Det bor en spindel på min toalett. En sån där stor. Jag vet att icke-spindelfobiska människor skulle bedöma den som pytteliten, men i min värld är det fan inte sant... Den har bosatt sig vid elementet, alldeles mittemot toastolen, där jag nu sitter med byxorna nerdragna - utsatt och försvarslös. Kan inte nog beskriva hur jobbigt det känns att inte känna till den åttabente jättens agenda. Men den rör sig inte, den bara är där.
Några veckor senare...
Spindeln bygger ut. Fetare har den blitt också. Alltså. Jag är inte ok med det här. Min älskade toa, där jag brukade kunna pusta ut ett slag och luta huvudet mot handfatet. Där var det varmt, gott, enkelt och tryggt. Min lilla tillflyktsort. Nu får jag hålla mig jättelänge innan jag tar mod till mig och går på toa. Det finns förvisso ett par andra toaletter, men ni förstår inte; det är liksom inte samma sak. Inte alls, faktiskt. Men jag tänker att om jag står på toaringen, ungefär som vi tjejer gör när vi kissar i skogen eller så, så borde det kännas bättre. Ja.
Några veckors tystnad...
Har inte sett till fetingspindeln på ett bra tag. Kanske har den flyttat in bakom elementet. Jag vet inte, men obehagligt är det. Ännu mer nu eftersom jag inte vet var den är, har ingen kontroll längre. Men ok, jag börjar bli bra på att hålla balansen på toasitsen såatte..
För några dagar sedan...
I HANDFAATETTT!!
Näe. Alltså NÄE. Där går ändå gränsen. Jag säger upp mig.
Hur det gick sen...
Mmhm ok, vad göra?! Den RÖR på sig i handfatet. Nej, den springer i handfatet. Pappa!
Mycketpappermosahårtsenspringafortsomfan
Förlåt Gud...
