Jag behövde komma ut, jag behövde en läkande kraft, jag behövde vara ett med naturen och jag behövde bara få vara där med mig själv, med dofterna, med lugnet. Tog en tur i skogen utan några som helst krav eller ambitioner på att pressa pulsen till max och ändå lite till... Kroppen fick helt och hållet styra tempot idag, inte tankarna. Tankarna fick bara acceptera - de fick ta en välbehövlig paus. Jag tog backarna för vad de var - jävligt jobbiga - och accepterade att det var så. Inga peppande tankar om att "ÅÅÅ men va härligt - en brant backe! Nu ska här förbrännas så det nästan sjunger i röven och det är inte det minsta jobbigt!". Nej, jag bara klättrade och besteg och njöt av att jag kunde erkänna att det var plågsamt.
Jag mötte många springande människor men la speciellt märke till en springande man som såg så plågad ut att jag undrade om det verkligen kunde vara hälsosamt... Undrar vad han bär inom sig?
Undrar också om dessa människor såg de 24 citronfjärilarna jag såg? Det är nästan fler än jag sett under min livstid sammanlagt. En nyfiken fjäril fladdrade troget vid min sida en bra stund och till slut tog nyfikenheten över:
Jag: Hej lille vän. Vad händer idag då? Det verkar vara något stort på gång eftersom ni är så många?
CF: Detsamma tänkte jag om er?! De jag hittills mött har bara flåsat bort mig och jag har inte kunnat fråga. Men nu frågar jag detsamma till dig - som inte flåsar så mycket - vad är på gång?
Jag: Beach 2012...
CF: Ahaa...
Jag: Samma för er eller?
CF: Nejnej, stormöte.
Jag: Kej. Vad står det på dagordningen då?
CF: Våren, våren och våren.
Jag: Aah! Trevligt! Men du, får jag ta ett kort på dig?
Fjärilen fladdrade febrilt och jag förstod att jag gått över gränsen. Inget kort. Vi log mot varandra och det var det. Trots att jag därefter fick gå allena kände jag mig alldeles upplyft av mötet med denna lilla individ. Det var närkontakt och precis vad jag behövde.
