Vet ni! Idag är jag trött. Utöver det normala faktiskt. Men så har jag också fått uppleva en väldigt trevlig lördagskväll i väldigt trevligt sällskap hos moi. Det var två mer eller mindre småbarnsmammor... och så var det jag då. Vi inledde kvällen med skagenröra á la Mims och fortsatte med oxfilé, rödvinssås och gott vin. MMMM! Allteftersom kvällen gick gled vi mer och mer över till den bortglömda fjortisen inom oss - härligt och befogat med tanke på alla vuxenpoäng vi har hunnit samla på oss. Tíhi! Någon utgång blev det dock inte men kvällen var fulländad ändå.
Nåväl. Vid halv-ett-tiden var det dags liksom. Så när vi skulle öppna min dörr råkade handtaget glida ur näven på den som öppnade (vem det nu var... här är minnet något suddigt) vilket resulterade i att min dörr dunsade lätt i grannens dörr. Och det var ju kanske inte så bra, inte heller var det vår avsikt att väsnas. Till saken hör att grannen har en boende hos sig ibland som hjälper honom - typ personlig assistent. Det dröjde inte länge förrän det började rassla i dörrlåset och vi flydde illa kvickt in till mig igen för att invänta "kusten-är-klar-stunden". Mycket riktigt var det den personliga assistenten som öppnade och hävde ur sig inte så snälla saker. Befogat kanske, I'll give him that. En stund senare, när flickorna hunnit lämna huset och jag på väg to the bed, hörde jag granndörren åter igen öppnas. Assistenten var på väg ut, uppenbarligen för något nattligt ärende - inte vet jag vad men inte för att knacka på min dörr i alla fall. PUH! Han mumlade fula saker och glodde ilsket mot min dörr och tog sedan hissen. Fem minuter senare hörde jag hissen röra på sig och jag rusade för att titta i kikhålet om det var han. Mycket riktigt, det var det... och denna gång pekade han finger mot min dörr och räckte ut tungan. Nu snackar vi om en man som är 40-45 år. Jag och mina gäster var tydligen inte de enda fjortisarna in the building.
Fast jag är lite lättad över att han inte hade guts nog att plinga på och lätta sitt hjärta face to face, I must say...
Fast kvällens värsta var nog ändå spindeln. Jag har bott här i snart tre hela år och inte en enda spindel har synts till. Jag började liksom slappna av på riktigt och så får jag detta?! Min underbara H tog hand om ärendet och lät den lille hissa sig ner från balkongen. När A kom hem berättade jag om min fasansfulla upptäckt...
A: Ja just det, det har jag ju inte berättat! Häromdagen såg jag en spindel traska över golvet.
Jag: VA?! Men vad gjorde du då? Dödade du den och var gjorde du i så fall av liket? Hur stor var den?
A: Nej, nej! Jag lät den bara va. Typ 1 cm i diameter. Den lille gör ingen skada.
Jag: Men vaffaaAAN vet du om det?! Svikare! Jag måste ju kunna känna mig beskyddad i mitt eget hem. Jag har ju gett dig noggranna och tydliga instruktioner vad du ska göra när spindel-situationen uppstår!
A: *ler oförstående*
Med tanke på att A:s spindel-signalement inte stämmer överens med den som H tog hand om så innebär detta att jag nu har en uninvited åttabent otäck liten jävel på vift. Satan också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar