, putsa, forma - jag känner det tydligt. Jag känner inte vad det är jag känner, bara ATT jag känner något, som måste ut. Slår upp ett tomt skissblad och hamnar i ett tillstånd som man nog skulle kunna kalla galet.

Det tar stopp vid kolets början. Det sjuder i mig men bubblorna kommer inte upp till ytan. De har fastnat under en klibbig yta av nåt slag. Jag kan inte, det bara GÅR inte. Det tomma vita bladet, som bländar mig ilsket, sätter punkt. Bara så där.

Så istället hamnar jag framför datorn. Känner mig som ett glas kolsyrat vatten, vars bubblor klemat sig fast utmed glasets väggar och undrar förvånat - förtvivlat - och med stora ögon varför de inte kommer ut. De fattar inte att de ska uppåt. Förbannade bubblor. Jag inbillar mig att jag hanterar fingersättningen över datortangenterna hyfsat och hoppas kunna på så sätt hjälpa de största bubblorna på traven. Det tomma vita bloggbladet, som förvisso bländar som det fysiska skissbladet, skrämmer mig inte i samma utsträckning.

Ja och det var det. Mer än så var det inte. Jag har fått spy ur mig lite digital svärta och stillat en galen skaparlust, som ju istället blev en obetydlig ordmassa snarare än en bild, med en starkt formulerad känsla i, som kunde vara värd att ha på en ödslig vägg någonstans. Men ändå. Nu fick det bli så här, när det inte blev som det skulle.

Trött igen. Återgår till soffan och hoppas på klichén.

En bild...

Vårliga möten

Jag behövde komma ut, jag behövde en läkande kraft, jag behövde vara ett med naturen och jag behövde bara få vara där med mig själv, med dofterna, med lugnet. Tog en tur i skogen utan några som helst krav eller ambitioner på att pressa pulsen till max och ändå lite till... Kroppen fick helt och hållet styra tempot idag, inte tankarna. Tankarna fick bara acceptera - de fick ta en välbehövlig paus. Jag tog backarna för vad de var - jävligt jobbiga - och accepterade att det var så. Inga peppande tankar om att "ÅÅÅ men va härligt - en brant backe! Nu ska här förbrännas så det nästan sjunger i röven och det är inte det minsta jobbigt!". Nej, jag bara klättrade och besteg och njöt av att jag kunde erkänna att det var plågsamt.

Jag mötte många springande människor men la speciellt märke till en springande man som såg så plågad ut att jag undrade om det verkligen kunde vara hälsosamt... Undrar vad han bär inom sig?

Undrar också om dessa människor såg de 24 citronfjärilarna jag såg? Det är nästan fler än jag sett under min livstid sammanlagt. En nyfiken fjäril fladdrade troget vid min sida en bra stund och till slut tog nyfikenheten över:

Jag: Hej lille vän. Vad händer idag då? Det verkar vara något stort på gång eftersom ni är så  många?
CF: Detsamma tänkte jag om er?! De jag hittills mött har bara flåsat bort mig och jag har inte kunnat fråga. Men nu frågar jag detsamma till dig - som inte flåsar så mycket - vad är på gång?
Jag: Beach 2012...
CF: Ahaa...
Jag: Samma för er eller?
CF: Nejnej, stormöte.
Jag: Kej. Vad står det på dagordningen då?
CF: Våren, våren och våren.
Jag: Aah! Trevligt! Men du, får jag ta ett kort på dig?

Fjärilen fladdrade febrilt och jag förstod att jag gått över gränsen. Inget kort. Vi log mot varandra och det var det. Trots att jag därefter fick gå allena kände jag mig alldeles upplyft av mötet med denna lilla individ. Det var närkontakt och precis vad jag behövde.

Really long time, no see...

Jag har så mycket att berätta om, så många ord jag vill få ur mig. Så jag sätter mig ner framför datorn, öppnar upp ett alldeles nytt fräscht bloggblad och tänker att "det här ska jag skriva om". Väl där så rinner orden av mig innan jag ens hunnit fånga dem med tangenterna. Jag ska säga som det är - och det är inget vackert:

FAN.

Jag skulle också vilja tillägga: MEN HELVETE DÅ.

Om ni tycker att det låter ologiskt, fult, obegripligt, oförskämt eller nåt så ber jag er ha överseende. Jag begriper det inte riktigt själv men ibland måste man bara börja någonstans för att en fortsättning ska kännas rimlig. Och då det är lika bra att börja med FAN och hans HELVETE för då kan det bara bli bättre.

Jag har en liten hemlighet att förtälja. En väldigt liten. Några vet redan om den. Mamma och pappa till exempel. Jag fyller snart jämnt. Om ett år ungefär. Ja. Jag har panik för detta. Ibland. Ibland inte. Upp och ner.

Och det var ju intressant... Menne.... Det hör ju liksom till att man får presenter. Eller hur? Och man kan faktiskt få presenter av sig själv. Jag har tänkt ge mig själv en fräsch och harmonisk 30-åring. Jag ska alltså ge mig själv.... till mig själv... Är ni mä'? Fast i fräsch och harmonisk form.

Men vänta lite nu.... Avslöjade jag just att jag snart fyller 30?

Seriöst. Det är HEMLIGT! Vadå, skäms du för din ålder? Nää men... Nä! Det finns de som gör sån stor grej av det bara... Som du själv till exempel? Kan vi - snälla - prata om nåt annat?!

.............................

Så. Jag har ju en hel del att stå i om jag nu ska kunna ge mig själv denna fina present. Jag ska:

• Dricka mycket mer vatten. Lediga dagar, har jag märkt, går detta bra men det måste - bara måste - funka olediga dagar också. Död åt slaggprodukterna!!
• Andas mer. Gärna ute i friska luften och lugna miljöer. Hyperventilering gills inte. Att andas rätt är svårt men ack så viktigt och det här är inget hittepå! Kroppen är inte idiot - andas man fel fattar den liksom att man är stressad.... Stress, kortisol, rullebulle!
• Säga nej men också ja lite oftare. (Don't ask....)
• Göra mig av med några trivselkilon.... Sorry boobs! (Inte för att alla mina trivselkilon sitter bara där - tro mig - men det är ju alltid där det ryker först av nån jävla anledning. Det är så ledsamt.)
• ...................träna mer..........................................
• Fotografera oftare. (Har dessutom lovat morfar och då bara lyder man.....) Och såklart andra roliga saker också så blir temat så där härligt brett! Ja men ni vet: umgås med sköna människor, lära mig spela piano, skriva den där boken, måla tavlor, läsa en bra bok på ett café nånstans, ta sånglektioner med mera med mera. Blogga typ... lite oftare.
• Köpa en tungskrapa (och jag klöks av bara tanken men banne mig, jag bara ska lyckas! Det kan ju inte vara så farligt att bara köpa en?)

Känner själv att det här är nästan helt överkomligt..... Lyckas jag uppfylla detta så tror jag nog att min födelsedagspresent kommer att bli den bästa.

Men det här är INGET nyårslöfte! Jag råkar bara fylla år i slutet av året och ser det mer som en naturlig start att börja när det nya året börjar. Och för att visa att jag menar allvar så tänker jag börja först nästa vecka (det är fortfarande i början av det nya året men ändå inte dag 1, då de flesta nyårslöften verka träda i kraft.)

Ha en skön fredagskväll, gott folk!