Kollade på Dirty Dancing häromkvällen. Åååh... Vad bra den är! Varje gång jag sett den så blir jag så där "Åh fy fan vad jag ska börja dansa nu! Pepp!!!" Mm. Jag tänker stå där på scenen, som Baby gör, och sola mig i publikens beundrande blickar för att i nästa stund galoppera fram mot min Nobody-puts-Baby-in-a-corner som tar emot mig i mitt svanlyft. Eller vad det nu kallas. I fullkomlig tillit. Och sen mimar han, så där lite gulligt, nåt om att jag är the time of his life. Satan så fint! Fast jag vill inte att han lyfter mig under armarna, så där som han gör i slutet. Ser ut att göra så jävla ont... Men beträffande resten - ja så får det bli. Here comes the Dancing Queen!
Så vaknar man upp morgonen därpå, rullar ur sängen och stapplar iväg med ömma smalben och griniga vader, vilka båda hotar med kramp om jag rör mig en meter till. Vaffan gjorde jag inatt, dansade ballet eller?! Jag tittar i spegeln och möts av en jag börjar känna igen alltför väl. Hon ser tillbaka på mig med ögon som skvallrar om gårdagens bortglömda sminkborttagning. Hon försöker rätta till håret, som gnuggats väl mot kudden under natten, och letar fram det andra, nyligen funna, gråa hårstrået och visar för mig. Jaha, och? Jag svarar med att forma naveln till en sur mun, sen en glad mun och till sist en pussmun. Så väldigt lätt det går...
Plötsligt känns drömmen om dirty dancing långt borta... Men det är väl då man myser ner sig i soffan och sätter på filmen igen, aye? Och drömmer vidare.
Ja, så får det bli. Pepp!
söndag 10 april 2016
fredag 1 april 2016
Två armhålor på däckverkstad
Förra helgen gjorde jag egen deodorant med enbart naturliga ingredienser i och tänkte nu avlägga en liten rapport så här efter några dagars användning. Med i beräkningen får man ju då också ha flera års smörj med "vanlig" deo med diverse konstigheter i och därmed även ett överseende med kroppens avgiftningsprocess. Med det i åtanke så har min egentillverkade deo funkat över förväntan faktiskt. Hur lycklig blir man inte liksom?
Ända tills det var dags att byta vinterdäck på däckverkstaden. Då slutar deohelvetet att funka, kan jag meddela. Högst sannolikt av främst två orsaker:
1. Mitt överanalyserande.
2. Min stolthet.
Så in i verkstaden kliver jag och möts av flera män som alla ler vackert och vänligt mot mig. Jag känner mig verkligen väntad. Och det var jag ju, för jag hade ju bokat tid. Inget konstigt alls. Men som den analyserande människa jag är så börjar jag fundera på varför de ler på ett så oerhört genuint sätt. Min första tanke är att det självklart beror på att de är service minded och vill få mig, som kund, att känna mig välkommen. Men sen ba' shit de ler verkligen. Tänder och ögon gnistrar mot mig och mina känselspröt förnimmer dessutom en viss typ av vibration i luften. Men vänta lite nu... Flirtar de med mig? Samtidigt pockar en annan tanke på min uppmärksamhet: Yo'! Du vet väl om att du har egentillverkad deo på dig? Och det är ungefär här som jag känner att jag börjar förvandlas till armhålor. Utan fungerande deo.
Jag får erbjudandet om att de kan köra in bilen i verkstaden. Det är inte ju helt enkelt då en ska köra över ett enormt gupphelvete som hissar upp bilen, ni vet? Här sätter mitt analyserande igång igen och jag funderar på varför jag egentligen får det erbjudandet. Är det, åter igen, för att de är service minded? Eller betvivlar de att jag kommer klarar av det? Varför gör de det i sådana fall?
För ett ögonblick glömmer jag bort att jag är en armhåla. Alltså... Ingen ska säga åt mig, eller insinuera, vad jag inte klarar av. Näpp. Jag kan själv! Så jag sätter mig i bilen igen med ett självförtroende som håller i sig ungefär tills jag börjar ratta in mot guppet (berget!). Plötsligt är jag armhålor utan fungerande deo igen. Med sammanbitna tänder och ett fejkat leende, hör jag mig själv be en stilla bön till en gud jag inte tror på. Gode gud, låt mig överleva det här. Jag gör vad som helst, bara jag överlever...
Men jag klarade det! Wohooo jävlar vad gött det kändes! Mina armhålor gjorde det dock inte. Eller rättare sagt; min egentillverkade deo överlevde inte mina armhålor. Den dog i däckverkstaden.
R.I.P.
Ända tills det var dags att byta vinterdäck på däckverkstaden. Då slutar deohelvetet att funka, kan jag meddela. Högst sannolikt av främst två orsaker:
1. Mitt överanalyserande.
2. Min stolthet.
Så in i verkstaden kliver jag och möts av flera män som alla ler vackert och vänligt mot mig. Jag känner mig verkligen väntad. Och det var jag ju, för jag hade ju bokat tid. Inget konstigt alls. Men som den analyserande människa jag är så börjar jag fundera på varför de ler på ett så oerhört genuint sätt. Min första tanke är att det självklart beror på att de är service minded och vill få mig, som kund, att känna mig välkommen. Men sen ba' shit de ler verkligen. Tänder och ögon gnistrar mot mig och mina känselspröt förnimmer dessutom en viss typ av vibration i luften. Men vänta lite nu... Flirtar de med mig? Samtidigt pockar en annan tanke på min uppmärksamhet: Yo'! Du vet väl om att du har egentillverkad deo på dig? Och det är ungefär här som jag känner att jag börjar förvandlas till armhålor. Utan fungerande deo.
Jag får erbjudandet om att de kan köra in bilen i verkstaden. Det är inte ju helt enkelt då en ska köra över ett enormt gupphelvete som hissar upp bilen, ni vet? Här sätter mitt analyserande igång igen och jag funderar på varför jag egentligen får det erbjudandet. Är det, åter igen, för att de är service minded? Eller betvivlar de att jag kommer klarar av det? Varför gör de det i sådana fall?
För ett ögonblick glömmer jag bort att jag är en armhåla. Alltså... Ingen ska säga åt mig, eller insinuera, vad jag inte klarar av. Näpp. Jag kan själv! Så jag sätter mig i bilen igen med ett självförtroende som håller i sig ungefär tills jag börjar ratta in mot guppet (berget!). Plötsligt är jag armhålor utan fungerande deo igen. Med sammanbitna tänder och ett fejkat leende, hör jag mig själv be en stilla bön till en gud jag inte tror på. Gode gud, låt mig överleva det här. Jag gör vad som helst, bara jag överlever...
Men jag klarade det! Wohooo jävlar vad gött det kändes! Mina armhålor gjorde det dock inte. Eller rättare sagt; min egentillverkade deo överlevde inte mina armhålor. Den dog i däckverkstaden.
R.I.P.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)