Skönhetsbehandling i olika former

God mat med sköna kollegor och promenad med en fin vän och dagen är gjord. Vad mer kan man tänkas behöva? Jo, en hemmasnickrad skönhetsbehandling! Jag har:

• lagt en peelande ansiktsmask (fick in några peeling-pluttar i munnen; beskt som fan! Rekommenderas inte)
• pillat öronvax
• borstat tänderna extra hårt och länge
• rakat ben, armhålor och så...
• klippt samtliga naglar och målat dem
• skrubbat bort döda hudceller med en alldeles ny scotch brite

...och - VOILA! - så hade vi en helt ny Mimzan! Finnen under näsan ser nästan ut som en skönhetsfläck (fast felplacerad och missfärgad då) a'la Marilyn Monre så den kan jag väl leva med. Pricken över i:et hade varit några timmars massage också. 

Det är väl inte för mycket begärt? Såå... Anyone?

Jävliga småsaker

HUR???? kan ett par gardiner, där det uttryckligen står på tvättlappen att man kan tvätta dem i 60 grader OCH torktumla, krympa 15 centimeter?! Jag bara undrar. Nog för att det var mycket ludd i torktumlefiltret men där var då rakt inte några 15 centimeter! Tro mig - jag kontrollerade.

Igår drabbades jag av en sällan skådad städarlust och än idag - efter mycket grubbeltid - kan jag inte förstå detta fenomen med de 15 centimeterna. Borta! Bortstädade. Eller nåt. När jag hängt upp mina nytvättade, nystrukna, fina och fladdriga långgardiner och insåg att de inte var så långa längre slocknade min livsglädje. För korta gardiner är lika illa - om inte värre - som för korta byxor som inte är ämnade att vara för korta.

Först blev jag ilsk som ett bi. Sen ringde jag till mamma och bölade en tår. Sen ryckte jag upp mig (eller kanske var det hon som ryckte upp mig) och började sprätta. Tack vare nedläggningsmöjligheter - närmare bestämt 15 centimeter - och symaskin har jag nu långa gardiner igen. Vilken tur.

Ja, vilka problem. Men det finns alltid de som har det jävligare...

GLAD PÅSK på er gott folk!

Jag samlar och samlar...

Jag har bestämt mig. Eller ja, för en tid sedan bestämde jag mig. Eller ja, för typ två år sedan bestämde jag mig. Ja, att jag ska ha långt hår igen. Men det har liksom gått sådär, förstår ni. Det är ju alltid "den där" längden som är svår att ta sig förbi och när jag väl kommit till "den där" längden, som för övrigt varar flera längder, har jag tröttnat och låtit frisörskan klippa det skitkort.

Men nu är det slut med det! Min korthåriga period är över för den här gången; jag vill bli en långhårig mystisk brunett (jag tror att mystiken kommer med längden. Och så bruna linser till det.. Ooohhff! Och så lite sång på det så blir jag helt plötsligt - VOILA! - en siren! Taddaa!) L, som jag inte träffat på jättelänge, var inne på bibblan häromdagen och hennes skönhet i kombination med det där långa håret... Ååhh, det där långa håret! Vill haaa! L, klipp inte dig! Du var jättefin! Vänta på mig, så kan vi bli sirener ihop och så sitter vi där i floden och lockar till oss läckra sjömän! (...för visst håller väl sjömän till vid floderna oxå?!...) Sen behöver vi kanske inte döda och äta dem (eller vad det nu är man gör som siren...) men det finns mycket annat man kan göra: dansa, spela spel, älsk... ja men du fattar!

Nåväl. Jag var helt lycklig igår för jag fick upp mitt hår i en knut! Men fattar ni?! Det är nu så långt att jag kan göra en knut av mitt hår!! Wohoo!! Progress. En liten parentesreflektion så här mitt i är att jag undrar varför håret på huvudet envisas med att växa så långsamt när alla andra håriga delar på kroppen har en tendens att bara spy ut en massa långa håstrån?! WTF?! Har jag rakat benen så nog fan är det hårigt redan dagen efter. Men jag tänker INTE använda epilatorn igen - den erfarenheten var en för mycket. Men jaja! När A kom hem igår undrade han varför jag sprudlade så av lycka.

Jag: Jo, förstår du! Jag har fått långt hår!
A: Är det sant?
Jag: Jaaaa!! För jag kan göra en knut! Jag har nu en knut i mitt hår. Kolla, kolla!

*vänder mig om och pekar lyckligt på min knut*

......

Jag: Hallå? Ser du den eller?
A: Njä... Den kan man inte kalla för en knut. Den gills inte.

Zzucker!!

Vad tycker ni? Jag tycker absolut man kan urskilja en knut... (Våga påstå annat!!)

Stannad av polis

Häromnatten blev jag stannad av två ganska snygga manliga poliser. Mitt hjärta bultade så hårt att jag trodde jag skulle dö på kuppen. Inte för att de var två snygga män i uniform, som säkert många kvinnor går igång på (jag till exempel), utan för att de var poliser. På avstånd beundrar jag poliser - verkligen! Men på nära håll kan de få mig att darra som ett litet asplöv. Känner mig så satans skyldig och skulle kunna erkänna vad som helst även om jag vore oskyldig.

Vem var det som rånade banken? - Jo, det var jag...
Vem var det som mördade John F. Kennedy? - Jo, det var jag...
Vem var det som fes vid polishuset kl. 13.06 den 4/5 2002? - Jo, det var jag...
Vem var det som uppfann glödlampan? - Jo, det var jag...

And so on. Det finns liksom inget utrymme för reflektion i min värld när polisen står för nära utan jag bara försäger mig, flackar nervöst med blicken och sluddrar när jag talar (tungan blir liksom paralyserad). Mamma säger att pupillerna blir större när man ljuger och med tanke på att jag känner mig som en lögnare oavsett vad jag säger vid sådana här tillfällen måste jag också se jävligt hög ut till på köpet...

Hur som helst! Jag och A skulle åka hem från trevligheterna i fredags och av åtminstone tre huvudsakliga orsaker lät jag bli att dricka, nämligen 1: jag jobbade; 2: A drack; 3: jag ville hem efteråt och skulle därmed få äran att köra.

Det var fruktansvärt dimmigt ute så där mitt i natten så jag körde lugnt och stilla. När jag närmar mig korsningen jag ska svänga i registrerar jag i backspegeln att en annan bil hinner ikapp... Holy! Det står POLIS på den och jag kommer ju definitivt att bli... Jag hinner inte ens tänka färdigt tanken, trots att det bara var ett ord kvar i meningen, förrän bilen bakom börjar tuta och blinka bländande med blåljusen. Vaffan, tuta så där?! Vad är det för sätt? Som om blåljusen inte räcker till för att få folks analring att loosen up?

Helvete, plånboken är i väskan som ligger i bagaget. Iiiihh! Ok nu är det kört!

P: Jaha, körkort tack!
Jag: Hehe... Ja, jo det ligger där bak... ska bara...

Jag börjar rota lugnt i väskan och inser snart att plånboken inte verkar vara där. Så jag börjar riva ordentligt och innehållet - hårspray, sminkväska med snobben på, plattång, extratrosor, bindor, almanacka, lypsyl och you name it - far åt alla håll och kanter. Var i helvete ÄÄÄR den?! Mitt liv passerar i revy.

P: Ehum... Mycket grejer där...
Jag: Hehehe, ja jo... Japp! Där har vi den!! (förbannade, jävla, kurragömmafittplånbok)

Efter att ha kollat upp mig och jag fått blåsa och redogöra för vad jag gjort under kvällen ("ja, jo jag är ju då liksom med i ett band typ och vi har typ haft spelning typ ikväll... ja, lichsåm...") frågar de om jag är ägare till bilen.

Jag: Nej, nej! Han heter A och han sitter där framme!

Jag pekar mot As huvud som om han vore fruktansvärt skyldig - och skyldig till vad? Ja, till att vara bilägare då såklart, men ändå... A rör inte en fena, inte ens ett håstrå och jag undrar hur det är möjligt? När vi blir "frisläppta" och börjar köra igen sitter vi tysta en stund och när jag börjar hämta mig frågar jag hur det är med honom:

A: Jag blev jätterädd...
Jag: JAG MÄ!

....

Jag: Det gör vi inte om!
A: Nää...

Traumatiskt är ordet! Men trots det; all heder åt poliserna som håller koll på oss så vi inte kombinerar saker och ting hur som helst.

Ha en go fredag, gott folk! Men don't drink and drive! ;)

Baby, come back!

Stiger innanför dörren och möter tystnaden och solen som lyser in genom köksfönstret. Jag låser dörren, tar av mig ytterkläderna och konstaterar nöjt att det luktar vanilj i mitt hem. Jag tänker att jag borde dra ner persiennen så att inte mina stackars fetbladsväxter bränns ytterligare av den ljuvliga vårsolen. Så jag gör väl det då. Men därefter styr jag utmattat mina steg mot den inbjudande soffan. Huvudet landar tungt i kudden och det är knappt att jag orkar sträcka mig efter filten, men jag gör det ändå. Katten spinner lyckligt och trampar några steg på mina bröst. Jag vänder mig tjurigt om och drar filten över huvudet. Hon förstår att jag vill vara ifred och hoppar besviket av min trötta kropp. Därefter faller jag i djup sömn. Skönt!

Några timmar senare hör jag långt borta väldigt sköna toner och någon som sjunger. Jag lyssnar och lyssnar och till slut kan jag urskilja åtminstone några ord från refrängen: Come back! Baby, come back! Jag känner igen den, det är ju den där reggae-låten från 90-talet. Eller nåt. Jag vet inte, men bra är den och det var längesen jag hörde den. Mina tår faller in i den "reggaeiska" rytmen och jag öppnar ögonen men då tystnar musiken tvärt. Det är ju alldeles tyst omkring mig. Vad var det? Var det mitt undermedvetna som anser att jag bör komma tillbaka? Baby, come back! Hmm...

Tja... I am coming back. Jag har haft en otroligt rolig helg men också en helg med otroligt lite sömn och en skopa dramatik. Återkommer om det. Nu ser jag att klockan är otroligt mycket läggdags och det är väl bäst att jag lyssnar på musiken som åter igen börjar ringa i huvudet - Baby, come back! Fast denna gången handlar budskapet inte om att vakna...

Så. God natt!