Ett litet tips...

Tänkte bara bjuda på ett litet tips - gullig som jag är - så här på en helt vanlig tisdagskväll. Ok, här kommer det: säg aldrig någonsin "Det måste vara härligt att få leka med sin hobby på arbetstid!" till en bibliotekarie.

Aldrig säga så. Aldrig. Någonsin. Ever. Nej. Fy.

Nikommerångraerdjupt.

Just sayin' ;)

Puss puss hej heeej!

Imse vimse Mimzan...

För många veckor sedan på den lilla arbetsplatsen...

Det bor en spindel på min toalett. En sån där stor. Jag vet att icke-spindelfobiska människor skulle bedöma den som pytteliten, men i min värld är det fan inte sant... Den har bosatt sig vid elementet, alldeles mittemot toastolen, där jag nu sitter med byxorna nerdragna - utsatt och försvarslös. Kan inte nog beskriva hur jobbigt det känns att inte känna till den åttabente jättens agenda. Men den rör sig inte, den bara är där.

Några veckor senare...

Spindeln bygger ut. Fetare har den blitt också. Alltså. Jag är inte ok med det här. Min älskade toa, där jag brukade kunna pusta ut ett slag och luta huvudet mot handfatet. Där var det varmt, gott, enkelt och tryggt. Min lilla tillflyktsort. Nu får jag hålla mig jättelänge innan jag tar mod till mig och går på toa. Det finns förvisso ett par andra toaletter, men ni förstår inte; det är liksom inte samma sak. Inte alls, faktiskt. Men jag tänker att om jag står på toaringen, ungefär som vi tjejer gör när vi kissar i skogen eller så, så borde det kännas bättre. Ja.

Några veckors tystnad...

Har inte sett till fetingspindeln på ett bra tag. Kanske har den flyttat in bakom elementet. Jag vet inte, men obehagligt är det. Ännu mer nu eftersom jag inte vet var den är, har ingen kontroll längre. Men ok, jag börjar bli bra på att hålla balansen på toasitsen såatte..

För några dagar sedan...

I HANDFAATETTT!!

Näe. Alltså NÄE. Där går ändå gränsen. Jag säger upp mig.

Hur det gick sen...

Mmhm ok, vad göra?! Den RÖR på sig i handfatet. Nej, den springer i handfatet. Pappa!

Mycketpappermosahårtsenspringafortsomfan

Förlåt Gud...

I'll be prepared for you next time, old man! Oh yeah...

Så jag cyklar harmoniskt hemåt över kullerstenarna i min nya prickiga blus, som fladdrar skönt i vinden. Mina nya ballerinaskor skaver lite men det gör inget - jag är lycklig ändå. För jag har fyndat en glasburk för 15 kr på Emmaus. Och sådana där Shabby Chic-grejer med positiva ord på. Vet inte vart jag ska hänga dem, men någonstans där jag ser dem varje dag, som påminnelse om att jag ska njuta av och tacka för livet och känna kärlek. Mm, det blir bra.

Men, åter till det harmoniska cyklandet där jag känner mig alldeles somrig och lycklig och solen skiner. Vägen jag cyklar på är ganska smal och då det är bygge på gång, blir det ännu smalare. Så jag får cykla mer i mitten av vägen liksom. Bara en liten stund. Men en tillräcklig stund för att hinna bli ilsket tutad på av en arg gubbe i en gammal Volvo som hunnit köra upp bakom mig.

Faktiskt jävligt onödigt, tycker jag.

Skrämd och förnedrad hoppar jag av cykeln och tränger mig in mellan två monstruösa grävfordon. Allt för att gubben ska få komma fram. Han ägnar mig inte en enda blick när han kör förbi. Endast ett ansiktsuttryck av irritation och nonchalans. Jag kan nästan höra hans gubbtjuriga, muttrande tankar och tandgnissel. Sedan blir jag arg. Arg som fan. Jag slår hårt och rejält på cykelplingen och kastar djävulska blickar mot hans bil. Om man ändå vore häxa ibland. Då hade jag trollat dit en punktering minsann och sedan cyklat förbi i min nya, prickiga, fladdriga blus och gett honom en slängkyss i förbifarten och Shabby Chic-hjärtat där det står Njut av livet.

Åh, det är skönt att få vara ond ibland, eller hur? Men nästa gång kommer jag att vara redo, för då har jag skaffat en sån som Jim Carrey har:



Ha! Så det så.

Jag har kastat in handduken...

Ni vet när man har duschat färdigt, drar väck duschdraperiet för att sträcka sig efter handduken och man upptäcker att där inte finns någon handduk - någonstans - för man har just slängt in alla handdukar i tvättmaskinen men glömt hänga upp nya handdukar och så får man naken, frusen och blöt gå - eller ja, springa - och hämta nya handdukar, och på den långa vägen till handduksgarderoben har man liksom hunnit sjöa ner en hel del? Ni vet?

I really hate when that happens...

Förvirrad förare får fart

Ni vet när man kör mot en trafikljuskorsning; det lyser grönt och man är en ganska bra bit ifrån? Man kollar omgivningen lite, konstaterar att det inte är någon korsande trafik på gång och att eftersom man verkar vara den ende i hela världen just då som ska igenom just den korsningen så kommer det inte slå om till rött. Så man sänker ju inte farten precis, eller hur? Det lyser grönt hela tiden, ljuvliga gröna okej-färg, fortfarande grönt, snart är jag förbi, grönt, grönt, grönt, OH YEAH! still green, it's my lucky day!

Så plötsligt, från absolut ingenstans - GUUUUUULT!!!!!! - för att i sekunden senare slå om till GRÖNT igen...?!? Känner ni igen?

I really hate when that happens... Man hinner tänka så många jobbiga tankar. Jag vill inte dööö!!! och... ...ja det var ju bara en tanke men fullt tillräcklig. Ju.

På tal om trafikljus. En gång, när jag väntade vid rött ljus, kom det upp en sketen, gammal Volvo 740 vid min sida. Föraren var uppenbarligen väldigt tävlingssugen och hetsade genom att trampa på gasen emellanåt. Tönt. Jag brydde mig inte så mycket för jag hatar att tävla och jag hatar förare som står och vrroommar så där med bilen bara för att hetsa. Mitt bristande intresse verkade bita och han slutade. Jag återgick till mina tankar och väntan på grönt ljus. Men så kunde han väl ändå inte låta bli, utan gasade till en gång till och lät bilen rulla fram en aning. Jag misstolkade situationen brutalt och trodde att det hade slagit om till grönt.

Så jag körde. Mot rött. Så det skrek i däcken.

Jag insåg mitt misstag först när alla bilar omkring mig började tuta... Skämdes så och fick plågsamma flashbacks från högstadietiden när man tappade en tallrik eller ett glas i golvet i matsalen och de påföljande applåderna brände som nässlor i hela kroppen... Men jag kunde ju inte gärna backa tillbaka, eller hur?! Hur skulle det sett ut? Det ljuvligaste i denna eländiga historia var dock att jag hann uppfatta den enormt snopna och glasartade blicken hos den tävlingsinriktade föraren, och hans tappade haka, i den sketna gamla Volvon.

Vet ni? Jag mådde så gott. Tävla med mig, va? Jäkla trampa-på-gaspedalen-och-tro-att-du-ska-vara-redo-och-vinna-när-det-slår-om-till-grönt-740-lover...

Pfft...