Jag blev klickad i örat idag.
Vet ni den där scenen i French Kiss där Meg Ryan anländer till hotellet i La France där hennes otrogne pojkvän bor och hon pratar med hotelldirektören som till en början inte är särskilt tillmötesgående? (Puh, lång mening...) Ni vet, den scenen när hon blir alldeles galen och plingar galet många gånger på ringklockan?
Nåväl, gudarna ska veta att jag förstår hennes känslor i den scenen, för när någon klickar mig i örat känner jag exakt samma sak. För att göra en lång historia kort så försökte jag vänligt förklara, för en kund som ringde, varför en viss vara var slut och varför den inte skulle komma hem igen.
Hon i luren: Usch, va dåligt!!! Varför?! Det får ni ju se till att ha hemma!
Jag: Jo, men... *KLICK*
Alltså. Mig klickar man inte ostraffat! Jag förstod förvisso att personen i andra änden inte kunde må särskilt väl men det är ingen tröst för mig i sådana lägen. Jag fullkomligt HATAR att bli klickad! Så. I tanken ringde jag upp personen ifråga och sa:
...absolut ingenting utan tog den fetaste hammaren och gav personen ett rejält klick i örat tillbaka! Och det kändes så skönt! Mina åskmoln var som bortblåsta och lyckan total; jag hade fått sista ordet - eller ja, sista klicket. Och det är viktigt! Även om det bara skedde i tanken. Men man ska inte underskatta tankens kraft, har jag hört.
"I don't get it. Do you enjoy being that rude? Because when you do that, it just gets underneath my skin, and IT MAKES ME... COMPLETELY... INSANE!!!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar