Imorgon...

Imorgon vill jag ha en eller gärna flera överraskningar. Tex skulle jag för en gångs skull vilja vakna upp och se normal ut. Inte som att jag har haft en galet vild natt. Men man börjar ju undra med tanke på hur jag ser ut i huvvet på morgnarna... Jag tror jag slänger och gnuggar huvudet mot kudden så där vilt som hon gör i Exorcisten. Tandläkarna har dessutom konstaterat att jag gnisslar tänder om nätterna så nåt knäppt är det ju.

Imorgon vill jag att något kul ska hända för idag har jag känt mig som ett ledset spöke omkringvandrandes i en förkylningsbubbla, längtig efter en tröstande kram. Jag köpte två trisslotter idag i hopp om att vinna 25 000 kr/mån i 150 år. Jag ska skrapa dem imorrn. Eller så ska jag glömma bort dem ett tag, för man blir så lycklig när man kommer på att man har ju trisslotter man inte har skrapat för att man glömt bort att man köpt dem.

Imorgon vill jag att det ska vara fredag. Pretty please? Eller torsdag går också bra. Bara inte tisdag eller onsdag. Då är man liksom fortfarande i början av veckan...

Nu ska jag gå och lägga mig, innan det blir imorgon. Jag är nanig.

Sov gott.

Det hårda men roliga livet...

Ja, nu var det ju sju evigheter sedan jag skrev lite här inne... Det är inte bra, jag behöver det här - få skriva av mig lite då och då. Jag börjar skönja ett mönster i mitt bloggande... Det börjar liksom gå längre och längre tid mellan gångerna... Men man skulle kunna säga att jag har haft lite anledning; mitt andra kreativitetsbehov har fått ta lite mer utrymme i mitt liv nu på sistone. Musiken.

Så. Veckans för mig viktigaste händelse var fredagens spelning med bandet. Detta var för oss en mycket viktig och rolig spelning och vet ni vad som händer? Sju medlemmar av sju blir mer eller mindre förkylda och febriga eller kass på annat sätt. Spännande tyckte vi... Men jag försedde i alla fall hälften med näsdroppar, ipren och hostmedicinhuttar så till den grad att vi nästan blev höga. Men det var nödvändigt. Vi alla fick testa våra gränser denna kväll och vi insåg också att man klarar mycket mer än man tror. Det är sköna insikter indeed! Jag klarade tex ACDCs TNT, som var min värsta farhåga denna kväll. Men jag tror inte det gjorde så mycket att min röst var sprucken och hes.

Hur som helst! Trots feber, snor och riviga halsar var denna kväll en utav de roligaste i hela mitt liv! Det var en fullkomligt overklig känsla att se så många människor, som det var, dansa och digga till våra (cover)toner. Vi varvade vårt spelande med trubaduren Johan Sahlberg. Han var hur duktig som helst. Dessutom hade han sånt där långt, fint och lockigt hår. Åååhh, jag kände för att göra fina, små, tunna flätor i hans hår...

Något som jag betraktade som ett stort problem under kvällen var platsens bajamajor. De var definitivt inte anpassade för en kort tjej med toafobi och smått panikkänslor inför trånga utrymmen. Snarare var de anpassade för långa karlar med långa snoppar. No way att jag kunde baxa in och upp rumpan på den toaringen inte! Inte själv i alla fall... Förra inlägget nämnde jag mitt lyckorus över att få återse min säng. Jag upplevde samma lyckorus över att se min egen toalett. Dock fick jag en chock när jag drog ner brallorna! På låret hade jag ett gigantiskt blåmärke. Jag grunnade långt och länge på om det var någon händelse jag förträngt... Men sedan slog det mig! Tamburinen! Eftersom micken är i ena handen måste jag "trumma" tamburinen på låret för att det liksom ska gå ihop. Och eftersom ljudnivån var rejält uppskruvad tvingades jag ju "slå på" rättså rejält och det satte tydligen sina spår. Men detta är positivt, då upplevde jag ju denna kväll, jag befann mig där, det var ingen dröm! Jippi!

Nu ska jag gutta ner mig i soffan framför en go film och hoppas på att jag orkar infinna mig på jobbet imorrn! Hej hopp!

Tjo va det va livat i holken i lördags...

Jag har för mig att det finns ett uttryck som heter trött som ett as... Anyway. Det stämmer in på mig idag - very mucho. Men jag har också vunnit nya insikter; tex den hur mycket jag verkligen älskar min säng. Min älskade, underbara, fantastiska, ljuvliga och åter igen älskade ikeasäng. När jag gick och la mig kl. 6.30 rann det glädjetårar nerför mina kinder till följd av detta kära återseende.

Ja. Ni läste rätt: 6.30 as in halv sju på morgonen... Igår, vilket fortfarande känns som idag för mig, skulle syskontrion och bandet bege sig till Kristianstad kl. 11.10.

.......vilket in real life innebär kl. 12.10. Tidsoptimism är en ful jävel, I'll tell you. Men så kan det vara ibland och det i sig innebär ju att man får göra vissa uppoffringar, som i det här fallet innebar att skippa lunchen, vilket för mig är nästan som en dödsdom. Fast att vi fick skippa lunchen är väl kanske i och för sig till att ta i; vi var försedda med en massa godis i syftet att inte låta blodsockret sjunka alldeles. Och även om det går emot min nuvarande livsstil fullkomligt så åt även jag... (suck... vaknade upp med tio kilo extra som hade fastnat lite här och var...) Vi alla åt. Som grisar. Men ni förstår, vi var så hungriga. Snacka om blodsockerblues! T, exempelvis, gick verkligen igång på några filidutter. Han var speedad hela kvällen.

Nåväl. Syskonen hade fått hedersuppdraget att först sjunga i kyrkan under vigseln. En liten parentes i sammanhanget är att en av mina många drömmar faktiskt gick lite uppfyllelse i denna stora och fina kyrka. Jag har haft en sådan där patetisk liten önskan om att få sjunga med mina syskon i Domkyrkan på hemmaplan. Igår var vi nästan där. Lycka! Mall-apa, tänker ni kanske nu... Då tänker ni i alla fall rätt. Jag är nog lite mallig över det här, det var stort för mig. Men för att dämpa denna egobild något kan jag berätta att jag blev galet skraj när jag såg kyrkan och ännu mer när jag steg in i den. Det blev inte bättre av att det första jag såg var en nunna. Visserligen tror jag hon bara var turist, men ändå! I såna där otroligt heliga stunder är det, i alla fall för mig, viktigt att visa sitt bästa jag och sjunga de renaste tonerna. Under hela vårat femminutersrep hade jag ben made of pasta och allt som kom ur min mun lät som en ostämd fiol... Sant! Lyckligtvis gick det bättre vid själva vigseln (dessutom hade nunnan försvunnit). S satt vid flygeln, A och jag stod vid sidan om och vi sjöng till brudparet. Det var en fin stund.

Men innan vigseln satte igång stod prästen och välkomnade folket vid ingången. Hon hade mick på sig. Jag misstänker starkt att hon inte var medveten om att micken var på:

Hej, hej. Välkomna.
Hej... välkomna.
Välkommen...
...ville du gå på toaletten?
...hej hej...
...behövde du gå på toaletten eller?
...ja, välkomna. Hej, hej..
...jo men den ligger där borta. Gå du.
...Hej, hej.

Jag bad en stilla bön att hon inte skulle säga något pinsamt som tex... tja, typ: Behöver du så mycket papper?! Fast den tvåhornade typen inom mig längtade dock efter ett gott garv...

Nåväl. Efter många och långa timmar var det dags att ansluta oss till bandet och röja loss kalaset ett par timmar. Gött lir it was! Kl. 1.30 på natten ljöd de sista tonerna från oss. Vi packade ihop, åt en korv med bröd, ketchup, torkad lök och begav oss sedan hemåt i nattens mörker. Så. Efter några timmars körande, avlastande av instrument, släp och människor, frukost och dusch stupade jag kl. 6.30 i säng - min älskade säng, som jag åter igen känner en stark längtan efter...

Barnvakt

Tja, wazzup?

Mmja, den här lilla individen bor just nu hos mig. Hon ger mig många skratt och hon är så mysig att jag bara vill krama ihjäl henne. Dock inte när hon är och rotar i kattlådan, men men... man kan inte få alla önskvärda egenskaper - hos någon. Man får helt enkelt acceptera att vi alla har mörka sidor. Både igår och idag har vi tränat pilates ihop. Fint det! Inte alls trångt på min nyinköpta yoga-matta. Genom träningens gång betraktade hon mig då och då med väldigt misstänksam min. Jag klandrar henne inte. Hade jag kunnat se mig själv när jag tränar pilates hade jag förmodligen ocskå blivit jävligt misstänksam.


Hey, there is really something strange going on here...

Katten är inte alltför glad över hundbesök. Men det går bättre och bättre. När hon (katten) får tillfälle vulgar hon i sig hundens mat - rakt framför nosen på henne. Det är enda gången jag ser henne äta så våldsamt; när det "bjuds" på hundmat. Vilken liten snik!

Igår gick jag in på Gina Tricot i syftet att hitta mig lite nya fina smycken... och kom istället ut med en stor kasse kläder. Ojsan! Hade jag råd med det eller?

...tydligen...

Skeppsbruten

Idag har jag en massa måsten jag måste ta itu med. Pappa säger alltid att det finns inga måsten. Det ligger nog ganska mycket i det och jag önskar just nu att jag kunde ta de orden till mig lite mer. Nästa vecka har jag tagit semester alla dagar utom måndagen och jag tänkte att det kunde ju vara skönt att jobba undan alla de där måstena idag och imorrn så att jag verkligen kan slappna av på min otroligt långa semester. Men jag flyr. Jag orkar inte.

Jag slötittade lite i mitt ännu ofärdiga fotoalbum och så hittade jag den här bilden:


Skeppsbruten

Det är ungefär så här jag känner mig just nu. Skeppsbruten. Det är jag som ligger där. En fet och blek klump med orkeslösa armar och ben. Snart höst och jag är långt ifrån så där solkysst och fin som alla andra är. Det blir till att utnyttja Meddos fantastiska solarium. Fyrtio spänn för hela arton sekunder. Visste ni förresten att Meddo står för "Mer än du drömmer om"? What does that mean anyway? Det enda som har blivit sådär riktigt solbrunt, när jag solat färdigt, är de där små delarna som definitivt inte är till för allmänbeskådan. Och det är inte mer än vad jag drömmer om... Så då kan man ju fråga sig vad meningen är egentligen. Dessutom kan man få cancer, sägs det.

Jäjäh! Nog om denna bittra ton. Det finns alltid de som har det väldigt mycket värre. Med det sagt - till följd av en stor skopa dåligt samvete - ska jag se till att jobba undan allt tråkigt, alla måsten. Japp, japp! Så får det bli. Näh, nu j-vlar!

Kommer du hit ofta, eller?

Jag tror faktiskt det är nyttigt att flirta lite ibland, och framför allt - att bli flirtad med. Jag tror jag blev flirtad med i helgen, och framför allt - jag tror jag sa mitt livs första raggningsreplik. Fast egentligen var mitt syfte inte att ragga, det är liksom inte min grej. Jag tycker inte ens om ordet ragga - makes me sick. Men jag insåg mitt i meningen att orden som kom ut ur min mun nog faktiskt kunde uppfattas som att jag flirtade (låter bättre). Det var nästan som en utomkroppslig upplevelse. Jag stod vid sidan om och betraktade mig själv och tänkte: What the hell is that girl doing?

Jag har också fått för mig att min raggningsreplik var väldigt unik... Det var ju inte precis: "Kommer du hit ofta eller? Jag vet inte, bedöm själva:

Jag: Du kommer väl in och lånar lite böcker av mig ibland? (he he...)
Varpå han, utan att blinka, replikerar: Ja, det är ju det enda sättet vi får träffa varandra igen.

Holy shit! Vad säger man efter en sådan replik? Jag tappade fattningen helt. Det stod ju dessutom folk runt omkring och lyssnade på vår "intima" dialog. Jag vände och gick. Fjärilarna i magen fladdrade alltför intensivt för att jag skulle klara av situationen. Kände en stark längtan efter vatten och lypsyl.

Men hur som helst! Lite oskyldigt flirtande (som det ju var från min sida i alla fall...) är nyttigt! Det är skönt. Det förtjänar nästan alla tycker jag. Det gör att man känner sig lite mer levande. Eller hur?

Jag vet dock inte om min raggningsreplik - eller flirtningsreplik! - är att rekommendera i alla lägen - den var liksom väldigt situationsbunden... Eller så... Men ni kan ju alltid pröva! Ni får härma mig hur mycket ni vill - för jag vet att ni vill! No hard feelings! Ehum...

Lustigheter

Det är rätt intressant faktiskt. Jag tror att var man än befinner sig så kommer man alltid att uppleva lustigheter...

Igår stod jag i säkert tio galet långa minuter och diskuterade med en låntagare. Och för att göra en så lång historia kort:

Jag: Det exemplaret du har reserverat är utlånat + att det står fler i kö.
Låntagare: Ja, men jag ska göra körkortstestet nästa vecka. Hur ska det gå?!
Jag: Ja, jag är ledsen men...
Låntagare: Ni måste ju skicka brev till personen och säga att de måste lämna boken!!
Jag: Ja, men...
Låntagare: Lyssna här, ni måste köpa in fyra exemplar!
Jag: Nja, fast...
Låntagare: Men jag MÅSTE ha den med skiva. NU! Ni MÅSTE ju kontakta personen som har den. Ni måste...
Jag: AA FAST VI KAN JU INTE DIREKT GÅ OCH KNACKA DÖRR OCH DESSUTOM SKICKAR VI BREVVVV!

Rumpnisse till att tjata på mig mitt i mitt låga blodsockertillstånd som jag vid tillfället dessutom befann mig i. Men det lustiga med denna (förkortade) diskussion var att meningarna upprepades ett flertal gånger och jag undrade till slut vem det var av oss som var behind... Förmodligen jag...

Och på tal om rumpa och så. En utländsk kille som jag tror brukar sitta och studera svenska språket, och som även verkar vara ganska "ny" på det, kom fram till mig förra veckan och frågade vad fotbollsträning betyder. Det gick ju ganska bra att förklara det. Så idag när han än en gång kom fram till mig för att fråga om ett par ord kände jag glädje över att eventuellt kunna hjälpa till igen.

...tills jag såg vilka ord det var. Spyor gick väl bra att förklara medan bajs var något svårare. De enda ord som kom ur mig, efter en stunds panikslagen tystnad, var: ehhm... ehhmm... poop... (Ja vadå! Inte kände väl jag för att försöka mig på någon slags gäster-med-gester-förklaring bland alla tre åhörare. Det var pinigt nog som det var).

Det bästa av allt var att han ändå verkade förstå. Skönt att jag åtminstone kunde göra en av dessa två människor nöjd. Så här i efterhand kan jag dock börja fundera på hur viktiga orden spyor och bajs är i nybörjarfasen... Men jag ämnar inte fördjupa mig.

Coolast i världen... Eller?

Nyss hemkommen efter en spelning med syskontrion i Rävemåla. Sammanfattningsvis är vi ändå rätt nöjda, trots lite missar här och var. Det var en väldigt trevlig tillställning, med trevliga människor. Vi fick dock några riktiga efterhängsna fans... Hade det varit lite mer normala fans hade jag nog tyckt det varit smickrande. Definitivt! Men dessa skulle bestämt envisas med att befinna sig runt oss hela tiden; gärna i håret och helst in under tröjor. Men det får faktiskt finnas gränser på vad fräckheter man ska behöva tåla i kändislivet... Inte heller kunde man be dem sticka, för då hade det kunnat gå illa. Nä, getingar är charmiga så länge de håller sig på avstånd. Det är i alla fall min åsikt!

Idag hade vi inte tillgång till vår vanliga bil så vi fick låna pappas gigantiska Nissan för att kunna ta oss till da place. Eftersom bagageutrymmet redan var galet fullt fick vi hyra ett släp till att forsla instrument och dylikt. Vi tänkte att det måste ju räcka med det minsta släpet de har att hyra ut. Det minsta släpet var inte så litet... Det kändes nästan som att vi kom med värsta Karl-Oskar-dagarna-anläggningen och så innehöll det bara ett par högtalare och ett piano. Typ.

Nåväl. Lilla jag var förare och jag kände mig ju grymt cool när vi anlände i denna stora bil med släp och så jag bakom ratten. Jag kände en stark längtan efter att få veva ner rutan, luta mig ledigt ut och säga: Howdy folks! En cigarr i mungipan och en cowboy-hatt hade nog förstärkt intrycket. Jag körde nerför den branta backen vid sidan av scenen för att kunna parkera bilen. So far gick allting lysande.

Vid inpacknings- och hemkörningsdags skulle jag köra bilen lite närmre. Nu hade jag ju då istället en uppförsbacke framför mig. Men jag oroade mig inte så mycket för det, utan tänkte att pfft, det är väl inget! Dessutom känns det lite extra coolt nu när det är så mycket folk kvar uppe på backen - som får åskåda lilla mig köra detta åbäke och faktiskt klara det galant. En tjej dessutom. Status!

Hur coolt tror ni att jag tycker det är med fyra motorstopp i en uppförsbacke med publik? Jag bara undrar... För jag, som tjej, tyckte inte alls det var särskilt coolt. Min bror S fick ta över ratten. Klarade det på första försöket. Han fick applåder medan jag fick min första dödslängtan-aha-upplevelse.

Men hörni! Fyra motorstopp med publik. Det är inte vem som helst som klarar det. You gotta give me that at least!