Häromdagen kom det in en låntagare och stod ett tag innanför dörren och såg sig omkring med ett något förvirrat uttryck i ansiktet. Jag betraktade honom lite stilla i väntan på att få ögonkontakt och få säga:
Hej!
Men det där ögonblicket kom aldrig och jag sa i alla fall:
Hej! fast kanske lite mer som ett Hej?
Han: Stängde ni klockan ett idag eller?
Jag: Förlåt, va sa du?
Han: När stängde ni idag?
Jag: ...ehm... Klockan ett...
Han: Jaha... men vad är klockan nu?
Jag: ...fem i halv ett.
Ibland råkar man ut för intressanta möten, inte sant? Det är stunder som sådana här som får mig att bli alldeles varm i hjärtat; det finns fler knäppgökar och förvirrade själar än jag out there! Lycka! Jag kände samhörighet och jag hade velat prata mer med honom. Förvisso fick jag prata lite mer med honom 35 min senare:
Jag är ledsen, men vi stängde nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar