Allans Popsalonger

Allans Popsalonger är nu ett avslutat kapitel och jag känner sorg och smärta i hjärtat. Eller jag vet inte, det kan vara ömheten i mitt vänstra revben som förvirrar. Kan man sjunga sönder ett revben? Det är klart, på vissa toner i typ Bohemian Rapsody och Bee Gees-medleyt fick man pressa alltså...

På tal om Bohemian... Det har tydligen varit en favorit bland publiken och även så hos mig och kören. Det är sällan jag ryser av att höra oss själva sjunga - liksom när man står mitt i alla klanger och ibland kanske inte riktigt kan urskilja helheten. Liksom... (Uuuäää va svårt det var att förklara då...) Men på Bohemian och framför allt igår kunde jag urskilja helheten och god damn it, jag hade behövt en varm päls på mig (är förvisso emot pälsar men ändå). Ståpäls som en skrämd katt! (Tänk om jag hade råkat skriva ståfräs istället, va pinsamt det hade vatt då... Det händer att jag blandar ihop begreppen så jag måste tänka efter lite före...)

Men trots att jag hade en freezing-moment där var jag för övrigt väldigt varm och min bror var inte långsam med att påpeka och lyfta fram bevisen för detta:

S: Jäklar va bra ni var! Men du, jäklar vilka lökringar du hade under armarna!

Armhålsfixerade skitunge! Fast jag vet att han hade rätt. I första akten hade jag nämligen en sån där armhålsåtsmitande tröja med en kulör som easily avslöjar minsta svettfläck. Det, i kombination med It's raining men-rörelse (armar upp i luften), gör det ganska svårt att dölja tillstånd som sådana...

Men. Det bjuder jag på! Jag är inte mer än människa; jag fiser och skiter jag också ibland.

Hur som helst. Fyra lyckade föreställningar ligger nu bakom mig och jag sörjer. Lite. Igår var en extra betydelsefull dag; min fina familj var där (och nu började jag störtlipa)...

Men nu måste jag ner i tvättstugan och tvätta mina svettiga kläder! Vi hörs, gott folk!