Ja, nu var det ju sju evigheter sedan jag skrev lite här inne... Det är inte bra, jag behöver det här - få skriva av mig lite då och då. Jag börjar skönja ett mönster i mitt bloggande... Det börjar liksom gå längre och längre tid mellan gångerna... Men man skulle kunna säga att jag har haft lite anledning; mitt andra kreativitetsbehov har fått ta lite mer utrymme i mitt liv nu på sistone. Musiken.
Så. Veckans för mig viktigaste händelse var fredagens spelning med bandet. Detta var för oss en mycket viktig och rolig spelning och vet ni vad som händer? Sju medlemmar av sju blir mer eller mindre förkylda och febriga eller kass på annat sätt. Spännande tyckte vi... Men jag försedde i alla fall hälften med näsdroppar, ipren och hostmedicinhuttar så till den grad att vi nästan blev höga. Men det var nödvändigt. Vi alla fick testa våra gränser denna kväll och vi insåg också att man klarar mycket mer än man tror. Det är sköna insikter indeed! Jag klarade tex ACDCs TNT, som var min värsta farhåga denna kväll. Men jag tror inte det gjorde så mycket att min röst var sprucken och hes.
Hur som helst! Trots feber, snor och riviga halsar var denna kväll en utav de roligaste i hela mitt liv! Det var en fullkomligt overklig känsla att se så många människor, som det var, dansa och digga till våra (cover)toner. Vi varvade vårt spelande med trubaduren Johan Sahlberg. Han var hur duktig som helst. Dessutom hade han sånt där långt, fint och lockigt hår. Åååhh, jag kände för att göra fina, små, tunna flätor i hans hår...
Något som jag betraktade som ett stort problem under kvällen var platsens bajamajor. De var definitivt inte anpassade för en kort tjej med toafobi och smått panikkänslor inför trånga utrymmen. Snarare var de anpassade för långa karlar med långa snoppar. No way att jag kunde baxa in och upp rumpan på den toaringen inte! Inte själv i alla fall... Förra inlägget nämnde jag mitt lyckorus över att få återse min säng. Jag upplevde samma lyckorus över att se min egen toalett. Dock fick jag en chock när jag drog ner brallorna! På låret hade jag ett gigantiskt blåmärke. Jag grunnade långt och länge på om det var någon händelse jag förträngt... Men sedan slog det mig! Tamburinen! Eftersom micken är i ena handen måste jag "trumma" tamburinen på låret för att det liksom ska gå ihop. Och eftersom ljudnivån var rejält uppskruvad tvingades jag ju "slå på" rättså rejält och det satte tydligen sina spår. Men detta är positivt, då upplevde jag ju denna kväll, jag befann mig där, det var ingen dröm! Jippi!
Nu ska jag gutta ner mig i soffan framför en go film och hoppas på att jag orkar infinna mig på jobbet imorrn! Hej hopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar