Om blickar kunde döda...

Innan vi passerade dörrarna till den monstruöst gigantiska butiken, som man åker till när det är storhandling på gång eftersom det sägs vara billigare där, kom vi överens om att OM vi utdelade sårande kommentarer till varandra så skulle vi inte ta det personligt. Det är bara det att så fort jag kliver in i denna butik förflyttar sig mina nerver typ tre meter utanför min kropp och jag känner mig hatisk och gråtfärdig, men mest hatisk. Och jag måste få utagera min - i ärlighetens namn obefogade - ilska mot nån och det är oftast (alltid) A som får ta smällen (smällarna). A upplever ungefär samma sak och med tanke på alla mordiska blickar man möter av andra förmodar jag att det är fler som känner så. Det är liksom: Jag går här med min stora jävla vagn och jag handlar faktiskt och jag tänker inte flytta mig och gud nåde dig om du går in i mina hälar med DIN stora jävla vagn.

...och så är oxfilén slut... Givetvis har vi bara oss själva att skylla som är ute i sista stund och försöker få tag på oxfilé. Nyårsafton = oxfiléns dag förvisso men ändå, vi får skylla oss själva. Det är bara det att oxfilén alltid är slut, om vi så är ute i första stund. Måndag är den slut, tisdag är den slut, onsdag är den slut, torsdag är den slut, fredag är den definitivt slut, lördag är den jävligt slut och på söndag kan det kvitta. För det kan väl ändå inte vara så att det är fler som har upptäckt tjusningen med oxfilé?

Så i slutänden har man inte tjänat ett enda öre på att köpa oxfilén där, eftersom den är slut och så får man slösa ytterligare bensin på att ta sig ner till stans dyraste butik för att istället köpa oxfilén där och så blev man helt plötsligt många kronor fattigare än vad man från början hade kunnat bli. *andas*

Väl hemma ska ju allt packas upp samtidigt som lunch ska lagas och kaffet ska definitivt sättas på. ...och det är ju inte så att gårdagens disk har försvunnit av sig självt... Medan jag prasslar irriterat med papperskassarna, som ska vikas ihop fint så de platsar bättre i påslådan, donar A med kaffet.

A: Ska jag sätta på två eller tre koppar?
Prassel, prassel
Jag: Tre... Prassel
A: Två?
Jag: Ne, tre... Prassel, prassel
A: Va?
Jag: TRRRREEEEEEEEEEEEEEEEEE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Men det är okej, det är bara Nyårsafton. Nu ska jag bara städa hemmet också sedan är allt bra, jag lovar! Vi fick ju tag på oxfilé till slut så jag är lycklig!

Gott Nytt År, kära blogg och läsare! Ta det lugnt med champagnen och fyrverkerierna, så hörs vi nästa år.

Jul jul, strålande jul!

Ljuvliga jul! Love ya'! Men efter bara (!) två dagars julbord längtar jag infernaliskt efter "vanlig" mat. Igår skulle pappa och jag ha myskväll och vi diskuterade vad vi skulle äta för något (myskväll innefattar automatiskt - så klart - något att äta). Eftersom lunchen bestått av julmat (och otaliga paradisier) var en repris av detta uteslutet trots att de överblivna köttbullarna, prinskorvarna, skinkorna m.m. var många. Vi satt tysta en stund och bara drömde oss iväg. Jag fantiserade bland annat om tacos:

Jag: Pappa, lyssna på det här: tacos... tacos... tacos... med stekta champinjoner, cocktailtomater, minimajs, vitlökssås och allt det där...
Pappa: Aaaa...
Jag: Mmm, ska vi ta det då?
Pappa: Aaaa...
Jag: Det tar ju inte så lång tid att laga. Faktiskt.
Pappa: Neee...

Så det blev kinamat...

Häromdagen var jag för övrigt riktigt huslig av mig. Jag bakade 50 kringlor. Tyckte nog att det var nödvändigt innan mjöl och andra ingredienser började krypa ut ur skafferiet av sig självt. För här ska fan inte slängas något i onödan. Men jag njöt i fulla drag av att få känna mig som en riktig husmor. Jag nynnade omkring i köket, iklädd mitt förkläde och med mjöl på näsan, och tittade fascinerat på min otroligt fula men väl fungerade köksmaskin som ambitiöst blandade min deg. Jag blev påmind om maskinens funktioner då jag hittade dess fantastiska tillbehör: köttkvarn och korvhorn. Jag fick lust att göra egen korv men jag insåg att det måste finnas gränser på galenskaperna. För tillfället fick det duga med 50 kringlor = vuxenpoäng så det räcker åtminstone ett tag framöver.

Det visade sig dock att kringlorna tydligen (för jag har inte smakat dem) var oätliga. Jävel oxå! Där dog all min eventuella framtida huslighetslust.

Men! Livet går vidare! Jag har inte sålt smöret och tappat pengarna och min jul har varit alldeles, alldeles... underbar!

Nu ska jag inta soffläge och inmundiga en oätlig kringla.

Må väl!

Lördagsreflektion och söndagsbestyr...

Tuff spelning igår. Men bortsett från det hade vi riktigt roligt - kvällen bjöd trots allt på många skratt och skönt röj. Och trots femtioelva kommentarer som "Har ni inget med Carola som typ Främling??" var ordningsvakten den enda person jag kände starkt för att skada. Han var dock ganska många centimeter längre än mig och galet många fler muskler än mig så jag insåg motvilligt min begränsning och mitt definitiva öde om jag skulle ge mig i kast med honom. Jag fick nöja mig med att gå jävligt hårt i golvet och blänga svart när jag gick förbi honom.

Varför detta hat, undrar ni säkert nu? Jo efter att folk våldfört sig på våra trummor och hällt öl på vårt piano, under tiden vi hade tre pausminuter, och dessutom var väldigt "påiga" när vi kom tillbaka ansåg jag det lägligt att hämta hjälp. Jag vet inte vad ni anser, men jag känner i alla fall att den längsta och biffigaste person som råkar ha en reflexväst med bokstäverna O-R-D-N-I-N-G-S-V-A-K-T på borde vara det mest logiska valet av person att be om hjälp?

Men tydligen är det inte det, för allt jag fick till svar var: "Prata med chefen."

Ssssucker!

Nåväl, nu måste jag ner i tvättstugan och mangla mina lakan och örngott. Tråkigt som fan. Men det finns inget skönare än att få lägga sig i en nybäddad säng med manglade lakan... På tal om att mangla - har ni någonsin råkat ut för att när ni lägger lakanet (eller vad det nu kan va) på mangelduken, "manglar in" och sen när ni "manglar ut" så har helt plötsligt lakanet och mangelduken bytt plats? Alltså att lakanet är under mangelduken? Det har aldrig hänt med "min" nuvarande mangel men jag vet en mangel, från tidigare boplats, som betedde sig så; som bytte plats på lakan och mangelduk. Inte alltid - men ibland. How is that? Jag får inte ihop det. Alls. Men jag förmodar att det krävs någon slags matematisk lösning för att ge svar på detta fenomen och då är det ändå out of my league, då jag aldrig varit något matematiskt snille. Men ni får gärna grunna vidare på en potentiell lösning (såvida ni inte ser det uppenbara i det direkt). Jag blir bara knäpp(are) om jag grunnar vidare.

Må väl!

Kärlek på jobbet...

Det är inte var dag man får en liten lapp med vackra ord i handen av besökare. (...tja, inte i vanliga fall heller då... men ändå...) När han bad mig läsa den svarade jag lite panikartat: "Well, I'm kinda busy right now so I'll read it later". Detta grundat på hans något generade blick och mina slutsatser om att lappen förmodligen inte var särskilt arbetsrelaterad. Meaning senare prioritering.

...så jag skyndade mig utom synhåll och läste den lilla lappen. Den inleddes med: "Hi, I'm beginning to like you"... Nästa sida (för det var två sidor) hade han hunnit bli galet förälskad i mig: "I fell in love with you really truly madly deeply. Please don't break my heart."

Holy shit! Nu tycker jag att det blev jobbigt, för jag trodde ju att jag hade varit tillräckligt tydlig med mina icke ömsesidiga känslor förra veckan:

Han: "Do you have an email-adress or MSN or something like that?"
Jag: "No, absolutely nothing like that..."

Det tycker i alla fall jag är jävligt tydligt! Det fattar väl vem som helst att man inte är intresserad om man uttrycker sig så? ELLER?!?! Helavetess! Någonstans i mitt inre har jag förvisso haft en liten deal med mig själv som gått ut på att jag nog tänker gifta mig med mannen som uttalar en kärleksförklaring av detta passionerade slag.

Men en sådan deal är ju precis lika hopplös som nyårslöften - det har ju till och med jag börjat inse. Jag måste dock medge att jag till en början blev ganska smickrad (jag är ju inte mer än människa liksom). Nu är jag mest förbannad. Komma här och komma. Han känner ju inte ens mig. "I want to have serious love friendshiprelationship with you." My ass! Jag undrar om han skulle skriva samma lapp om han kände till alla mina mörka sidor? Undrar tex hur sexigt han skulle tycka att mitt fjäderpillande är? Mmm, just det! Inte särskilt va?!

Jag har planer på att ta med mig min sönderpillade fjäderkudde till jobbet och nästa gång han kommer ska jag utan ett ord överlämna den till honom. Vore det för brutalt? Tror ni att mitt budskap går fram??