You've got mail and 7 is not my lucky number

"I turn on my computer. I wait impatiently as it connects. I go online, and my breath catches in my chest until I hear three little words: You've got mail. I hear nothing, not even a sound on the streets of New York. Just the beat of my own heart. I have mail... from you."

Lyckliga du, Meg Ryan, som får mail från din drömprins... Häromdagen hände det verkligen ingenting i min inkorg... Tja, det är inte bara "häromdagen" men det var häromdagen det kändes extra påtagligt; hur överdrivet populär man är. Inte på hela dagen hade jag fått ett endaste mail. Men så innan jag tog kväll kollade jag en sista gång och då helt plötsligt hade jag sju nya mail. Sju as in 7 nya mail! Wohoo! Äntligen!! Jag klickade på inkorgen, höll andan och tänkte Tänk om!

And the Oscar goes to (och spänningen är förbannat olidlig):

Hyresbostäder x2
Växjöhem x2
Ateljé Margaretha
Knittingroom
Biblioteket (övertidsvarning)

AMEH HELVETTE!

Jag stickar inte ens till exempel... Pfft...

Ser jag bra ut utan glasögon?!?

På, av, på, av, på, av... På, av... Jo men visst ser jag bättre utan glasögon idag. Vad har hänt? Ha! Jag måste ha blivit botad. Eller nått. Över en natt.

På. Ögonen i kors och illamående. Av.

Wohooo! Det här är ju fantastiskt! Jag kan numera faktiskt se hur smutsigt jag har det på golvet utan glasögon eller linser.

Därför var jag extra lycklig när jag styrde dammsugaren över mina golv idag. I can see you, kära dammråttor! Ssssuckers!

Det var inte förrän på eftermiddagen, när jag tittade mig i spegeln, som jag upptäckte att mina ögon såg lite grumliga ut. Jag zoomade in min spegelbild en aning och upptäckte med fasa att linserna satt i. När satte jag i dem? ...jag steg upp, åt frukost, borstade tänderna, städade, städade, städade, duschade...

Jag kom på det efter en stunds förvirring; jag tog aldrig ur linserna igår innan jag gick och la mig... HUR LYCKAT är det på en skala, tror ni? Min optikers varningsord har klingat i huvudet hela resten av dagen:

O: De här linserna får du inte sova med.
Jag: Inte ens en halvtimme?
O: Jo, det är OK, men absolut inte längre!

Jag har sovit längre än en halvtimme inatt... med linserna på då... Är det farligt tror ni? Kommer mina hornhinnor att skadas och infekteras? Kommer jag att vakna upp imorgon utan syn?

Jag vill nog inte veta...

Man kan ju alltid prova...

Kära VäderGud!

Jag har några saker jag vill säga. Snälla, ta nu inte det här personligt, för jag kan förstå hur det känns när julkänslorna grabbar tag i en... Jag kan förstå att du känner dig lite smått stressad nu när julstjärnor och tomtar åker upp i butikerna tidigare och tidigare för varje år och att du måste snöa ner de ännu sommarbeklädda träden. Men nu är det så här:

1. Jag är inte redo för snö än. Det är väldigt vackert ute just nu, men det spelar ingen roll, jag är inte redo.

2. Jag hade bestämt mig för att ut och gå en lång och rask promenad tidigt idag på morgonen. Vet du hur svårt det är att gå raskt när det är halt ute? Jag halkade rejält på de satans hala löven som döljde sig under snön. Tjejen som gick förbi mig log mot mig samtidigt som jag såg hur hon fick bita sig hårt i läppen. Jag klandrar henne inte - hade jag sett någon annan halka så hade jag verkligen gapskrattat. Vet du hur förnedrande det är att halka så inför publik?

3. Posten är sen och säkert på grund av snökaos. Det är fan inte okej! Jag väntar nämligen på min nya fina mobil som han på Tre lovade skulle komma senast idag. Jag blir deprimerad om den inte kommer snart.

Fundera på det här ett slag och hör av dig när du är redo att förhandla.

Amen??

Working with ghosts

Igår jobbade jag på den lilla filialen... Jag börjar bli mer och mer övertygad om att det är fler än jag och mina kollegor som jobbar där ibland. Sådana som inte gärna visar sig men som ibland gör sig hörda, mer eller mindre medvetet. Igår tror jag det var medvetet...

Jag hade precis stängt biblioteket och gick ett varv för att undersöka så att ingen fanns kvar, när jag hör en bok falla till golvet borta vid fackhyllorna. Okeeeej, det finns säkert en logisk förklaring till det... hoppas, hoppas, hoppas... Och det gjorde det; en bok som stod skyltad, och som jag hade bläddrat i för ca en timme sedan, hade gett upp och låg nu på golvet. Det kan ju tänkas att jag hade ställt den lite ostadigt och att den inte riktigt orkade hålla emot. Liksom. För en timme sedan. Men ändå. Jag ställde upp den på hyllan igen och försäkrade mig om att den stod stadigare denna gång; liksom "gresade" lite extra på pärmarna.

Jag vänder på klacken och rör mig från fackavdelningen när jag plötsligt åter igen hör en bok falla och slå hårt emot golvet... What the...? Går tillbaka till fack och ser boken jag nyss ställt upp... Den står fint kvar på samma ställe. Med glasartad blick (jag vet inte om den var glasartad men jag kan tänka mig att den var det) letar jag efter den skyldiga boken. Det är bara det att det är en helt annan bok... från en helt annan hylla... och jag har inte rört den boken idag... Mamma och pappa!

Jag har hört att om man inte vill bli störd eller känner sig obehaglig till mods av eventuella andar så ska man säga ifrån - bestämt.

Jag: NEJ! Jag är inte redo för att kommunicera! Försvinn! Och det NU!

Något imponerad över hur bestämd jag ändå lät - med tanke på hur skitarädd jag kände mig - började jag febrilt packa ihop mig och bävade inför släcka-lamporna-stunden.

Jag: Fast å andra sidan! Jag ska gå nu så du/ni kan stanna kvar. Men va tyst och glo inte på mig sådär. Me don't fucking like! (Inte för att jag pratade engelska med den/det/dem men meningen hängde liksom i luften)

Men är det inte lite konstigt? Jag kunde tyvärr inte hitta någon logisk förklaring. En bok som jag inte nuddat vid, eller ens tittat åt, ståendes på en helt annan hylla? Hur stor är sannolikheten? Stor? Eller? Snälla, säg att den är det!

En annan sak! Typ två gånger när jag har öppnat dörren till personal-ingången har jag hört röster inifrån biblioteket men tänkt att det nog är städerskorna alternativt kollegorna. Men när jag stängt dörren bakom mig har det tystnat tvärt. Hur stor är sannolikheten? Stor? Eller? Snälla, säg att den är det!

Pretty please!

Rosa är en bra färg...

Nyvaken. Sovit en ljuvlig stund på soffan. GUTT! Varit nere i tvättstugan och satt igång två maskiner. Kaffepaus stundar. Jag förstår inte varför vissa människor klagar över att deras kaffebryggare låter... Det är bland det bästa ljud jag vet - kaffebryggare som låter, puttrar. Jag får myskänslor och fylls av förväntan. Sant!

Jag smakar gammal lök i munnen. Usch... Har ändå sköljt med Flux och donat med tandtråd så det gnisslade i tänderna. Fast nä... Det har jag inte alls gjort. Vem försöker jag lura? Men jag borde. Det är mycket man borde men så är det också söndag. En lubbe-dag där ledorden för mig är säckigt, osminkat, odoftat (bortsett från löken då).

Trots min lubbighet begav jag mig till OnOff på förmiddagen och kände lite på mobilen jag vill ha. Det är sådana här tillfällen - när man är lubbig - som man ALLTID träffar på någon snygging man känner. Men idag hade jag tur! Det ska man ha det också ibland. Däremot drabbades jag av en fruktansvärd beslutsångest. Just nu befinner vi ju oss mitt i en iPhone-era och den mobil jag tittat ut var definitivt ingen iPhone. Men den var rosa... Jag var tvungen att ringa och höra vad min syster hade att säga om saken (osjälvständig som jag är).

Jag: Ska du köpa en iPhone eller?.
M: Jag vet inte, har inte bestämt mig. Vadå?
Jag: Jo, jag har hittat en "vanlig" mobil som jag står och tittar på.
M: Är den bra då?
Jag: Ehm, ja. Den är rosa.
M: ... Vill du prata med J?
Jag: Ja! Han kan sånt!

J: Är den bra då?
Jag: Ehm, ja. Det är en sån där mobil som man skjuter upp. Och så är den rosa.
J: ...jaha...


Jag gillar den. För ett tag sedan hade jag kanske inte uppmärksammat den. Men nu gör jag det.

Bilstädningens konsekvenser

I ungefär ett års tid har A och jag pratat om att städa och tvätta hans bil. Eller ja, i alla fall några månader men det är länge det också... I flera veckor... aah, ni fattar! Det var verkligen dags nu. Man kunde skriva fula ord på instrumentbrädan - i dammet - och se dem från tre meters avstånd. Och när det har gått så långt, då bara måste man börja fundera... Eller hur, mamma?

Jag krävde att få sköta dammsugandet (det blir inte redigt gjort annars) medan han frivilligt hängav sig åt att gnugga bort fågelskitar. What a man! Så efter sju krampaktiga timmars (jävla ap-grus till att sätta sig... Gggnnn) frenetiskt dammsugande polerade jag alla blanka ytor på insidan. What a girl!

A: Jag tror faktiskt att vissa fåglar skiter tjära. De där vita fläckarna går bort hur lätt som helst, men de svarta får man liksom ta med nageln...
Jag: Sscchyyt! Jag klöks! Mår fortfarande illa efter äggskalet du fick i ditt ägg. Jag hörde när det krasade i tänderna på dig...

När vi var färdiga med städandet hade vi bara det roliga kvar! Automat-tvätta bilen. Så vi begav oss till Statoil och gladde oss åt att det verkade vara köfritt till tvätten. Vi parkerade framför dörrarna och läste en stund på Gör-så-här-skyltarna (åh, va bra att de finns när det kommer amatörer som vi).

Jag: KOLLA!!! Man får visst sitta kvar i bilen under tiden! Det står ju där, som en alldeles egen punkt!

Lycka! Det är ju jättespännande att få sitta kvar i bilen! Tyckte jag redan som liten. Skräckblandad förtjusning. A går in för att köpa biljett. Jag sitter kvar i bilen och känner mig som ett barn som ska få åka karusell. Mitt euforiska tillstånd avbryts plötsligt av en röst som tränger sig igenom fönsterrutan.

Han: Ska ni tvätta bilen eller?
Jag: Ja jo, det var nog tanken...
Han: Aa, men då kan ni ju låta oss som redan har biljett tvätta bilen först!
Jag: OJ! Guh, förlåt! Vi såg inte att det stod någon här. Hemskt ledsen.
Han. MM, för kön börjar där uppe förstår du!

Din fule fan! Vadå där uppe?! Det ställe han pekade mot låg typ 30 meter från det ställe där jag tolkade att man (verkligen) skulle stå och vänta ifall det var någon bil före... Jag letade febrilt efter en skylt där det stod något i stil med:

Här är kön till tvätt-automaten! Du ska alltså inte stå och vänta på de uppmålade parkeringsrutorna som ligger precis intill automaten

Men icke! Inget. Fullkomligt nada skylt! Han hade så klart rätt i att han hade hunnit köpa sin biljett först (med tanke på att A inte kommit ut än) och på så sätt hade rätt till företräde - det säger jag inget om. Men att parkera 18 mil från det riktiga väntstället och förvänta sig att andra ska se honom och SEN spy galla på MIG - det säger jag mycket om! Hela min stund i tvätt-automaten var förstörd. Partypooper! Jag var arg hela dagen...

Men bilen är i alla fall gudomligt vacker igen! Det gick en hel dag - EN HEL DAG - innan det kom nya fågelskitar på den. Lycka!

Dagen-efter-lyrik

Ostbuffé, "vingourmet" och druvor sura som satan
i skönt sällskap med brudar så balla
"The man of our dreams är inte Zlatan"
Ner till stan när nattens rytmer började kalla

Detta förgyllde min lördagskväll
"Släpp hämningarna loss, det är fest!"
fulla vi var, men what the hell?
Ringdansen var ändå bäst...

...för närdansande grabbar med hårda kön
eller jag menar brallor!
gav knappast några lustfyllda stön
"Sköt era egna trallor!"

Snuskigt! Usch och fy!
Ingenting för romantiska oss
Hem till vår egna lilla by
mot morgondagen vi ju måste slåss

I'm not alone!

Häromdagen kom det in en låntagare och stod ett tag innanför dörren och såg sig omkring med ett något förvirrat uttryck i ansiktet. Jag betraktade honom lite stilla i väntan på att få ögonkontakt och få säga:

Hej!

Men det där ögonblicket kom aldrig och jag sa i alla fall:

Hej! fast kanske lite mer som ett Hej?

Han: Stängde ni klockan ett idag eller?
Jag: Förlåt, va sa du?
Han: När stängde ni idag?
Jag: ...ehm... Klockan ett...
Han: Jaha... men vad är klockan nu?
Jag: ...fem i halv ett.

Ibland råkar man ut för intressanta möten, inte sant? Det är stunder som sådana här som får mig att bli alldeles varm i hjärtat; det finns fler knäppgökar och förvirrade själar än jag out there! Lycka! Jag kände samhörighet och jag hade velat prata mer med honom. Förvisso fick jag prata lite mer med honom 35 min senare:

Jag är ledsen, men vi stängde nu...

Grodor

Idag höll jag på att få ett hysteriskt skrattanfall på personalmötet. Fattar ni hur jobbigt det var eller? Jag är nästan övertygad om att det bor en liten djävul i oss alla - även i den mest godhjärtade person... ja till och med mig... Och ibland tror jag också att denna typiga typen vaknar till liv lite extra. För idag var mitt normala, mesiga och tråkiga jag väldigt trött, medan fanen i mig var väldigt full och då kan man inte bara säga vad som helst, hur som helst till mig utan att associationerna sätter igång... Hur som helst! Vi diskuterade en ny grej vi anser att vi behöver och denna grej kostar lite grand. Men en utav oss skulle förhandla vidare med "försäljaren":

Kollega: ...men jag ska klämma åt honom lite...
Jag: Ja, det är rätt! Kläm åt honom ordentligt i ballarna så det händer lite här!

Lyckligtvis sa jag aldrig min mening högt, men jag var nära - djävulusiskt nära. Orden fanns liksom redo där, på min tunga, likt beska nässlor som bara ville ut och elda. Skämta lite. Humor på hög nivå... Not. Men ändå.

Sedan satt jag där och kände hur skrattet började bubbla i mig. Jag var samtidigt lite chockad över min plötsliga snabbtänkthet. Jag menar, varifrån kom den meningen? Varifrån fick den luft? I vanliga fall, och framför allt i argumentationer, kommer jag aldrig på vad jag ska säga förrän i efterhand. Kan ligga i timmar innan jag lyckas somna och bara komma på en massa bra meningar. Men då är det ju så dags...

Over and out.

Ladies night...

...fick jag uppleva i fredags tillsammans med två fina flickor! Ojoj, vilket ös det var på grabbarna och vilka röster! Mm-mmm! Som för så många andra så var nog Brolle även min favorit. Mm-mmm! Varför vet jag detta? Med tanke på alla flickors (inklusive min egen) plötsliga ljudnivå när Brolle entered the scene så tolkar jag det som att han var favoriten. Fast jag måste säga att Måns Möller var så galet charmig... Martin Stenmarck var också fin... Ja, Andreas Johnson och Stephen Simmonds också! Alltså, nu blev det svårt...

Sadly men kanske också lyckligtvis slipper jag någonsin att tvingas välja mellan dem. Inte för att jag skulle känna mig tvingad... men aah, ni fattar? Hur som helst. Efteråt, i väntan på våra chaufförer, stod vi och reflekterade över kvällen och kommunicerade med hjälp av våra whiskey-röster. Jag kan i alla fall konstatera att om en man (eller flera) lyckas få din röst whiskey-sprucken utan whiskey - då är det bra!

Men! Idag är det söndag och imorgon är det verkligheten igen... Just nu vill jag ha följande extremt mycket:

- En egen bil.
- En egen fotostudio. I vitt.
- En resa till något varmt land.
- Många, många pengar så att jag skulle ha råd till ovanstående. ...och lite till.

Personligen tycker jag inte att detta är för mycket begärt... Den som säger att man inte blir lyckligare av pengar har fel. När lönen kommer så är jag lyckligare. Känslan av att kunna betala sina räkningar duktigt och ändå ha 200 kr över. Det kan ingen argumentera bort för mig. Jag skulle tex inte tacka nej till 25 000 kr/mån i 25 år. Vem skulle det? Nej, men allstå. Jag tror inte jag kommer att bli lyckligare för det. Så, nej tack! Vore jag redan ekonomiskt oberoende och skrapar fram tre klöver så skulle jag ge bort lotten till någon som behöver. That's for sure. Jag säger inte att lycka är pengar, bara att pengar är lycka...

Idag är det söndag och verkligheten närmar sig. Jag känner det. I kroppen. Over and out.