Kramp!

Visste ni det att kramp är smittsamt? Det är sant, jag har i stort sett vetenskapliga bevis på detta. Ofta (minst en gång i veckan) vaknar jag av att A ligger och våndar sig i vulgära smärtor då hans vader krampar sig, vilket resulterar i att jag får vansinnig kramp i magen av gapskratt. Ni förstår, jag lider av en sjukdom som kallas för skadeglädje. Det är inget jag på något sätt är stolt över, men det är så det är...

Så inatt vaknade jag av mitt eget skrik då min alldeles egna vad krampade sig och tårna kryllade sig som könshår. PAIN! Jag vände mig mot A i hopp om att få lite tröst men fann honom in even greater pain, då han kämpade mot en krampande vad han också! I hela denna absurda situation kom jag på hur absurd denna situation var och åter igen gjorde min sjukdom sig påmind. Det var längesedan jag skrattade så hjärtligt och innerligt....

Men hur som helst; kramp är alltså, på ett eller annat sätt, smittsamt.

Nu ska jag ägna mig åt nyttiga saker såsom ignorera kolaburken i skafferiet och helnötschokladen i kylskåpet samt tänka på hur jävligt ostbågar i själva verket luktar.

Over and out!