Yesterday...

...hade jag en helt underbar kväll! Ni skulle varit med! Tillsammans med härliga människor var jag och diggade loss till The Mersey Beatles! Har ni inte sett dem måste ni göra det bums när de kommer till er stad! Framför allt - så klart - om ni är Beatles-fans!

Kvällen inleddes med en så kallad speed-dejt med goa M; mat, vin, girltalk och husesyn hanns med på bara 45 minuter (om ens det?) för att sedan fortsätta i lagom berusad stressgång ner till mötesplatsen där resten av gänget väntade. Konserten skulle köra igång 19.30, så vi hade bestämt att 19.00 var en ganska bra tid att träffas, hänga av sig jackor, mingla osv... 19.05 insåg M och jag att vi nog borde starta vår tiominuterspromenad ner till stan. 19.10 var vi färdiga att börja vår långa vandring då S, min bror med sin fantastiska humor, ringer och frågar var vi är eftersom "Det BÖRJAR ju NU!!"

...men han bara skämtade visade det sig efter en stund... HA HA HA!!! S, jag råder dig: bättra på din humor för den du körde med kl 19.10 är inte ett sätt att roa folk - det är ett sätt att ta dö på dem!

Favoriterna var nog In my life och You've got to hide your love away (har faktiskt inte hört dem så mycket men jag bara föll in love direkt). Och Yesterday (lipa lipa)... och Sgt Peppers lonely heart club band och All you need is love och Lady Madonna... och och Hey Jude och She loves you och... ja, alla låtar var bara så infernaliskt jäkla bra! Mersey Beatles, var så infernaliskt jäkla bra!

Jag fick deras autografer! Lycka! I "normala" tillstånd tycker jag att sådant är trams. Eller ja, lite i alla fall. Men jag kände mig som en förälskad 14-åring med glitter i håret så det gick inte att hejda mig...

Snubben som presenterade killarna innan konsertstart var också närvarande vid autografandet och han förklarade för mig att den förste killen, som skrev, var 32 år.

Mmhhm. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det (att han var singel???) eller vad jag förväntades svara på det (att ja, för fan jag är på???)... Så jag avslöjade, med några nervösa fnitter, min egen ålder... Nåväl, han (stackars killen som var 32 år) bjöd inte ut mig i varje fall så jag förmodar att min ålder var fel (för inte kan det väl var mitt eviga tjat om hur bra de var, på halvtaskig engelska, som skrämde?)

Hujeda mig, va mycket det finns att förtälja om gårdagens trevligheter men jag tyar inte mer nu.

...måste spara lite energi så jag orkar skriva beundrarbrev till pojkarna! Ju!

Tjing tjing!