Idag höll jag på att få ett hysteriskt skrattanfall på personalmötet. Fattar ni hur jobbigt det var eller? Jag är nästan övertygad om att det bor en liten djävul i oss alla - även i den mest godhjärtade person... ja till och med mig... Och ibland tror jag också att denna typiga typen vaknar till liv lite extra. För idag var mitt normala, mesiga och tråkiga jag väldigt trött, medan fanen i mig var väldigt full och då kan man inte bara säga vad som helst, hur som helst till mig utan att associationerna sätter igång... Hur som helst! Vi diskuterade en ny grej vi anser att vi behöver och denna grej kostar lite grand. Men en utav oss skulle förhandla vidare med "försäljaren":
Kollega: ...men jag ska klämma åt honom lite...
Jag: Ja, det är rätt! Kläm åt honom ordentligt i ballarna så det händer lite här!
Lyckligtvis sa jag aldrig min mening högt, men jag var nära - djävulusiskt nära. Orden fanns liksom redo där, på min tunga, likt beska nässlor som bara ville ut och elda. Skämta lite. Humor på hög nivå... Not. Men ändå.
Sedan satt jag där och kände hur skrattet började bubbla i mig. Jag var samtidigt lite chockad över min plötsliga snabbtänkthet. Jag menar, varifrån kom den meningen? Varifrån fick den luft? I vanliga fall, och framför allt i argumentationer, kommer jag aldrig på vad jag ska säga förrän i efterhand. Kan ligga i timmar innan jag lyckas somna och bara komma på en massa bra meningar. Men då är det ju så dags...
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar