Längtig

Jag längtar efter lediga stunder. Jag längtar efter min innersta röst. Jag längtar efter att kunna föra dess talan. Jag längtar efter fjärilar. Jag längtar efter varma färger. Jag längtar efter perfektion utan att behöva vara perfekt. Jag längtar efter innerlighet. Jag längtar efter en ny soffa. Jag längtar efter stunder med min dammiga kamera. Jag längtar efter chips och dipp. Jag längtar efter att läsa. Jag längtar efter klarhet. Jag längtar efter att ha något klokt att säga.

Jag längtar!

Fan va jag längtar!

Men jag längtar inte efter att behöva ta itu med disken...

Allans Popsalonger

Allans Popsalonger är nu ett avslutat kapitel och jag känner sorg och smärta i hjärtat. Eller jag vet inte, det kan vara ömheten i mitt vänstra revben som förvirrar. Kan man sjunga sönder ett revben? Det är klart, på vissa toner i typ Bohemian Rapsody och Bee Gees-medleyt fick man pressa alltså...

På tal om Bohemian... Det har tydligen varit en favorit bland publiken och även så hos mig och kören. Det är sällan jag ryser av att höra oss själva sjunga - liksom när man står mitt i alla klanger och ibland kanske inte riktigt kan urskilja helheten. Liksom... (Uuuäää va svårt det var att förklara då...) Men på Bohemian och framför allt igår kunde jag urskilja helheten och god damn it, jag hade behövt en varm päls på mig (är förvisso emot pälsar men ändå). Ståpäls som en skrämd katt! (Tänk om jag hade råkat skriva ståfräs istället, va pinsamt det hade vatt då... Det händer att jag blandar ihop begreppen så jag måste tänka efter lite före...)

Men trots att jag hade en freezing-moment där var jag för övrigt väldigt varm och min bror var inte långsam med att påpeka och lyfta fram bevisen för detta:

S: Jäklar va bra ni var! Men du, jäklar vilka lökringar du hade under armarna!

Armhålsfixerade skitunge! Fast jag vet att han hade rätt. I första akten hade jag nämligen en sån där armhålsåtsmitande tröja med en kulör som easily avslöjar minsta svettfläck. Det, i kombination med It's raining men-rörelse (armar upp i luften), gör det ganska svårt att dölja tillstånd som sådana...

Men. Det bjuder jag på! Jag är inte mer än människa; jag fiser och skiter jag också ibland.

Hur som helst. Fyra lyckade föreställningar ligger nu bakom mig och jag sörjer. Lite. Igår var en extra betydelsefull dag; min fina familj var där (och nu började jag störtlipa)...

Men nu måste jag ner i tvättstugan och tvätta mina svettiga kläder! Vi hörs, gott folk!

Nya tag idag!

Tja! Wazzup? Jo, tack med mig är det bra idag! Jag var en liten bitterfitta igår, jag vet! Men vi kan väl skratta åt det idag? Det gjorde i alla fall jag när jag såg mig själv i spegeln - var tvungen att ta ett kort... Jag funderar på att byta ut min nuvarande profilbild mot dennadär. Känns som att den funkar i alla lägen. Dessutom börjar jag få ont i huvudet av alla mina papiljotter... Hahahahaha! Vilken skön humor jag har ibland... (ne, alltså jag bara skojar!)

Men OBS! Nallen i bakgrunden är INTE min! Men vems är det då? Ja, den är inte min, det är allt ni behöver veta! Va tror ni om mig? Att jag har kvar mitt nalle-liv, eller? Jag är 48 år (eller nåt) liksom. Pinsamt ju! Men nallen du har i soffan då? Gnnn.. Ja, men det är Biblioteksnallen från typ 2008. Den passar min inredning, den utstrålar kunskap. Det är konst. Det är kultur. Så den räknas inte... Så nu lägger vi ner den diskussionen, ok? Jag pallar inte mer...

Men jag är ju glad idag ju! Oohh yeah! Riktigt glad blev jag vid tio-tiden idag och den officiella orsaken är att jag vann 100 kr på triss. Tihi!

Imorgon är det fredag och i övermorgon är det lördag meaning stort på gång. Break a leg! Kram och puss och hej då!

What´s going on?

Det är något som pyr inom mig idag. Något som känner för att visa sitt rätta jag och elda lite. Eller mycket. Tungan känns extra vass och ögonen extra röda. Jag tyckte mig till och med ana lite utsipprandes rök från mina näsborrar alldeles nyss.

Vad det beror på vet jag inte, det började the minute jag kom hem. Och varför just då?

Kan det ha varit doften av vitlök och bacon som slog emot mig?
Kan det ha varit diskberget som pockade på min uppmärksamhet?
Kan det ha varit tå-jäveln som var tvungen att springa in i det vassa bordsbenet?
Kan det ha varit kattsanden på toamattan?
Kan det ha varit hålen i mina strumpor?

Eller kan det ha varit ensamheten som var på besök? Jag gillar att vara för mig själv, det har jag alltid gjort. Så sett är jag lite märklig (i övrigt är jag ju helt normal då!). Men jag gillar inte att umgås med ensamheten. Fiffan asså!

Eller så är det nåt annat. Men VAAAD? Jag blir galen! Det är såna här moments som jag blir extra svag för chokladen. Det värsta är att jag vet att det finns i kylskåpet - helnötschoklad. Det är någon i det här huset som fortfarande köper hem...

Kinamat ikväll eller?

Swing it, Ella!

Gutten mårrgen! Oh'boy! Jag har sovit gott. Men jag blev avbruten i min sköna dröm. Det var inte okej, enligt min mening. Jag mötte nämligen mannen som jag en gång kände väldigt starkt för (Father Ralph från Törnfåglarna). Det fullkomligt slog gnistor emellan oss och som en tyst överenskommelse lät vi oss obehindrat bejaka attraktionen. Det har aldrig någonsin gått så långt i drömmen (ja, och inte i verkligheten heller då om ni nödvändigtvis måste veta) men oh, yeah! nu var vi på gång liksom! Lycka! Men plötsligt omsluts vi av ett obeskrivligt starkt vitt sken. Va i helvete?!

Jag öppnar ögonen och ser en stor fet golvlampa lysa ilsket på mig.

Jag: Men vaffaanNN!
A: Är du vaken? Jag släcker om en stund...

Suck!

Jag hade för övrigt tänkt ta en riktig sovmorgon idag, då jag börjar jobba först efter lunch. Det blev dock inte så, som vanligt. Men istället för att dra igång med alla måsten inleder jag en kaffestund med dig, kära blogg. Och Ella Fitzgerald. Har ni förresten någongång testat att städa hemmet med Ella i högtalarna? Eller jazz överhuvudtaget? Det går hur bra som helst. Städningen blir kreativ. Jag lovar! Jazz som städmusik? Är inte det lite för bra för att avnjutas under städstunden? tänker ni kanske nu.

Inte om ditt hem blir förbannat snyggt och rent!

Årrevoah!

Hektiska tider

Ohoooj! Här händer det inte mycket, men det gör det å andra sidan i mitt liv just nu. Det går i 180 och jag gör så gott jag kan för att hinna med. Konditionen är dock inte vad den brukade vara (fast den har aldrig brukat vara vid närmare eftertanke). Det finns inte tid till att stanna upp och reflektera utan det är bara å köre på! Nästan.

Jag medverkade i radion idag. Jag och några till. Tidigt som aset. Men kul var det! Vi gick därifrån med den hurtiga känslan: Tja, lite missar här och var hör väl till, men i det stora hela gick det nog bra! Wow!

Nu, så här i efterhand, när jag lyssnat på programmet är den känslan något mera dämpad. Den har ersatts av ett mer apatiskt konstaterande: Kattastrååf... Kinder och läppar hänger lösa liksom, och blicken är tom.

MEN! Överlevnadsinstinkten sätter in och gaskar upp mig rejält ändå! The show must go on - så är det bara! Offentliga pinsamheter är bara nyttigt för det narcissistiska egot och resultatet av det är (förhoppningsvis i de allra flesta fall) ödmjukhet. Jag känner mig otroligt ödmjuk och det lilla självförtroendet jag en gång hade har faktiskt inte alls fått sig en törn. Nnnäppp! Tro det eller ej.

...tur att biljetterna är slutsålda och ej återbetalningsbara... Moahahaha! Guh, jag tror jag dör av skratt! Åh, det var roligt...

Men någonting som gick väldigt bra ändå, får jag säga, det var intervjuerna. Jag iakttog de andra som blev intervjuade med stor beundran och jag tänkte "Åh, vilka bra svar de ger och please God, intervjua inte mig!" I nästa stund hade jag en stor fet mick upptryckt i ansiktet. Nu, så här i efterhand, tycker jag inte att jag var så pinsam som jag hade förväntat mig att jag skulle vara. Jag skrattade bara lite nervöst här och var, men jag menar what the heck, det bjuder jag på!

Nåväl, nu har jag inte tid att skriva mer. Jag måste fokusera, effektivisera, stryka flera, träna mera så att jag är fit for fight tills på fredag - premiären! Ikväll blir det pizza... Over and out, gott folk!

När vet man att det är dags, liksom?

Igår såg jag filmen Vertical Limit som handlar om ett gäng mer eller mindre galna bergsbestigare som då ska bestiga... ehm... ett jävlitt högt berg. Med en massa snö på... Need I say more? Väder, vind och humör är på topp (!) och har varit ända från start, vilket ju bådar gott! Plötsligt får baslägret in nya rapporter som varnar för otäcka stormar där uppe på berget där besättningen befinner sig. Nu har de alltså minsann bara fem minuter på sig att klättra nerför... det höga berget, som det tog dem ett stort antal timmar att bestiga. (Men det är klart, det borde gå fortare neråt? Jag vet inte, en obetydlig liten reflektion bara) "Men ååhh! Vi är ju bara 150 meter från toppen... bara lite till... inte riktigt än..."

Sådant tänkande är farligt. Det förstår väl vem som helst? Det dröjde inte länge förrän lavinen var ett faktum... Suckers! Vad hade ni väntat er? Men jag tog tillbaka det där en aning, för helt plötsligt fick jag plågsamma associationer - min egen frys. Hur ofta har jag inte på senaste tiden tänkt: bara lite till... inte riktigt än... Det är snart lika mycket snö därinne som det var i filmen igår, och det fullkomligt väller ut över mig varje gång jag öppnar den. Nästan.

Är det väldigt mycket dags att avfrosta då?

Jag: Vad är du sugen på att äta?
A: Tja, vad finns det då?
Jag: ...snögubbe...