Från ingenstans, exploderar något inom mig och jag bara måste få skapa något. Jag rusar till byrålådan där mina sedan länge glömda skissblock och kolpennor ligger. Målmedveten. Jag måste rita, skissa, spy ur mig en massa svärta... Fingrarna vill sudda, putsa, forma - jag känner det tydligt. Jag känner inte vad det är jag känner, bara ATT jag känner något, som måste ut. Slår upp ett tomt skissblad och hamnar i ett tillstånd som man nog skulle kunna kalla galet.
Det tar stopp vid kolets början. Det sjuder i mig men bubblorna kommer inte upp till ytan. De har fastnat under en klibbig yta av nåt slag. Jag kan inte, det bara GÅR inte. Det tomma vita bladet, som bländar mig ilsket, sätter punkt. Bara så där.
Så istället hamnar jag framför datorn. Känner mig som ett glas kolsyrat vatten, vars bubblor klemat sig fast utmed glasets väggar och undrar förvånat - förtvivlat - och med stora ögon varför de inte kommer ut. De fattar inte att de ska uppåt. Förbannade bubblor. Jag inbillar mig att jag hanterar fingersättningen över datortangenterna hyfsat och hoppas kunna på så sätt hjälpa de största bubblorna på traven. Det tomma vita bloggbladet, som förvisso bländar som det fysiska skissbladet, skrämmer mig inte i samma utsträckning.
Ja och det var det. Mer än så var det inte. Jag har fått spy ur mig lite digital svärta och stillat en galen skaparlust, som ju istället blev en obetydlig ordmassa snarare än en bild, med en starkt formulerad känsla i, som kunde vara värd att ha på en ödslig vägg någonstans. Men ändå. Nu fick det bli så här, när det inte blev som det skulle.
Trött igen. Återgår till soffan och hoppas på klichén.
 |
| En bild... |
