Jag beslutade mig för att inte vara så förbannat duktig idag. Kändes lite nödvändigt. Planen var från början att idag var dagen då jag skulle stiga upp tidigt - typ så där kl. 05.30 - för att ge mig ut och gå en pulshöjande promenad på en sisådär 1,5 timme innan frukost för att sedan hinna storstäda hemmet och duscha innan förmiddagskaffet. Därefter var tanken att jag skulle rensa ut något skåp, baka lite, plantera om alla inneväxter, så bacilika, vika tvätt, läsa ut alla böcker jag dragit hem och som legat några veckor och mojsat till sig, ringa vänner som jag tänker på ofta men sällan kommer längre än till tanken på att jag borde ringa dem, kanske polera cykeln och sen så där lite allmänt planera mitt liv den kommande veckan med minst fem träningstillfällen inbokade. Jag menar, det handlar ju om
pri-o-ri-te-ring, eller hur?
Vid 13-tiden hade jag, fortfarande iklädd pyjamas, hunnit jobba upp en tjusig ångest för att jag sovit alldeles för länge (till kl. 10 herreguuud!) och gjort nada av ovannämnda aktiviteter. Men innan ångesten blommade ut ordentligt, satte överlevnadsinstinkten in och såna där sköna tankar flödade till mig:
Alltså, vad håller jag på med? Jag MÅSTE inte göra allt det där. Jag kanske borde ta det lite lugnt och bara vara. Vara lite lat. Det enda jag får göra är sånt som jag mår jäkligt bra av att göra. Kanske blogga lite?
Jaa, vatusan jag blogggar lite. Vad kul, Mimzan! Så här sitter jag nu och bloggar. Och lättar några kilon - om än inte kroppsligen så själsligen.
Tog fram en del av mina nerklottrade lappar med blogguppslag. Det har hunnit bli en hel del sen jag bloggade sist för hundra år sedan. Måste erkänna att jag blev lite matt. Vill tillägga att alla anteckningar är inte fotade; lapparna har t.ex. baksidor också. Sen finns det såna där post-it-lappar-appar som jag tyvärr har upptäckt tjusningen med... Så var börjar man liksom? Jo man bara börjar. Good enough. Sen sträcker man ut sig en bra stund i soffan om man vill. Och det vill jag. Good enough.
