Håll om mig. Håll om mig hårt. Håll om mig för alltid...

Sitter hemma i min ensamhet och snörvlar. Lyssnar på musik som får mig att må bra. Är lite nere idag. Kanske för att jag inte får sova ordentligt om nätterna. Kanske för att jag känner mig fattig och att det faktum att jag varit hemma från jobbet denna vecka förstärker den känslan en aning. Kanske för att det krånglar.

Avstod just från mitt älskade 9.30-kaffe. Hjärtat slår fortfarande i onormal takt från hostmedicinen jag tog inatt och jag tänker att kaffet kanske ökar tempot ytterligare. Jag borde gå och lägga mig. Sen borde jag ta en dusch. Sen borde jag se vem som får Nobelpriset i litteratur - har ställt klockan så jag inte missar. Jag hoppas på Joyce Carol Oates. Har förvisso bara läst en bok av henne men bara efter första kapitlet förstod jag att den här kvinnan vet vad hon pratar om. Så jag kommer definitivt att läsa fler böcker av henne - när jag återfår min tidigare lust för läsning av skönlitterärt.

Nåväl. M tipsade mig om denna låten och jag föll direkt. Har aldrig hört. Kan inte påstå att jag heller hört talas om Ray LaMontagne tidigare. Synd, för herregud va bra han är!

"...It's just a crazy world, that's all. It's a crazy world and I don't understand it. I just feel... I'm just aware of it..."

Den rösten...

Jag är inte älskvärd men det är ok!

Blir sjuk när internet inte funkar. Får såna mordiska känslor och allt jag vill är att ringa upp någon stackars sate på kundtjänst och fråga varför i helvete det inte FUNKAR som det SKAA! Därför att just nu känner jag så bara. Läser nämligen en bok som handlar om att man måste lyssna på sina känslor och acceptera dem. Men jag lugnar mig snart. Ondska sitter sällan kvar länge i mig.............

En utav mina låntagare, som jag känner lite extra för, var inne idag och ville ha fortsättningen på den hon just nu håller på att läsa.

"Men", sa hon, "jag är kluven. Jag vet inte om jag alltid är så gla' i huvudpersonen. Ibland är hon bra men sen ibland är jag inte alls gla' i'na."

Jag förklarade för henne att det är ok att hon känner så. Dessutom är det ganska mänskligt att man inte jämt och ständigt kan vara älskvärd. Hon, och de andra två som läste varsin tidning i bakgrunden, smakade på tanken och hummade sedan så instämmande att jag nästan kände mig som en äkta filosof.

Ibland händer det att jag och mina kollegor på mitt butiksjobb filosoferar en stund över vissa människors beteende när de kommer in med reklamationer. Hela deras väsen fullkomligt skriker: Varför i helvete FUNKAR det inte som det SKAA!? Och då händer det att vi tänker: undrar egentligen hur deras dag har varit? Missade de bussen för att batteriet i väckarklockan gett upp? Spillde de kaffe på sin nya laptop? Fick de ett samtal där personen i andra luren gnällde och skällde över livets jävligheter, och att jävligheterna var deras fel? Har ägaren till bilen jämte smällt upp dörren och gjort ett märke för livet i den egna bilen? Tog bensinen slut på motorvägen? Har de ont någonstans? Har de fått ett sorgligt besked?

Orsakerna kan vara många, stora, små till att man inte är älskvärd alla stunder på dygnet, det vet vi ju. Vi behöver inte gå in på mina orsaker, känner jag, för de är väldigt intetsägande men också djupt personliga. Behöver jag då en stund framför datorn vill jag bara att det ska funka!

Jag är inte så älskvärd just nu i denna stund och jag försöker intala mig att det är ok, det är mänskligt. Väntar dock fortfarande på mitt instämmande hummande men det verkar inte komma...

....

Nä, inte nu heller... Försöker fejka ett instämmande hum men det låter falskt. Så jag skiter väl i det då och tar kväll istället - jag tar ledigt från mina orsaker!

Over and out.

Sång, energi, paprikaodling...

Voj voj! Tre härliga helger på raken fyllda av sång - jag är matt men ändå fylld av nyvunnen energi. Jag tror att jag igår fick den finaste komplimang man kan önska sig och den kommer jag att leva länge på. Sötaste R som igår skulle döpas var inte alls pigg på prästens prat men definitivt med på noterna! "Tänk att en sån liten människa redan har såna röstresurser" tänkte jag när jag, med min galopperande nervositet, närmade mig stunden då min egen röst skulle fylla kyrkan.

Jag kände en stor lättnad över att uppmärksamheten inte enbart riktades mot sången utan även mot de högljudda protester som R utdelade. Men efter bara någon strof, eller så, hördes bara jag - R hade somnat... Sången tog slut, prästen tog vid och protesterna var genast igång igen.

DET, mina vänner, är en lyckans komplimang! Inte helt hybrisfritt... Go Mimzan, go Mimzan! Jag bäddar in denna speciella, fina stund i mitt hjärta, där den för alltid kommer att finnas. Tack H och T för att jag fick sjunga för ert lilla barn! Krama den andra lilla godingen från mig också.

Ja och så var det ju det här med härlig nyvunnen energi. Sådant måste man ju ta till vara på och utnyttja på bästa möjliga vis så här på en söndag. För mig innebär det ofta att ta sig an to-do-listan och idag valde hon projektet från helvetet: rengöring, utrensning, avfrostning av kyl och frys. Tro mina ord när jag säger att det behövdes.

När jag skulle "diska" grönsakslådan i duschen uppmärksammade jag ett antal paprikakärnor som klistrat sig fast och jag hejdade mig vid den något irrationella tanken att

"tänk om det börjar växa paprika i duschen när de hamnar i golvbrunnen?"

"AVVAFFAAN?! Det har väl aldrig inträffat förr?! Alla de kärnor jag sköljt ned i diskhon - utan resultat.... Get a grip!"

Kärnorna duschades glatt bort tillsammans med det oförklarliga klistret och jag var lycklig igen. Men jag undrar bara: händer det er någongång? Irrationella tankar av denna art? Snälla, säg ja... Annars behöver jag hjälp...

Men skulle det mot förmodan te sig annorlunda om några veckor hör jag av mig. Alltså seriöst, ni måste smaka mina köttfärsfyllda paprikor - obetalbara!

Echo echo echo....

Hallå? Är det någon här? .............Näe....... Eller?

Idag tackar jag de högre makterna för att jag inte skaffat mig en sån där smartphone för då hade jag förmodligen slutat upp helt och hållet med att blogga... Jag har märkt att det går någon slags epidemi runt omkring mig och den kallas tydligen Wordfeud. Folk har bland annat i sina FB-statusar låtit mig förstå att det är som en drog och en ytterst beroendeframkallande sådan. Eftersom jag är väldigt svag för ord, som ju uppenbarligen verkar vara en väsentlig ingrediens i denna drog, har min slutsats varit att jag helt enkelt inte borde fördjupa mig ytterligare i fenomenet.

Dock går det sällan att undkomma detta informationssamhälle och till slut surrade flugan även i mitt öra.... Ett ganska långt inslag i radio rapporterade om dess påverkan på folk - såväl vuxna som ungdomar. Det är vad jag förstått alltså en digital version av Alfapet som kan laddas ned till din smartphone och enligt reportaget spenderas åtskilliga timmar på spelet - för att det är så kul.

Såatte.... Nu vill jag ha en iPhone. Förbannat mycket. För det där Wordfeud låter ganska trevligt... och smidigt; allt du behöver är en smart fån och lite appar så är det löst.

Just nu mantrar jag för mig själv att jag älskar ju att slå mig ner vid köksbordet, med tända värmeljus och Norah Jones i bakgrunden, och ta fram mitt korsord av icke digital karaktär och med nyvässad blyertspenna och ett rejält sudd lösa klurigheter som både frustrerar och lugnar. För övrigt håller jag ju på att avancera från svårighetsgraden 1 penna till 2 pennor av 4 möjliga. Har kämpat på ettan ett antal år nu men efter den senaste tidens korsordsbesatthet tror jag mig vara mogen for next level. Det är stort!

Dessutom, som ovan nämnts, skulle det säkerligen eka ännu högre i denna utdöende blogg om jag skaffade mig en iPhone....

Free right now

Den där lille figuren i gubbakeps är min bror och den där låten är hans låt. Stolt är jag. Ibland hör man systrarna doa till lite grand också och... ja, ifall ni undrar liksom... Inte för att jag...

...ok det där sista var kanske lite malligt, men det kan man väl få vara ibland? =) Anyway, hoppas ni gillar den. Trevlig helg!

Semestern och jag...

Det var inte utan att jag kände ett litet sting i hjärtat häromdagen när jag pulade in det tjocka, varma täcket i påslakanet - för mig betyder det höst på riktigt. Jag älskar hösten, jag är bara inte riktigt redo för den än. Mer sommar! Mer Kreta...

Jaja, för den som är utom sig av undringar av vad som pågår i mitt liv kan jag rapportera följande småsaker som inträffat sedan sist:

• Har varit ute och gått raska promenader en hel del vilket har lett till benhinneinflammation och skoskav. Gud vill inte att jag ska träna.
• Hyvlat bort en skräckinjagande stor skinnbit från handleden då jag skulle hyvla bort paraffinkanten på osten. Det är precis lika obehagligt som man föreställer sig att det kan vara - så obehagligt att jag säkerligen förstorat upp incidenten en aning.
• Dag två, på min tvåveckorslånga semester, fick jag ångest över att jag snart ska börja jobba igen. Det håller i sig...
• Känt mig vuxen och världsvan när jag alldeles allena åkte till återvinningsstationen och gjorde av med en massa stress och dåligt samvete. Jag kände återvinningskillarnas beundrande blickar när jag slängde saker och ting i rätt containrar utan att nästan inte alls be om deras hjälp. Sånt får mig att känna mig levande.
• Lärt mig ett nytt latinskt ord för en ganska intim interaktion. Herregud va jag vet lite om världen... Men i alla fall, nästa gång jag väntar i en sån där busskur byggd av trä och irriterar mig över alla omogna köns- och skällsord, som står nerkluttrade, ämnar jag kontra med mitt nypåfyllda ordförråd. Latin gör världen lite vackrare faktiskt.
• Konstaterat att det inte är hälsosamt att spara alla pengarna på sparkontot tills jag blir pensionär, eftersom ingen vet om jag lever då eller fått uppleva njutningen av att exempelvis få köpa en alldeles ny soffa. Såatte...
  
  Ha en fortsatt skön sommarkväll!
  
  

  

  Luftiga vyer...

Som spiken i brädan

Fasen, vad jag är uppåt idag alltså! Träningsvärken från gårdagens yoga, nybryggda kaffet från min nyinköpta Moccamaster, skrivarlusten, ledigheten, min kamera - sköna ting som får min puls att höjas till en behaglig takt!

Var och kollade in The Arks sista konsert på Tyrolen och ja, det var verkligen häftigt att se dem live. Grymt bra är de! Synd att de ska sluta, men det är väl så man ska göra: lämna festen när man har som roligast. Fast hur vet man egentligen när man har som roligast?

Jaja, hur som helst! Sedan dess har jag gått och funderat på en sak, en klokhet. Tänkt att: "Jamen, det är ju så det är!" Herr Salo berättade om hur länge de fått kämpa innan de äntligen fick en breakthrough och han berättade om när han insåg vad det var som krävdes för att nå sin vision - att erkänna sin rädsla. Jag kan så klart inte hundraprocentigt påstå att "så här sa han och det här menade han" men utifrån mitt filter och min tolkning löd hans budskap så. Vi är alla rädda för någonting: att göra bort oss, att bli utskrattade, att såra, att falla. Men det är först när man inser sin rädsla och erkänner den, men också våga trotsa den som det händer grejer. Ibland krävs det att man är lite galen för att vinna respekt - It takes a fool to remain sane.

Det är som spiken i brädan; hur galet är det egentligen inte att trotsa sin förutbestämda plats i livet och sikta högre? Kanske lika galet som att inte göra det...

Trotsar sin rädsla för att fastna...

En utav mina visioner är till exempel att skriva en bok. Men jag är lite rädd. Rädd för att misslyckas, bli missnöjd, använda fel grammatik, fel ordval, fel filosofi, fel intrig. En mycket klok vän sa till mig en gång: "innan du skriver en bok, börja blogga". Så jag har lyckats övervinna en del av min rädsla i alla fal - det första steget är taget.

Livets trappa...

När bloggandet var ett relativt nytt fenomen var jag ganska allergisk mot det. Vet inte varför egentligen. Kanske var jag rädd för att ta mitt första trappsteg mot min egen vision?

Kreta

En svalkande dusch

Det är redan tre veckor sedan min sköna tillvaro på Kreta med underbara människor tog slut och verkligheten välkomnade mig med en kalldusch. Ja nästan i alla fall - det var bara regnet som saknades när vi stegade nedför flygplanstrappan på Landvetter och möttes av 11 graders kyla (för man kan väl knappast kalla det för värme när man varit van vid 40 grader?!).

Nåväl. Jag kan bara konstatera att jag vill tillbaka. Gärna snart. Men känner jag mig själv rätt lär det inte bli så - inte förrän lönen fetnar till sig lite (mycket).

Jag kom i alla fall hem med en stor bunt fina minnen och tänkte dokumentera några av dem här i min utdöende blogg. Lite text, lite bild.

Pappas otur i säkerhetskontroller. Men det är inte så lätt när man som pappsen inte har rest på några årtionden; mycket hinner hända. Det är inte så lätt då att veta att sax och schampoflaskor på 500 ml är förbjudna ting att ha med sig i handbagaget. Säkerhetskontrollanten trodde så klart att hon hade en potentiell terrorist framför sig och sa med höjd röst och hårda stavelser att: "Sax får man INTE ha" och "ENDAST 100 ml vätska är tillåtet". Pappas korta och koncisa svar på båda upplysningarna var: "Ba ta den!" Kontrollanten glodde glasartat och kände sig avsnoppad. Det var inte utan att vi andra skämdes hjärtligt för vår far, speciellt då han dessutom precis gått förbi den där kontrollramen. Koner var ändå utsatta för att verkligen markera att där fick man inte gå...

Pappas trauma i badringen ute på havet. Han var så lycklig för sin nyinköpta blåa badring, ni skulle sett!  Det var nästan så att vi aldrig såg av honom uppe på stranden. Han låg i sin ring och guppade bland vågorna och var lycklig förstod man. En dag var han dock inte så lycklig när han äntligen kom insimmandes och berättade chockat att han hade flytit förbi en annan badring med ett förmodligen nyförälskat par i.... Tja, need I say more?

Hur simmar man bort från faror - fort som fan - i en badring med motarbetande vågor? Jag kan förstå om man blir traumatiserad av sådana upplevelser...

Den finaste pappan - här väldigt stolt över sin nyinköpta keps.
Galen i kepsar. Vet ni, det finns väldigt mycket kepsar på Kreta...
Vi vet att det finns....
Mången gång fick barnen vara smakråd åt faderns böjelse för kepsar...

Bikiniolyckan. Det lilla plastspännet på BH-delen, som inte längre klarade trycket för min våldsamhet, flög med elak fart i luften och höll på att ta död på min bror, vars solbränna försvann för ett ögonblick när spännet ven förbi hans nästipp. Ont i magen fick jag, då val av bikini är något av det svåraste jag vet. Det, i kombination med påflugna säljgalna butikssäljare, gör tillvaron än svårare. Den ena minibikinin efter den andra plockades fram till mig och två kvinnor engagerade sig i mina bröst - lite väl engagerat tycker jag nog. Blinda var de uppenbarligen också... "You are VERRRY beautiful. Verry, veeerry." En skållad kräfta i en för liten bikini-överdel ÄR ingen vacker syn, jag lovar! M såg paniken i mina ögon och svettningarna som började tränga fram mellan brösten, där kvinnorna var och härjade.

M: "Ska jag rädda dig?"
Jag: "JAA!! Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här!!"

Jag har aldrig har förstått mig på sådana där trekants-bikinis, eller vad de nu kallas. Kvinnorna hade plockat fram ett antal sådana och jag kämpade länge inne i båset med att få på mig den första.

Kvinna nr 1: "Is it going well in there?"
Jag: "NO! NOT AT ALL!" varpå jag drog ifrån draperiet och uppvisade resultatet.

Min lilla publik fick sig ett gott skratt när de såg att jag lyckats få på mig bikinin på fel håll - trekantsspetsarna pekade nedåt istället för uppåt, som de tydligen ska... Något generad flabbade även jag åt min okunskap, drog för draperiet igen och svor dyrt och heligt att jag INTE skulle inhandla någon bikini-överdel i den butiken.

Systrarna. ...och låret...

Systrarna. ...och de besläktade prinskorvarna...

Holländaren. "I want to apologize for not saying goodbye to you last night. But when I saw the other guys joining you I thought that I would leave you alone. Do you understand me?" Huh? "But now... It's your call... Do you understand me? By the way, you're a real good dancer..."

Det är inte bara vi kvinnor som talar i gåtor... Undrar sååå vad han ville egentligen? Kan ni fatta det? Hur som helst, han vände och gick och jag sprang inte efter och frågade vad han egentligen menade. Jag var fullt upptagen med att glittra mot den vackre servitören N.

Trallalaaa.... vad vet jaaa?

Den busiga, söta städerskan. Systrarna hade för några månader sen farit till Ullared och inhandlat likadana nattlinnen - med en stor humla på med stora ögon - och dessa fick följa med. Varje dag när vi kom tillbaka till våra rum (systrarna bodde i olika)  låg våra nattlinnen på exakt samma vis:

Är det inte busigt?

Haha! Den tillknycklade lilla humlan... Visst måste hon ha busat med oss? Eller tyckte hon att humlan såg läskig ut med sina stora ögon? Vi får nog aldrig veta, men kul var det i alla fall!

Mr. PTV. Med paketet till vänster kommer vi för alltid att minnas dig!

The yellow family...

Underbart var det, men nu får det vara slutdokumenterat för den här gången. Vidare mot nya äventyr!

Så var sagan om Kreta slut....

Beach 2011

Ja, jävlar. Det är ju nu. Jag insåg detta för ungefär några månader sedan, men har liksom ignorerat. De senaste åren har jag inte varit så beachig av mig och har därför inte bekymrat mig så mycket (HA! Fan va jag ljuger!) om min sladdriga mage. Men snart är Kreta ett faktum!!

Så what to do?! Jo man ger sig ner i källaren bland alla lömska spindlar och andra äckligheter och gräver fram AB-Slide (en slags rull-mojäng för er som inte vet...) som ger en fantastiskt trimmad överkropp. Endast fem minuter om dagen är vad som krävs. Wohoo!! En liten parentes kring denna fantastiska fem-minutare är att jag för några år sedan låg i soffan och kände mig fet. I samma veva råkade jag zappa fram TV-SHOP, som med AB-Slide utlovade ljuvliga resultat, och den kunde bli min för endast 999 kr plus frakt. Ja, men det kan jag väl unna mig? Va? En snygg mage kan jag väl unna mig? 

Så jag slog till. Där och då. När den äntligen kom fick jag veta att Rusta sålde en likadan, under namnet AB-Glide, för endast 200 spänn. HA! Som hittat....

FÖRBANNADE skitbutik och TV-jävel!!! HATA!!!

Nåväl. Skit i det nu för det var då det. Nu är nu och jag bestämde mig för några månader sedan att från och med nu ska jag glida/slida (uttalas ju då glajda resp. slajda) fem minuter om dagen tills jag uppnått vad de jävlarna från TV-SHOP utlovat.

Jag tänker att fem minuter överkroppsträning om dagen inte kan väl vara så mycket att gnälla om. Det är ba' te' å göra att. Efter 50 sekunder (för jag kollade timern) insåg jag att fem minuter är ganska (förbannat) länge.... ....med mensvärken från helvetet....

Men jag gjorde'att! Mina bröst känns redan fastare... Tyvärr inte magen. Där finns lite å bita i, so to say....

Så nu vet ni det.
Go'kväll!

Tråkighetens tecken

Tja, alltså jag hade tänkt att min paus från dig skulle hålla i sig lite längre och att min comeback skulle vara mer pampig. Dessutom var tanken att mina ord skulle vara så kloka att man skulle anse att "Hey, den där tjejen borde få Nobelpris i typ klokhet. Verkligen!". But that ain't never gonna happen babe. Jag menar, med tanke på att skrivkrampen ständigt hökar över mig anser jag att ribban måste sänkas. (Som om min skrivkramp vore orsaken till bristen på klokhet... Jag ÄR inte riktigt klok, om sanningen ska fram... men det behöver vi ju inte prata högt om).

Jag har just nu så obeskrivligt tråkigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Förkylning och sömnlösa nätter begränsar liksom mina möjligheter vad gäller roligheter. Men blogga kan man ju alltid göra. Väl? *ler brett* Därmed inte sagt att jag kommer att bli en flitig bloggare i fortsättningen... Men ändå.

Nåväl. Jag tänkte bjuda på ett exempel på vad 'tråkigt' kan få mig att göra. Jag är själv förvånad.

Jag har tidigare berättat om mitt chokladbegär och hur beroendet helt plötsligt tog en dramatisk vändning från ljus till mörk choklad. Nåväl. Mörk choklad är fortfarande mitt första val. Inte bara för att det är gott så klart, men också för att min nuvarande relation till choklad fortsätter att hålla sig på en blygsam nivå. Det är ju dumt att äventyra detta genom att välja den tidigare boven, som verkligen triggar suget.

Det är bara det att den sortens mörka choklad jag brukar köpa har "förbättrat sitt recept". VARFÖR? undrar jag. Den nya smakar som om den har legat några år - öppnad och luftexponerad. Skitäcklig kan man också säga.

Så igår när jag öppnade kylskåpet såg jag till min förskräckelse att den tidigare boven - Marabou's helnötschoklad - låg där och lockade.

Jag: VAD är det här?!
A: Ja, nämen.. Jag VÄGRAR äta den andra, den är inte alls god längre!
Jag: Jamäh, jag vägrar INTE äta den här och det är ett problem. Hur kunde du köpa hem den?
A: Men du behöver väl inte äta av den? Eller bara ta en liten ruta?
Jag: ....*glasartade ögon och fullkomligt out of motargument*........

I normala fall hade jag nog åkt till butiken och köpt en annan sorts mörk choklad. Men eftersom jag nu är förkyld, hostig och jävlig och framför allt har tråkigt så mailade jag istället Kraft Foods och klargjorde mina åsikter om deras så kallade "Improved recipe" på den mörka chokladen. Jag tror minsann att mitt mail biter ordentligt och får dem på andra tankar! Absolut. Väntar ivrigt på svar.

Kan ni förstå då hur tråkigt jag har det? Jag brukar alltid förundras över människor som ORKAR lägga ner energi på att skriva gnälliga insändare om ditten- och dattenbagateller.

Men nu vet jag - de har tråkigt...

En paus gör oss nog gott...

Älskade blogg. Jag känner mig lite ledsen faktiskt. Det är så längesen jag hörde av mig. Till stor del handlar det om att tiden inte räcker till men också att den lilla kreativa rösten inom mig inte talar till mig längre (eller så har jag fått sämre hörsel). Det är så mycket i vardagen som tar död på den och det gör lite ont. Jävligt ont. Det är den där skrivkrampen som spökar. Ingen där inne som vill ge sig till känna och självsäkert säga "Hello baby".....

Så vad göra? Kanske ska vi pausa ett tag och hoppas att gnistan infinner sig igen så småningom? Jag tror det får bli så. Jag behöver vila. Jag behöver sova. Sömnbrist är en ful jävel och jag har drabbats av honom. Inte så mycket som sist - långt ifrån - men jag känner av hans närvaro och det är tillräckligt. Bättre att backa i tid medan man fortfarande har kontrollen. Så pass vaken (!) har jag blivit att jag vet när det är dags att backa.

Vi hörs en annan da'! Må väl.

Söndagslektyr och söndagsångest

Intagit sittande ställning igen efter några timmars läsande i soffan i liggande ställning. Har precis läst Matrevolutionen av Andreas Eenfeldt. Man, oh man! Vilken uppfriskande och upplyftande läsning - ja rentav revolutionerande. Jag känner mig peppad till tusen! Känner nästan för att ge mig ut på gator och torg och demonstrera, dagen till ära. Men jag måste hia mig lite och inte pracka på mitt brinnande intresse på alla andra som kanske inte är mogna för min eld. Dessutom kanske jag istället blir uppeldad av andra intressen och det är jag inte mogen för... Hehe...

Nåväl. Så var det söndag igen och imorrn är det måndag igen. Vem uppfann måndagar? Inte jag i alla fall. Jag blir matt bara jag tänker på måndagar. Måndagar är i början av veckan... *söndagsångest*

Annars mår jag splendid! Det vankas god mat och Kärlek på italienska - jag är väldigt svag för god mat, kärlek och italienska så det blir nog ett trevligt avslut på denna dagen-innan-måndag-dagen också!

Kramen!

Skönhetsbehandling i olika former

God mat med sköna kollegor och promenad med en fin vän och dagen är gjord. Vad mer kan man tänkas behöva? Jo, en hemmasnickrad skönhetsbehandling! Jag har:

• lagt en peelande ansiktsmask (fick in några peeling-pluttar i munnen; beskt som fan! Rekommenderas inte)
• pillat öronvax
• borstat tänderna extra hårt och länge
• rakat ben, armhålor och så...
• klippt samtliga naglar och målat dem
• skrubbat bort döda hudceller med en alldeles ny scotch brite

...och - VOILA! - så hade vi en helt ny Mimzan! Finnen under näsan ser nästan ut som en skönhetsfläck (fast felplacerad och missfärgad då) a'la Marilyn Monre så den kan jag väl leva med. Pricken över i:et hade varit några timmars massage också. 

Det är väl inte för mycket begärt? Såå... Anyone?

Jävliga småsaker

HUR???? kan ett par gardiner, där det uttryckligen står på tvättlappen att man kan tvätta dem i 60 grader OCH torktumla, krympa 15 centimeter?! Jag bara undrar. Nog för att det var mycket ludd i torktumlefiltret men där var då rakt inte några 15 centimeter! Tro mig - jag kontrollerade.

Igår drabbades jag av en sällan skådad städarlust och än idag - efter mycket grubbeltid - kan jag inte förstå detta fenomen med de 15 centimeterna. Borta! Bortstädade. Eller nåt. När jag hängt upp mina nytvättade, nystrukna, fina och fladdriga långgardiner och insåg att de inte var så långa längre slocknade min livsglädje. För korta gardiner är lika illa - om inte värre - som för korta byxor som inte är ämnade att vara för korta.

Först blev jag ilsk som ett bi. Sen ringde jag till mamma och bölade en tår. Sen ryckte jag upp mig (eller kanske var det hon som ryckte upp mig) och började sprätta. Tack vare nedläggningsmöjligheter - närmare bestämt 15 centimeter - och symaskin har jag nu långa gardiner igen. Vilken tur.

Ja, vilka problem. Men det finns alltid de som har det jävligare...

GLAD PÅSK på er gott folk!

Jag samlar och samlar...

Jag har bestämt mig. Eller ja, för en tid sedan bestämde jag mig. Eller ja, för typ två år sedan bestämde jag mig. Ja, att jag ska ha långt hår igen. Men det har liksom gått sådär, förstår ni. Det är ju alltid "den där" längden som är svår att ta sig förbi och när jag väl kommit till "den där" längden, som för övrigt varar flera längder, har jag tröttnat och låtit frisörskan klippa det skitkort.

Men nu är det slut med det! Min korthåriga period är över för den här gången; jag vill bli en långhårig mystisk brunett (jag tror att mystiken kommer med längden. Och så bruna linser till det.. Ooohhff! Och så lite sång på det så blir jag helt plötsligt - VOILA! - en siren! Taddaa!) L, som jag inte träffat på jättelänge, var inne på bibblan häromdagen och hennes skönhet i kombination med det där långa håret... Ååhh, det där långa håret! Vill haaa! L, klipp inte dig! Du var jättefin! Vänta på mig, så kan vi bli sirener ihop och så sitter vi där i floden och lockar till oss läckra sjömän! (...för visst håller väl sjömän till vid floderna oxå?!...) Sen behöver vi kanske inte döda och äta dem (eller vad det nu är man gör som siren...) men det finns mycket annat man kan göra: dansa, spela spel, älsk... ja men du fattar!

Nåväl. Jag var helt lycklig igår för jag fick upp mitt hår i en knut! Men fattar ni?! Det är nu så långt att jag kan göra en knut av mitt hår!! Wohoo!! Progress. En liten parentesreflektion så här mitt i är att jag undrar varför håret på huvudet envisas med att växa så långsamt när alla andra håriga delar på kroppen har en tendens att bara spy ut en massa långa håstrån?! WTF?! Har jag rakat benen så nog fan är det hårigt redan dagen efter. Men jag tänker INTE använda epilatorn igen - den erfarenheten var en för mycket. Men jaja! När A kom hem igår undrade han varför jag sprudlade så av lycka.

Jag: Jo, förstår du! Jag har fått långt hår!
A: Är det sant?
Jag: Jaaaa!! För jag kan göra en knut! Jag har nu en knut i mitt hår. Kolla, kolla!

*vänder mig om och pekar lyckligt på min knut*

......

Jag: Hallå? Ser du den eller?
A: Njä... Den kan man inte kalla för en knut. Den gills inte.

Zzucker!!

Vad tycker ni? Jag tycker absolut man kan urskilja en knut... (Våga påstå annat!!)

Stannad av polis

Häromnatten blev jag stannad av två ganska snygga manliga poliser. Mitt hjärta bultade så hårt att jag trodde jag skulle dö på kuppen. Inte för att de var två snygga män i uniform, som säkert många kvinnor går igång på (jag till exempel), utan för att de var poliser. På avstånd beundrar jag poliser - verkligen! Men på nära håll kan de få mig att darra som ett litet asplöv. Känner mig så satans skyldig och skulle kunna erkänna vad som helst även om jag vore oskyldig.

Vem var det som rånade banken? - Jo, det var jag...
Vem var det som mördade John F. Kennedy? - Jo, det var jag...
Vem var det som fes vid polishuset kl. 13.06 den 4/5 2002? - Jo, det var jag...
Vem var det som uppfann glödlampan? - Jo, det var jag...

And so on. Det finns liksom inget utrymme för reflektion i min värld när polisen står för nära utan jag bara försäger mig, flackar nervöst med blicken och sluddrar när jag talar (tungan blir liksom paralyserad). Mamma säger att pupillerna blir större när man ljuger och med tanke på att jag känner mig som en lögnare oavsett vad jag säger vid sådana här tillfällen måste jag också se jävligt hög ut till på köpet...

Hur som helst! Jag och A skulle åka hem från trevligheterna i fredags och av åtminstone tre huvudsakliga orsaker lät jag bli att dricka, nämligen 1: jag jobbade; 2: A drack; 3: jag ville hem efteråt och skulle därmed få äran att köra.

Det var fruktansvärt dimmigt ute så där mitt i natten så jag körde lugnt och stilla. När jag närmar mig korsningen jag ska svänga i registrerar jag i backspegeln att en annan bil hinner ikapp... Holy! Det står POLIS på den och jag kommer ju definitivt att bli... Jag hinner inte ens tänka färdigt tanken, trots att det bara var ett ord kvar i meningen, förrän bilen bakom börjar tuta och blinka bländande med blåljusen. Vaffan, tuta så där?! Vad är det för sätt? Som om blåljusen inte räcker till för att få folks analring att loosen up?

Helvete, plånboken är i väskan som ligger i bagaget. Iiiihh! Ok nu är det kört!

P: Jaha, körkort tack!
Jag: Hehe... Ja, jo det ligger där bak... ska bara...

Jag börjar rota lugnt i väskan och inser snart att plånboken inte verkar vara där. Så jag börjar riva ordentligt och innehållet - hårspray, sminkväska med snobben på, plattång, extratrosor, bindor, almanacka, lypsyl och you name it - far åt alla håll och kanter. Var i helvete ÄÄÄR den?! Mitt liv passerar i revy.

P: Ehum... Mycket grejer där...
Jag: Hehehe, ja jo... Japp! Där har vi den!! (förbannade, jävla, kurragömmafittplånbok)

Efter att ha kollat upp mig och jag fått blåsa och redogöra för vad jag gjort under kvällen ("ja, jo jag är ju då liksom med i ett band typ och vi har typ haft spelning typ ikväll... ja, lichsåm...") frågar de om jag är ägare till bilen.

Jag: Nej, nej! Han heter A och han sitter där framme!

Jag pekar mot As huvud som om han vore fruktansvärt skyldig - och skyldig till vad? Ja, till att vara bilägare då såklart, men ändå... A rör inte en fena, inte ens ett håstrå och jag undrar hur det är möjligt? När vi blir "frisläppta" och börjar köra igen sitter vi tysta en stund och när jag börjar hämta mig frågar jag hur det är med honom:

A: Jag blev jätterädd...
Jag: JAG MÄ!

....

Jag: Det gör vi inte om!
A: Nää...

Traumatiskt är ordet! Men trots det; all heder åt poliserna som håller koll på oss så vi inte kombinerar saker och ting hur som helst.

Ha en go fredag, gott folk! Men don't drink and drive! ;)

Baby, come back!

Stiger innanför dörren och möter tystnaden och solen som lyser in genom köksfönstret. Jag låser dörren, tar av mig ytterkläderna och konstaterar nöjt att det luktar vanilj i mitt hem. Jag tänker att jag borde dra ner persiennen så att inte mina stackars fetbladsväxter bränns ytterligare av den ljuvliga vårsolen. Så jag gör väl det då. Men därefter styr jag utmattat mina steg mot den inbjudande soffan. Huvudet landar tungt i kudden och det är knappt att jag orkar sträcka mig efter filten, men jag gör det ändå. Katten spinner lyckligt och trampar några steg på mina bröst. Jag vänder mig tjurigt om och drar filten över huvudet. Hon förstår att jag vill vara ifred och hoppar besviket av min trötta kropp. Därefter faller jag i djup sömn. Skönt!

Några timmar senare hör jag långt borta väldigt sköna toner och någon som sjunger. Jag lyssnar och lyssnar och till slut kan jag urskilja åtminstone några ord från refrängen: Come back! Baby, come back! Jag känner igen den, det är ju den där reggae-låten från 90-talet. Eller nåt. Jag vet inte, men bra är den och det var längesen jag hörde den. Mina tår faller in i den "reggaeiska" rytmen och jag öppnar ögonen men då tystnar musiken tvärt. Det är ju alldeles tyst omkring mig. Vad var det? Var det mitt undermedvetna som anser att jag bör komma tillbaka? Baby, come back! Hmm...

Tja... I am coming back. Jag har haft en otroligt rolig helg men också en helg med otroligt lite sömn och en skopa dramatik. Återkommer om det. Nu ser jag att klockan är otroligt mycket läggdags och det är väl bäst att jag lyssnar på musiken som åter igen börjar ringa i huvudet - Baby, come back! Fast denna gången handlar budskapet inte om att vakna...

Så. God natt!

Valuable words

Avslappnat, Placering, Tomrum, Skjutsa på och Kroka tag i, Vokaler, Flygplansstart och Mamma Mu

Detta är ord som figurerar i mitt huvud just nu; ord jag försöker hänga upp mina nyvunna kunskaper på. Väldigt uppfriskande ord.

Och nej, jag håller inte på att bli galen! Hur vet du det? Näjmen.. Inga spindlar i taket eller skenande tåg så tro mig - jag vet! Nej då, jag har haft kördag idag och vi hade äran att få hjälp och inspiration av en otroligt duktig sångpedagog. Härligt med så många aha-upplevelser på en dag! Med hjälp av dessa ord, som hon använde då och då, har jag en nästan helt ny förståelse av sångteknik. Gött!

Annars har det inte hänt mycket sedan sist. Kördagen avslutades med If we ever needed the Lord, vilken för övrigt höll på att ta kål på mig... Den innehåller femtioelva repriser och därmed också oändligt tjat om att vi behöver the Lord. Jävla tjatlåt! Gnnn... Tja, och när jag kom hem tog jag itu med disken från helvetet. Men bortsett från Gud och disken har det varit en väldigt rolig och givande dag!

Nu ska det lagas god mat och bra (förhoppningsvis) film ska ses! Myspys!

Avslappnat värre; placering i soffan och mat fyller tomrum

Skjutsa på eller kroka tag i - inte vet jag men vokaler är bra!

Flygplansstart kan vi drömma om,

Men Mamma Mu allittererar!

Heta tips

Meh! Jag har verkligen längtat efter att få lite tid över till att få sätta mig ner i lugn och ro och få skriva av mig lite. Och nu när jag väl sitter här så är jag fullkomligt blank i huvudet... Eller egentligen har jag väldigt mycket att förtälja om den gångna veckan - mycket "bloggbart" - men det är just det; lite för mycket och jag vet inte i vilken ände jag ska börja...

Så jag börjar med lite värdefulla tips så här inför helgen:

1. Använder du eltandborste och råkar ha ett förbrukat borsthuvud till hands?
   Vad du än gör så för guds skull släng inte! Använd den istället som peeling-redskap i ansiktet om du önskar bli av med lite döda hudceller. Jag föreslog detta för mina kollegor igår på eftermiddagsfikat och det verkade gå hem. Jag var övertygad om att jag själv fått tipset från någon form av skönhetskälla, men efter vidare fundering kom jag fram till att: inte kan det väl vara så? Vem, förutom jag, kan komma på en sån galen idé?? Så jag googlade lite och jag är INTE ensam om denna idé! Lycka! Eller "olycka" kanske.... Hade jag varit ensam om denna idé hade jag kanske kunnat bli rik på den. Fan också! Men jag kanske kan sälja mina förbrukade borstar? Har ett litet lager... Min kollega föreslog, för att man inte ska blanda ihop borstarna, att man kunde skriva Döda hudceller på borsten som används till ansiktet! En galet bra idé tycker jag!
   
   
2. Skämta inte om vad som helst utan att försäkra dig om att skämtet verkligen uppfattats som ett skämt!
   På samma eftermiddagsfika spånade vi vidare kring temat Återanvändning och den ena återanvändningsbekännelsen efter den andra triggade liksom min sjuka humor. Så jag berättade att jag, istället för att köpa ny, kokar toaborsten... Hahahahahaha! (alla skrattar och min tolkning är att alla förstått att jag skämtat). En stund senare: Men använder du någon särskild gryta till den då, när du kokar den? Nog för att jag var groteskt frestad att spinna vidare men jag insåg snabbt att frågan inte var ett skämt så jag erkände såklart att jag bara hade skämtat. Och för att förtydliga: jag kokar alltså INTE min toaborste för återanvändning!! VEM gör det och VARFÖR??!! För extra kryddig buljong? UUUÄÄÄ, JAG VILL INTE VETA!!! Jag har i alla fall precis köpt en ny på IKEA för 5 spänn och den är svart. Bara så ni vet.
   
   
3. Sist men inte minst! Alltså, HAR ni inte ridit på Islandshästar någongång så GÖR det!
   Just do it vettja! NU! I söndags gjorde jag det tillsammans med mina flickor och det var SÅÅÅ roligt! Har aldrig i hela mitt långa liv töltat och det var grymt! Det var för övrigt ganska längesedan jag red överhuvudtaget, så mina slumrande ridmuskler har jag fortfarande träningsvärk i... Men det var det definitivt värt! Eller hur, H&M? (ojoj, så fyndig jag var där då =)
   
   Ja jo. Det blev ett inlägg i alla fall. Trevlig helg på er! Kram!

En snabbis...

Jag har verkligen intagit basläge; förkylda stämband är inte det mest önskvärda för en som tror hon kan sjunga... Hur sexigt som helst. NOT! Förutom bastoner, kommer det mestadels ut väsande ljud när jag försöker öppna munnen för att prata. Undrar vad som kommer ut om jag försöker sjunga - en Janis Joplin? Om det ändå vore så bra... Oh Lord! Won't you buy me a Mercedes Benz? Nä, jag lägger ned.

Är inne på min tredje sjukdag från jobbet. Boooring as hell. Jag är gnällig som fan och orkar bara vara kreativ korta stunder. Så därför blir mitt inlägg idag nästintill rekordkort (jag måste få bryta mitt soffläge lite om så bara för en kort stund). Så. Inledningsvis lite gnäll, men avslutningsvis en liten glad nyhet: jag har börjat skriva på min första bok. Jag har skrivit en hel mening. Fast den måste såklart bearbetas och så (den är bara ett utkast än så länge). Men ändå! Isen är bruten liksom! Eller vad man nu säger...

Ja, så nu vet ni det... Hejdåe!

Don't judge too quickly!

Jag känner mig väldigt ynklig idag. Jag håller på att bli sjuk, jag känner begynnande suspekta symtom i halsen. Ingen feber, hysteriska nysningar eller så, men jag håller på att bli sjuk. Jag vet det för jag är sugen på varm O'boy och rostade mackor av Jättefranska med smör och ost på. Gärna med Nutella på också. Det är i stort sett det enda jag är sugen på när jag är sjuk och aldrig annars är jag sugen på det. So it's coming, of that I'm certain!

Jag har sovit en stund i soffan och vaknade upp med ett ordentligt knullrufs (ja fy vilka ord man lär sig), vilket spegeln vittnade om när jag gick förbi den. Och jag VET att jag inte rört mig det minsta under min sovstund. Hur kan du vara så säker på det då? Du vände och vred säkert på dig flera gånger om! Not possible! När jag la mig tillrätta ville katten i sin tur lägga sig tillrätta mellan mina ben i vanlig ordning. Märklig böjelse hon har måste jag säga... Även en kvinna har känsliga delar på kroppen som inte önskar att få en klo i sig och med tanke på att katten låg kvar när jag vaknade så är jag ganska säker på att jag även i sovande stund förstår konsekvenserna om jag rör mig det minsta. Evigt resonemang, men så är det! Jag har dessutom inget val; öppnar jag inte upp filten och gresar på benen trampar hon sönder mina tuttar istället och då får jag definitivt ingen vila.

Så. Med ett knullrufs i huvudet och en vit katt som "färgat" av sig mellan benen mot mina svarta mysbyxor skulle det lätt kunna misstolkas om jag visade mig ute bland folk. För det finns folk out there som har vild fantasi (jag tex) och som dömer raskt efter vad ögat visar dem innan förståndet ens hunnit ingripa. Jag skulle bli tvungen att ha en skylt på mig där det stod: Och NEJ, jag gnuggar mig alltså INTE mot katten när lusten faller på! Bara så ni vet! Jag har bara sovit en stund... Alternativet skulle givetvis kunna vara att byta byxor och bära mössa på huvudet... Å andra sidan ska jag ju inte ens gå ut, jag mår ju inte bra.

"Jag ÄLSKAR kvitton!"

Jag måste bara berätta om världens sötaste! Häromdagen kom det in en förskolelärare med ett gäng gulliga barn som skulle låna lite nya böcker. Jag scannade böckerna och tryckte ut ett kvitto. En liten kille, som stod vid utlåningsdisken, betraktade fascinerat kvittoskrivaren och utbrast plötsligt: Jag ÄLSKAR kvitton!

Jag: Jaså, gör du det? Samlar du på dem?
Han: Aaa, de göö jag!
Jag. Mmhmm.... Blir inte mamma tokig då?
Han: Joo, så därför gömmer jag dom!

Jag fick en flaschback från förr när jag själv var liten och söt. Jag var en riktig samlare. Hamstrade på allt möjligt... Ja men ni vet, allt möjligt! Gosedjur, barbiedockor, My little ponys, stenar, pinnar, bokmärken, suddin som luktade, snäckor, stearin, ja gud vet allt! Min syster var nästan snäppet värre; hon samlade på isglassar i skrivbordslådan. Jag kan inte minnas att jag gjorde något liknande. Gjorde jag det, mamma? Vart jag än skulle var jag tvungen att ha med nästan alla mina grejer och pappa var den som fick bära, bära, bära, bära och sen bära lite till innan vi fått in allt i bilen. Fatta! Va bra man hade det!

Man kunde sätta mig i ett rum med alla mina grejer och jag var trygg; jag ÄLSKADE att "va" med mina grejer! En annan minnesbild som etsat sig fast hos mig är bilden av mamma och pappa som står i mitt rum med varsin stor svart sopsäck i ena näven och med en gammal godisburk fylld med en masssa "sket" i andra. Jag minns känslan av hur jag förstod vad nästa steg var...

Sen blev jag vuxen och mindre söt och nu klarar jag INTE av att ha för mycket grejer omkring mig. ÄLSKAR att rensa och slänga!

Så det kan bli!

Nr 1: Ta itu med min skrivkramp

Jag lider av någon slags skrivkramp tror jag. Jag skulle kunna använda senaste tidens göromål som ursäkt till att jag inte hunnit blogga något på väldigt länge. Men jag är inte helt övertygad om att det är den egentliga orsaken. Nä, jag tror jag har skrivkramp helt enkelt och nu måste jag få bearbeta detta fenomen ett slag.

Till och med i skrivande stund känns det som att jag får krysta fram varenda liten bokstav och att de ändå knappt kommer fram. Ungefär som att föda barn, förmodar jag. Nä, jag vet inte alls hur det är att föda barn så jag ska inte uttala mig om den saken... Men jag vet hur det är när man är hård i magen och får sitta på dass och krysta sig vinröd i ansiktet bara för att den där fetingen i röven inte vill komma ut någon jävla gång.

Är jag konstig och äcklig? Jag vill bara försöka ge en rättvis bild av hur jag upplever mitt skrivande just nu - som ett hopplöst skitande! (Ja, hopplöst as in a never beginning story då... If ya' know what I mean?)

Vad gäller min så kallade kreativitet över lag så har jag "skrivkramp". Någon sa till mig för en vecka sedan att jag borde ta upp mitt fotande igen - att jag har talang för det där. Alltså jag blir så obeskrivligt glad av sådana komplimanger - speciellt när jag knappt ens vet vad slutartid betyder! Likadant har jag fått höra att jag borde skriva en bok.

Har jag gjort något utav det?! Näh! Sedan är det någon annan som påstår att allt är en prioriteringsfråga... My ass, säger jag då! Gnnn...

Jag skulle verkligen vilja komma igång med träningen igen och så att man jobbar in någon slags rutin för det där... Men jag tycker aldrig jag hinner med, tiden räcker inte till...

Jo men man hinner, det handlar BARA om att prioritera!

Hinner man inte prioritera är man en sämre människa, verkar det som. Jamen vaffan?! Det är ju så mycket man hela tiden ska prioritera. Hur ska man veta vad man ska prioritera när det är så mycket man ska och vill prioritera?

Nåväl. Det känns faktiskt lite bättre nu. Det är väl så som de säger; att man botar sina "demoner" genom att möta dem öga mot öga? Efter mycket krystande har jag botat min skrivkramp en aning i alla fall.

Det var dagens prioritering! Nu: lördagsstäda. Sen: lördagsmysa.

Ha en skön helg, gott folk!

Long time no see...

Men alltså, var tar tiden vägen? En hel vecka sedan jag sist hörde av mig... Det känns som att jag har upp över öronen att göra; tusen detaljer liksom. Vadå för detaljer? Ja, säg det! ...men många är de! Idag på morgonen, tex, hade jag tre handlarlistor; en att-handla-på-stan-lista, en Helmer-Nilsson-lista och en matbutik-lista. När jag hade skrivit färdigt dem ville jag bara gå och lägga mig och sova länge...

Men i övrigt har jag en skön söndag. Det är bara så synd att den tar slut så fort. Dagens high hittills är promenaden med M - trevligt och välbehövligt. Gårdagens high var 30-årsbalunset, (som hon kallade det) hos S, med det alldeles för goda fikat. Det här med att fylla jämnt var ingen big deal för henne och det kändes på något sätt inspirerande. Hon avdramatiserade min egen "rädsla" för att fylla jämnt genom fullkomlig utstrålning av harmoni och balans. Och det är inte så dumt faktiskt.

Ja, och man kan ju inte göra så mycket åt tiden ändå, mer än att försöka njuta så mycket det går. Eller hur? Nu vill jag njuta av en go film, fina minnen, sköna tårar, kaffe med grädde och av att tvätten snart är färdig. Morgondagen kommer när den kommer.

Ha en fortsatt skön söndag - för visst har den varit skön? Vi hörs!

Breakthrough!

Kanske har ni förstått vid det här laget att jag är ganska svag för choklad - och då speciellt Marabous Helnöt. Nu är det så här att jag har haft några veckors uppehåll från denna förödande kärlek och istället, när suget varit outhärdligt, tagit en ruta mörk 70-procentig choklad och verkligen nöjt mig med så lite. (Vad gäller 90-procentig så är jag inte där än - uuääärk!!) "Några veckor" låter ganska mycket, men säg typ tre veckors uppehåll = ASMYCKET för mig.

Nåväl. Igår hände det någonting alldeles, för mig, chockerande! Pappa kom på besök. Med en Helnöt i näven. A, fast... nu var det inte det som var chockerande då, men jag måste ju börja nånstans... Filmkväll, god mat och framför allt GOD efterrätt! Trodde jag... Under tiden jag mumsade i mig den första helnöts-raden tänkte jag bara Fan va sött och kvalmigt! Uuärk! Nä, testa två rutor till för att förvissa mig om att min smakupplevelse verkligen stämmer, för det kan den väl ändå inte göra...

Men den stämde. Två timmar senare när jag testade på nytt stämde den igen. Jag tyckte det var äckligt och längtade istället efter mörk choklad till nästa gång.

VA?!

Älskade lilla ComHem-katt - du bäst!

Yesterday...

...hade jag en helt underbar kväll! Ni skulle varit med! Tillsammans med härliga människor var jag och diggade loss till The Mersey Beatles! Har ni inte sett dem måste ni göra det bums när de kommer till er stad! Framför allt - så klart - om ni är Beatles-fans!

Kvällen inleddes med en så kallad speed-dejt med goa M; mat, vin, girltalk och husesyn hanns med på bara 45 minuter (om ens det?) för att sedan fortsätta i lagom berusad stressgång ner till mötesplatsen där resten av gänget väntade. Konserten skulle köra igång 19.30, så vi hade bestämt att 19.00 var en ganska bra tid att träffas, hänga av sig jackor, mingla osv... 19.05 insåg M och jag att vi nog borde starta vår tiominuterspromenad ner till stan. 19.10 var vi färdiga att börja vår långa vandring då S, min bror med sin fantastiska humor, ringer och frågar var vi är eftersom "Det BÖRJAR ju NU!!"

...men han bara skämtade visade det sig efter en stund... HA HA HA!!! S, jag råder dig: bättra på din humor för den du körde med kl 19.10 är inte ett sätt att roa folk - det är ett sätt att ta dö på dem!

Favoriterna var nog In my life och You've got to hide your love away (har faktiskt inte hört dem så mycket men jag bara föll in love direkt). Och Yesterday (lipa lipa)... och Sgt Peppers lonely heart club band och All you need is love och Lady Madonna... och och Hey Jude och She loves you och... ja, alla låtar var bara så infernaliskt jäkla bra! Mersey Beatles, var så infernaliskt jäkla bra!

Jag fick deras autografer! Lycka! I "normala" tillstånd tycker jag att sådant är trams. Eller ja, lite i alla fall. Men jag kände mig som en förälskad 14-åring med glitter i håret så det gick inte att hejda mig...

Snubben som presenterade killarna innan konsertstart var också närvarande vid autografandet och han förklarade för mig att den förste killen, som skrev, var 32 år.

Mmhhm. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det (att han var singel???) eller vad jag förväntades svara på det (att ja, för fan jag är på???)... Så jag avslöjade, med några nervösa fnitter, min egen ålder... Nåväl, han (stackars killen som var 32 år) bjöd inte ut mig i varje fall så jag förmodar att min ålder var fel (för inte kan det väl var mitt eviga tjat om hur bra de var, på halvtaskig engelska, som skrämde?)

Hujeda mig, va mycket det finns att förtälja om gårdagens trevligheter men jag tyar inte mer nu.

...måste spara lite energi så jag orkar skriva beundrarbrev till pojkarna! Ju!

Tjing tjing!

Feel-good-moments

Hon: Ja, just det! Du jobbar ju på biblioteket och det var ju du som fixade den där boken och ett nytt lånekort till mig.
Jag: Eh ja jo jag jobbar där och ja just det, det var den boken ja (...nej, jag minns inte vilken bok det var... Men ändå)
Hon: Jo, men jag vet, jag tänkte ändå: hon var så trevlig!

Jävlar vad det VÄRMDE! Egentligen borde man ha med sig ett litet anteckningsblock hela tiden och så fort någon säger något positivt till en så skulle man skriva ner det. När man har dåliga dagar kan man då ta fram det lilla blocket och påminna sig om de där fina orden någon sagt till en. Det är så skrämmande lätt att endast ta till sig elaka kommentarer, otrevligt bemötande osv och ännu värre; man glömmer bort det positiva. Jag gör det. Glömmer bort det positiva.

Häromdagen tex, när jag bad busschauffören att få fylla på mitt tomma busskort fick jag till svar att jag skulle vända mig till resecentrum. Lite generat frågade jag om det var så att man inte längre kunde fylla på sitt kort på bussen. Jag såg hur han bet ihop käkarna innan han svarade: Jo, men jag är så stressad... varpå han stängde dörrarna bakom mig och började köra ilsket, ni vet så där ilsket att man hamnar längst bak i bussen med en väldig fart... Jag slapp betala förvisso, men jag blev faktiskt ledsen.

Jag blev faktiskt ledsen.

I mitt mail-konto har jag skapat en mapp som jag döpt till Feel-good-mail där jag sparar på alla mail som får mig att må bra. Ibland, när självkänslan är som bortblåst, brukar jag öppna den där mappen och läsa alla fina mail som tex kan vara en skön kommentar från FB eller en gammal (!) kärleksförklaring. Så kommer den där känslan krypande tillbaka; ni vet den där sköna, varma, kittlande känslan som säger att "Fan, jag kanske inte är så dum i alla fall?"

Idag behöver jag inte öppna den mappen. Och det känns skönt, för jag fick en fin komplimang idag.

....ska höra om hon kan tänka sig att maila mig det hon sa...

Over and out, kära blogg och älskade läsare!

Jag lever!

Det kliar i fingrarna, jag bara måste lite lite! Bloggen, jag saknar dig ju. JUH! Galen vecka; en sådan där vecka där vardagen styr lite för mycket: jobb, jobb, jobb och jobb, betala räkningar, vattna blommorna, handla mat, laga mat, tvätta, borsta tänderna... Lite sång hit och mycket sång dit, fast det är ju såklart roligt och energigivande på många sätt. Men ändå. Jag är trött och sliten. Längtar efter sol, värme och vita sandstränder.

Och nu är maten färdig, ropar timern... Ledsen, gotta run!

Kramen

Always look on the bright side...

Speciellt så här innan löning och med en tjock plånbok fylld av ENDAST värdelösa kvitton, så måste jag erkänna att det är förbannat tråkigt när toalett- OCH hushållspapper är slut... Extra tråkigt är det när man som jag just idag - just idag - varit galet kissnödig hela tiden. (Hört att det är bra att dricka mycket vatten för att kroppen bland annat ska kunna driva ut slaggprodukter... Vaffan skulle jag tillämpa den vetskapen just idag då?!) Extralarge tråkigt är det när man redan sitter på stolen, gör vad man ska och mitt i så inser man detta faktum. Tur att jag bara varit kissnödig. HAHAHAHA! *nynnar Always look on the bright side...*

Men nu ska vi inte deppa för det; jag har några guldiga finservetter på lager som säkert funkar fint. *Always look on the bright side...* Vet ni, en gång för längesedan - verkligen längesedan - snodde jag en toarulle från en biografs kundtoalett... Jag säger inte vilken biograf, men jag vill att ni ska veta att jag såg till att det fanns extrarullar på lager så att inte nästa besökare skulle "stå" där utan papper.

Så. Nu var det sagt. Där fick ni en naken sanning om mig. Please don't hate me! Nu när jag har lättat mitt hjärta...

...så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Trevlig helg?

Mmm, så får det bli! Trevlig helg på er!

Dagens guldkorn

En dag går verkligen fort. Jag har ägnat större delen av dagen åt att finna lämpliga låtar som skulle kunna passa trion, vilken fått äran att få sjunga på ett dop inom kort. Det har gått väldigt bra; jag är mer än nöjd över mitt tålmodiga sökande och begrundande av texter. Och hur gött är inte det då?! Att vara nöjd med sig själv emellanåt.

Det finns väldigt fina sånger out there, men det var en jag fastnade speciellt för. Kärlek vid första lyssningen. Den är skriven av Linn Maria Wågberg; en talang som jag i ärlighetens namn inte kände till eller hört något om tidigare. Det kanske man borde?! Nu gör jag ju det i alla fall! Om det är någon annan som inte känner till henne eller låten nedan så lyssna vettja!


(Originalversionen är enligt min mening ännu bättre men jag tyckte den här med den lilla foten var söt ju...)

Wild and Crazy!

Jag har nu tagit ett fruktansvärt stort steg i mitt liv - ändrat bloggdesignen. Har velat fram och tillbaka länge nu. Beslutsångestladdat. Ni vet, ungefär som när man rensar bland sina kläder eller andra saker man hamstrat på sig under åren - behålla eller inte behålla, kan ju vara bra att ha en vacker dag... Men vackra dagar vet man aldrig när de dyker upp. Det är här och nu och nu jag vill ha mer färg i mitt liv. Mer glada färger. That's it!

Så jag bara gjorde det. Wohoo! Det känns som när man är i Liseberg och åker i Balders svindlande nedförsbacke. Hisnande men härligt! Eller vi kanske kan säga Berg- och dalbanan istället, jag känner mig mindre döende i den...

Nog för att jag är lite tveksam till min färgkombination... Funkar den? Fast å andra sidan, det gör inget om det inte skulle göra det. Det får gärna vara lite galet!

I'd rather be wild and crazy
than pure and lazy

...vet inte om grammatiken var rätt där men nu skiter vi i det! Det kändes bra att rimma lite på engelska bara sådär. Som sagt: det får gärna vara lite galet.

Ja nämen, AMEN då!

Till värmen vill vi resa

Med en fet kopp kaffe i näven och Dire Straits i högtalarna laddar jag inför att ta dagen med storm! Idag ska systeryster och jag ner till Fritidsresor och förhoppningsvis göra slag i sak - mot varmare nejder! ...i sommar förvisso men ändå. Oooh va det ska solas! Jag är så trött på att vara en blekfis all the time så F-N om det regnar! Sist jag hade en gudomligt vacker solbränna var för snart exakt tio år sedan. Resan med underbara C till Korfu; mmm still remember! Fast jag vet inte om jag längre kan bli brun dock... De senaste åren har jag blivit mest röd...

Det där var väldigt jobbigt att erkänna faktiskt.

....

Kontrollerade precis mitt pass och insåg att giltighetstiden snart går ut. Sådant kan få mig att bli deprimerad. Men inte nu. Inte idag. Jag tänker bekämpa alla deprimerande faktorer såsom damm, snö, bristen på vinstlotter och långa tånaglar genom att ignorera dem helt enkelt. Tack vare dagens yoga kan jag motstå sådana dåliga energier - ut med det onda, in med det goda och ...ignorera.

Japp, så får det bli!
Ha en bra dag!

Baksmälla???

Man, oh man! Vaknade jag upp med världens baksmälla idag eller vad? Utan att ha druckit en endaste droppe alkohol måste jag medge att det är skickligt gjort... Bortsett från en tidig rask långpromenad har jag i stort sett befunnit mig i horisontellt läge hela dagen. Först för en timme sedan var det precis som om livet beslutade sig för att återvända och ruska tag i mig ordentligt; jag for upp och dansade loss till Madonna och Joe Cocker.

Igår fick jag nöjet att njuta av klassisk musik då stadens traditionella Nyårskonsert ägde rum. Visserligen insöp jag de ljuvliga tonerna, från (förvisso) bland annat Champagnegaloppen, men bortsett från det kan jag inte påstå att min baksmälla var särskilt befogad eller ens rättvis, men hey! vad vet jag om livet?

Men så har vi ju också vädret, som verkar genomgå någon slags obehaglig förändring. Det är möjligt att det påverkar. Eller så är jag bara sugen på choklad - det här med avvänjning är fan inte lätt.

Nu måste jag rusa (till köket för att ta hand om en gigantisk disk, det finns inga ursäkter längre... papperstallrikarna börjar också ta slut...)

Kramp!

Visste ni det att kramp är smittsamt? Det är sant, jag har i stort sett vetenskapliga bevis på detta. Ofta (minst en gång i veckan) vaknar jag av att A ligger och våndar sig i vulgära smärtor då hans vader krampar sig, vilket resulterar i att jag får vansinnig kramp i magen av gapskratt. Ni förstår, jag lider av en sjukdom som kallas för skadeglädje. Det är inget jag på något sätt är stolt över, men det är så det är...

Så inatt vaknade jag av mitt eget skrik då min alldeles egna vad krampade sig och tårna kryllade sig som könshår. PAIN! Jag vände mig mot A i hopp om att få lite tröst men fann honom in even greater pain, då han kämpade mot en krampande vad han också! I hela denna absurda situation kom jag på hur absurd denna situation var och åter igen gjorde min sjukdom sig påmind. Det var längesedan jag skrattade så hjärtligt och innerligt....

Men hur som helst; kramp är alltså, på ett eller annat sätt, smittsamt.

Nu ska jag ägna mig åt nyttiga saker såsom ignorera kolaburken i skafferiet och helnötschokladen i kylskåpet samt tänka på hur jävligt ostbågar i själva verket luktar.

Over and out!

Nya kapitel

Så var då 2010 över och nya kapitel tar vid. Jag undrar så vad 2011 har att erbjuda mig och ifall det kommer att överträffa 2010? Jag har stora planer och på så vis också mycket att jobba med - många kapitel att skriva. Jag har på känn att flertalet av dem kommer att vara ganska lyckliga men de kommer att "kryddas" med en del smärtsamma sidor också förmodar jag. Men det hör väl livet till? Peaks and valleys.

För den som undrar så har jag alltså inte uttalat några nyårslöften - jag har planer. Det här med att lova nyttigt hit och lova träning dit funkar inte för mig. Jag tror det är bättre med planer. Vi får se. Men det är väl ingen, mer än du själv möjligtvis, som tvingar dig att ha något av det? Sant. Men det är nyttigt med lite ambitioner.

Hur som helst. Mitt 2011 ska i alla fall bli lite mer Jävlar Anamma! How's that for an ambition?

Vad gäller dig, kära blogg, så är du definitivt inkluderad i årets planer. 'Cause you make me feel good baby! Jag kan inte prata med dig om allt men ändå - du är en fin vän. Allt det andra lämnar jag åt Dagboken, som för övrigt inte får veta allt ändå (herregud, tänk om någon hittar gömstället liksom!). Dock måste jag nog göra något åt din design, för det händer att jag blir deprimerad när jag ser på dig... Men det är lugnt, jag är experimentera-med-designen-sugen och har dessutom kontakter ;)

Men nu tänker jag sysselsätta mig med att päsa i soffan framför en go film, för vet ni vad? Jag är ledig imorgon! Wohoo! Sovmorgon!

God Fortsättning och kramen på er!