Free right now

Den där lille figuren i gubbakeps är min bror och den där låten är hans låt. Stolt är jag. Ibland hör man systrarna doa till lite grand också och... ja, ifall ni undrar liksom... Inte för att jag...

...ok det där sista var kanske lite malligt, men det kan man väl få vara ibland? =) Anyway, hoppas ni gillar den. Trevlig helg!

Semestern och jag...

Det var inte utan att jag kände ett litet sting i hjärtat häromdagen när jag pulade in det tjocka, varma täcket i påslakanet - för mig betyder det höst på riktigt. Jag älskar hösten, jag är bara inte riktigt redo för den än. Mer sommar! Mer Kreta...

Jaja, för den som är utom sig av undringar av vad som pågår i mitt liv kan jag rapportera följande småsaker som inträffat sedan sist:

• Har varit ute och gått raska promenader en hel del vilket har lett till benhinneinflammation och skoskav. Gud vill inte att jag ska träna.
• Hyvlat bort en skräckinjagande stor skinnbit från handleden då jag skulle hyvla bort paraffinkanten på osten. Det är precis lika obehagligt som man föreställer sig att det kan vara - så obehagligt att jag säkerligen förstorat upp incidenten en aning.
• Dag två, på min tvåveckorslånga semester, fick jag ångest över att jag snart ska börja jobba igen. Det håller i sig...
• Känt mig vuxen och världsvan när jag alldeles allena åkte till återvinningsstationen och gjorde av med en massa stress och dåligt samvete. Jag kände återvinningskillarnas beundrande blickar när jag slängde saker och ting i rätt containrar utan att nästan inte alls be om deras hjälp. Sånt får mig att känna mig levande.
• Lärt mig ett nytt latinskt ord för en ganska intim interaktion. Herregud va jag vet lite om världen... Men i alla fall, nästa gång jag väntar i en sån där busskur byggd av trä och irriterar mig över alla omogna köns- och skällsord, som står nerkluttrade, ämnar jag kontra med mitt nypåfyllda ordförråd. Latin gör världen lite vackrare faktiskt.
• Konstaterat att det inte är hälsosamt att spara alla pengarna på sparkontot tills jag blir pensionär, eftersom ingen vet om jag lever då eller fått uppleva njutningen av att exempelvis få köpa en alldeles ny soffa. Såatte...
  
  Ha en fortsatt skön sommarkväll!
  
  

  

  Luftiga vyer...

Som spiken i brädan

Fasen, vad jag är uppåt idag alltså! Träningsvärken från gårdagens yoga, nybryggda kaffet från min nyinköpta Moccamaster, skrivarlusten, ledigheten, min kamera - sköna ting som får min puls att höjas till en behaglig takt!

Var och kollade in The Arks sista konsert på Tyrolen och ja, det var verkligen häftigt att se dem live. Grymt bra är de! Synd att de ska sluta, men det är väl så man ska göra: lämna festen när man har som roligast. Fast hur vet man egentligen när man har som roligast?

Jaja, hur som helst! Sedan dess har jag gått och funderat på en sak, en klokhet. Tänkt att: "Jamen, det är ju så det är!" Herr Salo berättade om hur länge de fått kämpa innan de äntligen fick en breakthrough och han berättade om när han insåg vad det var som krävdes för att nå sin vision - att erkänna sin rädsla. Jag kan så klart inte hundraprocentigt påstå att "så här sa han och det här menade han" men utifrån mitt filter och min tolkning löd hans budskap så. Vi är alla rädda för någonting: att göra bort oss, att bli utskrattade, att såra, att falla. Men det är först när man inser sin rädsla och erkänner den, men också våga trotsa den som det händer grejer. Ibland krävs det att man är lite galen för att vinna respekt - It takes a fool to remain sane.

Det är som spiken i brädan; hur galet är det egentligen inte att trotsa sin förutbestämda plats i livet och sikta högre? Kanske lika galet som att inte göra det...

Trotsar sin rädsla för att fastna...

En utav mina visioner är till exempel att skriva en bok. Men jag är lite rädd. Rädd för att misslyckas, bli missnöjd, använda fel grammatik, fel ordval, fel filosofi, fel intrig. En mycket klok vän sa till mig en gång: "innan du skriver en bok, börja blogga". Så jag har lyckats övervinna en del av min rädsla i alla fal - det första steget är taget.

Livets trappa...

När bloggandet var ett relativt nytt fenomen var jag ganska allergisk mot det. Vet inte varför egentligen. Kanske var jag rädd för att ta mitt första trappsteg mot min egen vision?

Kreta

En svalkande dusch

Det är redan tre veckor sedan min sköna tillvaro på Kreta med underbara människor tog slut och verkligheten välkomnade mig med en kalldusch. Ja nästan i alla fall - det var bara regnet som saknades när vi stegade nedför flygplanstrappan på Landvetter och möttes av 11 graders kyla (för man kan väl knappast kalla det för värme när man varit van vid 40 grader?!).

Nåväl. Jag kan bara konstatera att jag vill tillbaka. Gärna snart. Men känner jag mig själv rätt lär det inte bli så - inte förrän lönen fetnar till sig lite (mycket).

Jag kom i alla fall hem med en stor bunt fina minnen och tänkte dokumentera några av dem här i min utdöende blogg. Lite text, lite bild.

Pappas otur i säkerhetskontroller. Men det är inte så lätt när man som pappsen inte har rest på några årtionden; mycket hinner hända. Det är inte så lätt då att veta att sax och schampoflaskor på 500 ml är förbjudna ting att ha med sig i handbagaget. Säkerhetskontrollanten trodde så klart att hon hade en potentiell terrorist framför sig och sa med höjd röst och hårda stavelser att: "Sax får man INTE ha" och "ENDAST 100 ml vätska är tillåtet". Pappas korta och koncisa svar på båda upplysningarna var: "Ba ta den!" Kontrollanten glodde glasartat och kände sig avsnoppad. Det var inte utan att vi andra skämdes hjärtligt för vår far, speciellt då han dessutom precis gått förbi den där kontrollramen. Koner var ändå utsatta för att verkligen markera att där fick man inte gå...

Pappas trauma i badringen ute på havet. Han var så lycklig för sin nyinköpta blåa badring, ni skulle sett!  Det var nästan så att vi aldrig såg av honom uppe på stranden. Han låg i sin ring och guppade bland vågorna och var lycklig förstod man. En dag var han dock inte så lycklig när han äntligen kom insimmandes och berättade chockat att han hade flytit förbi en annan badring med ett förmodligen nyförälskat par i.... Tja, need I say more?

Hur simmar man bort från faror - fort som fan - i en badring med motarbetande vågor? Jag kan förstå om man blir traumatiserad av sådana upplevelser...

Den finaste pappan - här väldigt stolt över sin nyinköpta keps.
Galen i kepsar. Vet ni, det finns väldigt mycket kepsar på Kreta...
Vi vet att det finns....
Mången gång fick barnen vara smakråd åt faderns böjelse för kepsar...

Bikiniolyckan. Det lilla plastspännet på BH-delen, som inte längre klarade trycket för min våldsamhet, flög med elak fart i luften och höll på att ta död på min bror, vars solbränna försvann för ett ögonblick när spännet ven förbi hans nästipp. Ont i magen fick jag, då val av bikini är något av det svåraste jag vet. Det, i kombination med påflugna säljgalna butikssäljare, gör tillvaron än svårare. Den ena minibikinin efter den andra plockades fram till mig och två kvinnor engagerade sig i mina bröst - lite väl engagerat tycker jag nog. Blinda var de uppenbarligen också... "You are VERRRY beautiful. Verry, veeerry." En skållad kräfta i en för liten bikini-överdel ÄR ingen vacker syn, jag lovar! M såg paniken i mina ögon och svettningarna som började tränga fram mellan brösten, där kvinnorna var och härjade.

M: "Ska jag rädda dig?"
Jag: "JAA!! Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här!!"

Jag har aldrig har förstått mig på sådana där trekants-bikinis, eller vad de nu kallas. Kvinnorna hade plockat fram ett antal sådana och jag kämpade länge inne i båset med att få på mig den första.

Kvinna nr 1: "Is it going well in there?"
Jag: "NO! NOT AT ALL!" varpå jag drog ifrån draperiet och uppvisade resultatet.

Min lilla publik fick sig ett gott skratt när de såg att jag lyckats få på mig bikinin på fel håll - trekantsspetsarna pekade nedåt istället för uppåt, som de tydligen ska... Något generad flabbade även jag åt min okunskap, drog för draperiet igen och svor dyrt och heligt att jag INTE skulle inhandla någon bikini-överdel i den butiken.

Systrarna. ...och låret...

Systrarna. ...och de besläktade prinskorvarna...

Holländaren. "I want to apologize for not saying goodbye to you last night. But when I saw the other guys joining you I thought that I would leave you alone. Do you understand me?" Huh? "But now... It's your call... Do you understand me? By the way, you're a real good dancer..."

Det är inte bara vi kvinnor som talar i gåtor... Undrar sååå vad han ville egentligen? Kan ni fatta det? Hur som helst, han vände och gick och jag sprang inte efter och frågade vad han egentligen menade. Jag var fullt upptagen med att glittra mot den vackre servitören N.

Trallalaaa.... vad vet jaaa?

Den busiga, söta städerskan. Systrarna hade för några månader sen farit till Ullared och inhandlat likadana nattlinnen - med en stor humla på med stora ögon - och dessa fick följa med. Varje dag när vi kom tillbaka till våra rum (systrarna bodde i olika)  låg våra nattlinnen på exakt samma vis:

Är det inte busigt?

Haha! Den tillknycklade lilla humlan... Visst måste hon ha busat med oss? Eller tyckte hon att humlan såg läskig ut med sina stora ögon? Vi får nog aldrig veta, men kul var det i alla fall!

Mr. PTV. Med paketet till vänster kommer vi för alltid att minnas dig!

The yellow family...

Underbart var det, men nu får det vara slutdokumenterat för den här gången. Vidare mot nya äventyr!

Så var sagan om Kreta slut....