Bland mina skattgömmor...

...fann jag en nerskriven reflektion jag hade för en tid sedan. Voj voj! Vilken ångest! Vilken stress! Vilken negativitet! Men på något sätt känner jag att det här är i behov av att bearbetas. Det sägs ju att det är bra att möta sina förflutna fasor, begravda hundar, spöken i garderoben yada yada*

Anyway, så här lät det**:

Någon: Hur går det med jobbsök?
Jag: Tja, nja, nje, jo, äh... Bra!
Någon: VA?! Har du inte börjat söka än?!

Det här hör jag dagligen! Men va i helvete!? Är NI stressade över att jag inte jag har sökt ett annat jobb?! Multiplicera denna er stress med 110 så kanske – kanske – ni får ett hum om hur jag känner mig. När jag har ett jobb så vet ni det, det kan jag garantera! Jag kommer att ringa runt till varenda jävel jag känner och skrika ut orden - tills folk får tinnitus - att jag har fått jobb! Coola ner er för i helvete!

Jag vill slippa känna att när jag kommer hem från jobbet att jag måste sätta mig med en satans uppsats! Det är inge kul längre! Jag hatar forskning! Eller ja, den är ju bra på väldigt många sätt MEN BLANDA INTE IN MIG! Är det det här som livet ska handla om? Ha ångest med blödande ögon och slita sitt hår för att man inte vet vad man håller på med? Va?! VA?! Jag tvivlar som fan på mig själv och det är ingen bra egenskap så här i uppsatstider.

Fan för balkonger egentligen! Inte en endaste blomsate har jag hunnit plantera där, inte en droppe träolja på mina annars så välvårdade Ikeabalkongmöbler, inte någon form av myskänsla. Den ende som verkar gilla balkongen är svart fet spindel. Jag klippte av tråden den hängde i häromdagen och skrek av skräck när den föll. Kom för fan inte och säg att jag är löjlig! Inte nu, inte idag, not fucking ever! Såvida ni inte vill se mig fullständigt nedbruten…

Nåväl... Jag har väl blivit lite bättre på att söka jobb, I guess. Jag har i alla fall foten inne på ett jobb som jag vill ha foten inne på. Uppsatsen är färdig för evigheter sedan... Been there, done that! NO more! Förvisso sugen på att börja studera igen...

Ingen vidare utveckling dock vad gäller myskänsla på min balkong. Så här års kvittar det väl i och för sig... *tittar hatiskt på alla inglasade balkonger som inte är mina* Jag smörjde i alla fall mina Ikeabalkongmöbler i år, vilka för övrigt fortfarande står kvar där ute och som säkert vid det här laget börjat mögla - har inte vågat se efter. Några blommor blev det hur som inte. Kanske beror det på att jag var helt utmattad efter att nästan klippt gräs på en balkong på sjätte våningen...

Spindlar kan fortfarande dra åt h-lv-te.

Så. Nu har jag bearbetat de känslorna lite. Känns redan bättre! Oh Happy Day!


*Damn vad jag har saknat det uttrycket! Lite sådär internskämt och ordar därför inte mer om det...

**wtf?! Vadå 'lät'?! Men 'stod' låter ju inte heller riktigt klokt!

ett skönare liv

Det är min födelsedagspresent, min julklapp, mitt nyårslöfte.

Ett skönare liv.

Häromdagen stegade jag in i den lilla bokhandeln - helt oplanerat - och så fick jag syn på en almanacka; "ett skönare liv 2009". Jag fingrade på den redan förra året och det slog mig plötsligt varför jag inte hade köpt 2008. Det var helt enkelt inte meningen då. Inte meningen att mitt 2008 skulle vara skönt. Men nu, medan jag stod där och lät bladen fläkta mot mig med alla sina hypnotiserande lugna bilder, kände jag mig faktiskt mogen för att köpa den. Mitt 2009 bara SKA vara skönt!

Så mycket harmoniska känslor för en förbannad almanacka?! Samtidigt stör det mig något. Jag menar finns det någon - NÅGON - idag som har det så harmoniskt som på bilderna? Jag menar bildligt? Det fattar väl jag också att man inte kan gå omkring och vara som en fulländad vattendroppe på ett lila blad i soluppgången hela livet....

Dessutom är inte "ett"et stavat med ett stort E. Versal kan man visst kalla det för också... Det finns de som retar sig på sådant. Alltså sådant som inte är perfekt men jag bestämde mig ganska snabbt för att inte vara en utav dem - åtminstone inte i det här fallet.

Det mest paradoxala i sammanhanget, nu när jag tänker efter, är att jag aldrig någonsin..... ever... haft en så stor almanacka i min ägo. Jag tänkte att "åh så mycket jag får plats att skriva ner, så mycket jag kan planera in!" För varje vecka finns till och med en "att-göra"-lista, färdigpunktad och bara till att fylla i. Bra va!

Fast sedan är jag sån också, att om jag inte har saker och ting nedskrivet i svart på vitt (fast helst i olika färger) så tappar jag nästan fotfästet, förlorar kontrollen och drabbas av information overload. Säkert! Eller ja, kanske inte fullt så dramatiskt men ändån... Så därför försvarar jag mig med att jag faktiskt får mer kontroll över mitt liv på ett mycket harmoniskarararere sätt tack vare den större versionen "ett skönare liv 2009" och dess bilder fyllda med vattenfall, soluppgångar, mediterande, grässtrån osv.

Så vad är ett skönare liv?

Jag vet inte. Jag har lagt in ett helt års planering till att försöka lista ut det. Uppföljning, utvärdering och kritisk reflektion ingår i denna min planering.

Men 2009 är inte här än så jag tillåts jäkta lite till.