Igår såg jag filmen Vertical Limit som handlar om ett gäng mer eller mindre galna bergsbestigare som då ska bestiga... ehm... ett jävlitt högt berg. Med en massa snö på... Need I say more? Väder, vind och humör är på topp (!) och har varit ända från start, vilket ju bådar gott! Plötsligt får baslägret in nya rapporter som varnar för otäcka stormar där uppe på berget där besättningen befinner sig. Nu har de alltså minsann bara fem minuter på sig att klättra nerför... det höga berget, som det tog dem ett stort antal timmar att bestiga. (Men det är klart, det borde gå fortare neråt? Jag vet inte, en obetydlig liten reflektion bara) "Men ååhh! Vi är ju bara 150 meter från toppen... bara lite till... inte riktigt än..."
Sådant tänkande är farligt. Det förstår väl vem som helst? Det dröjde inte länge förrän lavinen var ett faktum... Suckers! Vad hade ni väntat er? Men jag tog tillbaka det där en aning, för helt plötsligt fick jag plågsamma associationer - min egen frys. Hur ofta har jag inte på senaste tiden tänkt: bara lite till... inte riktigt än... Det är snart lika mycket snö därinne som det var i filmen igår, och det fullkomligt väller ut över mig varje gång jag öppnar den. Nästan.
Är det väldigt mycket dags att avfrosta då?
Jag: Vad är du sugen på att äta?
A: Tja, vad finns det då?
Jag: ...snögubbe...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar