Vintern är häääääär!

Jag har idag förfrusit de enda av mina kroppsdelar som var värda att betrakta - mina prinskorvsformade tår. Det var i morse när jag stod och väntade på bussen som det hände; det var då mina små prinskorvar gav upp. Bussen var 25 minuter försenad. 25 minuter, det är nästan en hel halvtimme. Fem minuter till och jag hade förvandlats till isglass. Jag avskyr isglass! Det gnisslar så otäckt när man biter i dem. Iiiiihhhh!!!

Det ryktades att bussen hade frusit fast någonstans och att det var därför det tog tid. Eller nåt. Så himla tragiskt. Jag hörde inte busschaufförens hela förklaring till kvinnan framför mig, mitt huvud var liksom "mumifierat" av mössor och halsdukar.

Det värsta av allt: det är ingens fel! Det finns ingen syndabock! (Ja jo, vädret då men säger jag det högt så blir jag förmodligen ganska hatad.) Mina prinskorvar är numera obefintliga och jag har ingen att skylla på. Inte ens mig själv, för jag hade faktiskt varma vinterskor/kängor/stövlar på mig. Så himla tragiskt.

Ja, vilka problem man har...

Men hörni?

FY FAN VA KALLT DET ÄR!

And it makes me... completely... INSANE!

Jag blev klickad i örat idag.

Vet ni den där scenen i French Kiss där Meg Ryan anländer till hotellet i La France där hennes otrogne pojkvän bor och hon pratar med hotelldirektören som till en början inte är särskilt tillmötesgående? (Puh, lång mening...) Ni vet, den scenen när hon blir alldeles galen och plingar galet många gånger på ringklockan?

Nåväl, gudarna ska veta att jag förstår hennes känslor i den scenen, för när någon klickar mig i örat känner jag exakt samma sak. För att göra en lång historia kort så försökte jag vänligt förklara, för en kund som ringde, varför en viss vara var slut och varför den inte skulle komma hem igen.

Hon i luren: Usch, va dåligt!!! Varför?! Det får ni ju se till att ha hemma!
Jag: Jo, men... *KLICK*

Alltså. Mig klickar man inte ostraffat! Jag förstod förvisso att personen i andra änden inte kunde må särskilt väl men det är ingen tröst för mig i sådana lägen. Jag fullkomligt HATAR att bli klickad! Så. I tanken ringde jag upp personen ifråga och sa:

...absolut ingenting utan tog den fetaste hammaren och gav personen ett rejält klick i örat tillbaka! Och det kändes så skönt! Mina åskmoln var som bortblåsta och lyckan total; jag hade fått sista ordet - eller ja, sista klicket. Och det är viktigt! Även om det bara skedde i tanken. Men man ska inte underskatta tankens kraft, har jag hört.

"I don't get it. Do you enjoy being that rude? Because when you do that, it just gets underneath my skin, and IT MAKES ME... COMPLETELY... INSANE!!!"

Det var en gång...

...en Mimzan som var oförskämt pigg när hon skulle gå och lägga sig igår... Det är sant, I fool you not! Kände ingen trötthet whatsoever.

Jag: Fiffan va jag är pigg. Jättevaken!
A: Mhmm...
Jag: Ska jag läsa en saga för dig?
A: Okej.
Jag: Va?! Är det sant? Bara så där?

Efter lite övertalning fick jag honom till och med till att gå och hämta sagoboken. Jag visste precis var den fanns och efter noggrann beskrivning var det bara för honom att hämta den. Praktiskt!

Jag: Okej, here we go! "I mitten av 1700-talet seglade kapten N. Petterson från Göteborg till Spanien..." *gääässp* "... för att hämta salt. Han seglade en stor brigg, som ägdes av..." *gäääässssp* "...några köpmän från nyss nämnda stad. Briggen lastades med salt..." *gäääääääässssp*

En hel sida senare...

Jag: "Genast började manskapet verkställa gubbens befallning, de arbetade lugnt..." Alltså, fiffan va jag är trött, kan vi inte sluta nu?
A: Neejje, jag började ju bli nyfiken nu ju! Fortsätt!
Jag: Ameh..

Tur att sagan bara var tre sidor lång...

Längtig

Jag längtar efter lediga stunder. Jag längtar efter min innersta röst. Jag längtar efter att kunna föra dess talan. Jag längtar efter fjärilar. Jag längtar efter varma färger. Jag längtar efter perfektion utan att behöva vara perfekt. Jag längtar efter innerlighet. Jag längtar efter en ny soffa. Jag längtar efter stunder med min dammiga kamera. Jag längtar efter chips och dipp. Jag längtar efter att läsa. Jag längtar efter klarhet. Jag längtar efter att ha något klokt att säga.

Jag längtar!

Fan va jag längtar!

Men jag längtar inte efter att behöva ta itu med disken...

Allans Popsalonger

Allans Popsalonger är nu ett avslutat kapitel och jag känner sorg och smärta i hjärtat. Eller jag vet inte, det kan vara ömheten i mitt vänstra revben som förvirrar. Kan man sjunga sönder ett revben? Det är klart, på vissa toner i typ Bohemian Rapsody och Bee Gees-medleyt fick man pressa alltså...

På tal om Bohemian... Det har tydligen varit en favorit bland publiken och även så hos mig och kören. Det är sällan jag ryser av att höra oss själva sjunga - liksom när man står mitt i alla klanger och ibland kanske inte riktigt kan urskilja helheten. Liksom... (Uuuäää va svårt det var att förklara då...) Men på Bohemian och framför allt igår kunde jag urskilja helheten och god damn it, jag hade behövt en varm päls på mig (är förvisso emot pälsar men ändå). Ståpäls som en skrämd katt! (Tänk om jag hade råkat skriva ståfräs istället, va pinsamt det hade vatt då... Det händer att jag blandar ihop begreppen så jag måste tänka efter lite före...)

Men trots att jag hade en freezing-moment där var jag för övrigt väldigt varm och min bror var inte långsam med att påpeka och lyfta fram bevisen för detta:

S: Jäklar va bra ni var! Men du, jäklar vilka lökringar du hade under armarna!

Armhålsfixerade skitunge! Fast jag vet att han hade rätt. I första akten hade jag nämligen en sån där armhålsåtsmitande tröja med en kulör som easily avslöjar minsta svettfläck. Det, i kombination med It's raining men-rörelse (armar upp i luften), gör det ganska svårt att dölja tillstånd som sådana...

Men. Det bjuder jag på! Jag är inte mer än människa; jag fiser och skiter jag också ibland.

Hur som helst. Fyra lyckade föreställningar ligger nu bakom mig och jag sörjer. Lite. Igår var en extra betydelsefull dag; min fina familj var där (och nu började jag störtlipa)...

Men nu måste jag ner i tvättstugan och tvätta mina svettiga kläder! Vi hörs, gott folk!

Nya tag idag!

Tja! Wazzup? Jo, tack med mig är det bra idag! Jag var en liten bitterfitta igår, jag vet! Men vi kan väl skratta åt det idag? Det gjorde i alla fall jag när jag såg mig själv i spegeln - var tvungen att ta ett kort... Jag funderar på att byta ut min nuvarande profilbild mot dennadär. Känns som att den funkar i alla lägen. Dessutom börjar jag få ont i huvudet av alla mina papiljotter... Hahahahaha! Vilken skön humor jag har ibland... (ne, alltså jag bara skojar!)

Men OBS! Nallen i bakgrunden är INTE min! Men vems är det då? Ja, den är inte min, det är allt ni behöver veta! Va tror ni om mig? Att jag har kvar mitt nalle-liv, eller? Jag är 48 år (eller nåt) liksom. Pinsamt ju! Men nallen du har i soffan då? Gnnn.. Ja, men det är Biblioteksnallen från typ 2008. Den passar min inredning, den utstrålar kunskap. Det är konst. Det är kultur. Så den räknas inte... Så nu lägger vi ner den diskussionen, ok? Jag pallar inte mer...

Men jag är ju glad idag ju! Oohh yeah! Riktigt glad blev jag vid tio-tiden idag och den officiella orsaken är att jag vann 100 kr på triss. Tihi!

Imorgon är det fredag och i övermorgon är det lördag meaning stort på gång. Break a leg! Kram och puss och hej då!

What´s going on?

Det är något som pyr inom mig idag. Något som känner för att visa sitt rätta jag och elda lite. Eller mycket. Tungan känns extra vass och ögonen extra röda. Jag tyckte mig till och med ana lite utsipprandes rök från mina näsborrar alldeles nyss.

Vad det beror på vet jag inte, det började the minute jag kom hem. Och varför just då?

Kan det ha varit doften av vitlök och bacon som slog emot mig?
Kan det ha varit diskberget som pockade på min uppmärksamhet?
Kan det ha varit tå-jäveln som var tvungen att springa in i det vassa bordsbenet?
Kan det ha varit kattsanden på toamattan?
Kan det ha varit hålen i mina strumpor?

Eller kan det ha varit ensamheten som var på besök? Jag gillar att vara för mig själv, det har jag alltid gjort. Så sett är jag lite märklig (i övrigt är jag ju helt normal då!). Men jag gillar inte att umgås med ensamheten. Fiffan asså!

Eller så är det nåt annat. Men VAAAD? Jag blir galen! Det är såna här moments som jag blir extra svag för chokladen. Det värsta är att jag vet att det finns i kylskåpet - helnötschoklad. Det är någon i det här huset som fortfarande köper hem...

Kinamat ikväll eller?