Kanske har ni förstått vid det här laget att jag är ganska svag för choklad - och då speciellt Marabous Helnöt. Nu är det så här att jag har haft några veckors uppehåll från denna förödande kärlek och istället, när suget varit outhärdligt, tagit en ruta mörk 70-procentig choklad och verkligen nöjt mig med så lite. (Vad gäller 90-procentig så är jag inte där än - uuääärk!!) "Några veckor" låter ganska mycket, men säg typ tre veckors uppehåll = ASMYCKET för mig.
Nåväl. Igår hände det någonting alldeles, för mig, chockerande! Pappa kom på besök. Med en Helnöt i näven. A, fast... nu var det inte det som var chockerande då, men jag måste ju börja nånstans... Filmkväll, god mat och framför allt GOD efterrätt! Trodde jag... Under tiden jag mumsade i mig den första helnöts-raden tänkte jag bara Fan va sött och kvalmigt! Uuärk! Nä, testa två rutor till för att förvissa mig om att min smakupplevelse verkligen stämmer, för det kan den väl ändå inte göra...
Men den stämde. Två timmar senare när jag testade på nytt stämde den igen. Jag tyckte det var äckligt och längtade istället efter mörk choklad till nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar