Jag har för mig att det finns ett uttryck som heter trött som ett as... Anyway. Det stämmer in på mig idag - very mucho. Men jag har också vunnit nya insikter; tex den hur mycket jag verkligen älskar min säng. Min älskade, underbara, fantastiska, ljuvliga och åter igen älskade ikeasäng. När jag gick och la mig kl. 6.30 rann det glädjetårar nerför mina kinder till följd av detta kära återseende.
Ja. Ni läste rätt: 6.30 as in halv sju på morgonen... Igår, vilket fortfarande känns som idag för mig, skulle syskontrion och bandet bege sig till Kristianstad kl. 11.10.
.......vilket in real life innebär kl. 12.10. Tidsoptimism är en ful jävel, I'll tell you. Men så kan det vara ibland och det i sig innebär ju att man får göra vissa uppoffringar, som i det här fallet innebar att skippa lunchen, vilket för mig är nästan som en dödsdom. Fast att vi fick skippa lunchen är väl kanske i och för sig till att ta i; vi var försedda med en massa godis i syftet att inte låta blodsockret sjunka alldeles. Och även om det går emot min nuvarande livsstil fullkomligt så åt även jag... (suck... vaknade upp med tio kilo extra som hade fastnat lite här och var...) Vi alla åt. Som grisar. Men ni förstår, vi var så hungriga. Snacka om blodsockerblues! T, exempelvis, gick verkligen igång på några filidutter. Han var speedad hela kvällen.
Nåväl. Syskonen hade fått hedersuppdraget att först sjunga i kyrkan under vigseln. En liten parentes i sammanhanget är att en av mina många drömmar faktiskt gick lite uppfyllelse i denna stora och fina kyrka. Jag har haft en sådan där patetisk liten önskan om att få sjunga med mina syskon i Domkyrkan på hemmaplan. Igår var vi nästan där. Lycka! Mall-apa, tänker ni kanske nu... Då tänker ni i alla fall rätt. Jag är nog lite mallig över det här, det var stort för mig. Men för att dämpa denna egobild något kan jag berätta att jag blev galet skraj när jag såg kyrkan och ännu mer när jag steg in i den. Det blev inte bättre av att det första jag såg var en nunna. Visserligen tror jag hon bara var turist, men ändå! I såna där otroligt heliga stunder är det, i alla fall för mig, viktigt att visa sitt bästa jag och sjunga de renaste tonerna. Under hela vårat femminutersrep hade jag ben made of pasta och allt som kom ur min mun lät som en ostämd fiol... Sant! Lyckligtvis gick det bättre vid själva vigseln (dessutom hade nunnan försvunnit). S satt vid flygeln, A och jag stod vid sidan om och vi sjöng till brudparet. Det var en fin stund.
Men innan vigseln satte igång stod prästen och välkomnade folket vid ingången. Hon hade mick på sig. Jag misstänker starkt att hon inte var medveten om att micken var på:
Hej, hej. Välkomna.
Hej... välkomna.
Välkommen...
...ville du gå på toaletten?
...hej hej...
...behövde du gå på toaletten eller?
...ja, välkomna. Hej, hej..
...jo men den ligger där borta. Gå du.
...Hej, hej.
Jag bad en stilla bön att hon inte skulle säga något pinsamt som tex... tja, typ: Behöver du så mycket papper?! Fast den tvåhornade typen inom mig längtade dock efter ett gott garv...
Nåväl. Efter många och långa timmar var det dags att ansluta oss till bandet och röja loss kalaset ett par timmar. Gött lir it was! Kl. 1.30 på natten ljöd de sista tonerna från oss. Vi packade ihop, åt en korv med bröd, ketchup, torkad lök och begav oss sedan hemåt i nattens mörker. Så. Efter några timmars körande, avlastande av instrument, släp och människor, frukost och dusch stupade jag kl. 6.30 i säng - min älskade säng, som jag åter igen känner en stark längtan efter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar