Blommiga Växjöhem

Jag har gått förbi den där stenbumlingen nästan varje dag i snart tre års tid och det är först nu jag ens lägger märke till den. Bara det liksom... Nu när solen har vågat sig fram lite då och då och molnen har gråtit lite så har liksom alla fina blommor fått liv på riktigt. Jag blir så lycklig när jag går ut genom dörren från mitt hus och få betrakta min stora fina trädgård som Växjöhem förser mig med. Mitt i den stora välklippta gräsmattan växer det en liten vildvuxen äng och den är bara så himla charmig. Jag tror de liksom har smygplanterat lite blommor här och var för att piffa den där steniga gräsklipparovänliga ängen. Och det tycker jag är väldigt najs! Jag var tvungen att 2010-inviga min fina kamera trots att väder och ljus var sådär... Bilderna gör inte verkligheten riktig rättvisa men ändå...


Som små söta guardian angels! Vilket stenlyft...


...bär på massa hemligheter alternativt fläktar bara med bladen så där mystiskt... jag vet inte...


Uppgift: att lysa upp tillvaron i den gråa vardagen. Mission completed tycker jag...


Da äng


Pigga blå


Stillsamma grönvita

Dans och musik - en känsla av rytmik

Woddiladdiii!! Denna helg har jag omgetts av mycket rytmer, rörelser, toner och Love-is-in-the-air-känslor! Trots att jag är helt exhausted känner jag mig frisk, glad och härligt kulturellt satisfied. Najs! De enda partypoopersen i sammanhanget är ryggontet och tvättiden... Det har nog aldrig hänt mig att jag får rulla ut ur sängen på morgonen. Shit påmfritt... Jag vet inte ens vad jag har gjort? .......eller ja just det, jag tränade ju i fredags. Jag måste säga till S att nästa gång skippar vi indianhoppen (eller träningen?!).

Hur som helst. Nyss hemkommen från Kulturamas vårshow True colours och är helt inspirerad! Och framför allt, ÄNTLIGEN fick jag se min söta kusin dansa! Hon var grym - i dubbel bemärkelse!

Förresten. Vad är det med bröllop egentligen? Varför lipar alla? Varför lipar prästen? Varför lipar jag? Jag känner ju inte ens gårdagens brudpar särskilt väl och ändå kände jag ett störtböl på väg att blomma ut när de uttalade sina löften till varandra. Och förresten! Vad är det med kyrkor egentligen? Varför börjar man svära oförklarligt mycket i kyrkan? När syskonen samlades en stund innan för övning lät det ungefär så här:

A: Fan vad det är varmt!
Jag: SSCCHHYYYT! Inte svära i kyrkan!
A: Oj, shit. Att det ska vara så jävla svårt att inte svära i kyrkan.
Jag: SSSCCCHHYYYYT!
A: Förlåt Gud. Gud förlåt!
S: Jag ska bara fundera på hur det var jag skulle spela här.
Jag: Jag skiter i vad du spelar, bara du spelar jävlitt rätt!

I fredags hade jag en stund för mig själv i bilen i väntan på A och fläskfilén. Lyssnade på Gold och plötsligt börja de spela den dära helt braiga låten som jag inte vet vad den eller sångaren heter. Ett minus med Gold är att de sällan delger sångare- och titelinformation och det var ju satan också... igen. Försökte memorera refrängen: she's alright hit och she's so fine dit... mmm det här ska nog gå bra. Dessutom påminde sångaren något om Cliff Richard. Men icke! Spotify: dead end. Youtube: dead end. Ringde desperat till S i letandet efter lyckan och sjöng de fraser jag kom ihåg: She's aaaaaaaaaaaaaaaalright! She's got just what it takes! rrrrrrram ba dada dam dambadadaaaa....

Femton sekunder senare hade han hittat den. Överlycklig som jag var frågade jag om han hade använt sig av den där superfunktionen i mobilen som känner igen låtar. Nä, google...

Det var ett hårt slag för mig, bibliotekarien, den professionella informationssökaren... Anyway, jag kände ändå lycka och tvingade A till att bugga loss med mig! Reet Petite heter låten! (...det var ju också en logisk titel...)

Wohoooo!!

Gissa vem som har shoppat loss idag? Me indeed. Jag gillar inte att shoppa. Framför allt inte kläder. Det är ett evigt på- och avande, in- och utande. Det är varmt, det är svettigt, det är dyrt och det är inte bra för frisyren eller självkänslan. Boy, är det dålig kemi mellan mig och omklädningsrummen eller vad?!

Men! Ibland finns det faktorer som helt enkelt gör det omöjligt att inte shoppa kläder, tex: det regnar inte, jag har ledig dag, min klädgarderob är smärtsamt utrensad och behöver fyllas på med lite nya smärtsamt större storlekar, presentkort på 900 spänn meaning kan inte längre skylla på fattigdom plus att A skänkte en stor peng i näven på mig, helt oförberett (jag gillar när han förstår att jag behöver lite välgörenhet utan att jag ens behöver insinuera det). Det var ungefär här jag började förstå att de högre makterna försökte kommunicera med mig; jag kommer inte undan längre. Dessutom måste jag se good looking ut på bröllopet on saturday. Inte för att jag är huvudaktören i bröllopet men jag kommer ändå att vara en del i blickfånget (Paparazzi ni vet...)

Ja, stackars mig som för en gång skull hade råd att fläska på lite.

När jag kom hem var det dags att mannekänga för mig själv framför mina egna speglar. Mina speglar beter sig långt ifrån normalt men de är helt klart bättre än omklädningsrummens. Dessutom har jag möjlighet att stå lite längre ifrån... Voj, voj vad nöjd jag ändå känner mig med mina köp!

Så, summa kardemumma: mycket klädångest ledde till klädsuccess! Inte dumt alls.

Har också varit och beskådat världens bästa konditor/bagare och hennes verk. Man fick smaka också. Jag syndade, need I say more? Har nu också hela frysen full med tårta, bröd, kakor, vetelängder... Jag som inte ens äter sådant längre, men det finns en sann sanning och gudarna ska veta det att det är att GRATIS ÄR GOTT! Vilken snik jag är =D

Avslutningsvis: Bourne ultimatum och vaniljte.

Grrrrrrrr.....

Jag är så galet förbannad. Så in i helvetes jävla arg. Jag har ett starkt behov av att få utagera denna min ilska, och då kära blogg är det du som får ta smällen.

Det var så här: det började med ett dåligt samvete - något jag egentligen inte behöver orda så mycket om här eftersom det egentligen är en bagatell i sammanhanget. Anyway... Det fortsattes av att jag behövde få älta mitt dåliga samvete med en person som betyder väldigt mycket för mig. Mamman heter hon. Det var bara det att jag inte riktigt fick det medhåll som jag hade förväntat mig av Mamman. Jag visste innerst inne att Mamman egentligen hade rätt (som ju alltid) och det var ju jobbigt...

Men det var inte detta som gjorde mig förbannad. Nej, nej detta var bara lite background telling, detta kunde jag leva med.

Det slutade så här: står i kön och väntar duktigt på min tur. Det är mycket folk som står och väntar. Trångt är det också att ta sig fram. Speciellt för en äldre dam som tittar klentroget på kön jämte min som hon inte vet hur hon ska ta sig fram till. Godhjärtad som jag - ehum - ju är backar jag ett steg så att hon kommer fram. Frid och fröjd. Men! Från out of nowhere dyker en äldre herre upp och helt obesvärat fiser före! HAT I felt. Men, tänkte jag, låt det bara rinna av dig. Låt gentlemannen gå före med sin fullpackade korg - jag har ju bara en grädde i näven. I ögonvrån skymtar jag en lång man stå bredvid med en vagn fullpackad med två exotiska brickor och en massa baguetter men tänker att han nog fattar att kön fortsätter efter mig... Mmmm eller hur?! Gentlemannen framför mig vänder sig plötsligt om, grabbar tag i sidomannens vagn och baxar in före mig....

Det händer väldigt sällan men nu kände jag verkligen vulkanen inom mig växa ordentligt till liv. Samtidigt blev ett möjligt vulkanutbrott lite distraherat av småkillarna bakom mig:

Kille 1: "Kolla vilken stor tååårta!"
Kille 2: "Mäh, de e juh inge tåårta juh. Det e sån där buffé, sån där frukt man kan sticka gaffeln i"
Kille 1: "Ahaa..." ........."fan, här luktar fis! vem har släppt sig?"
Jag högt och ljudligt: "Hörni grabs! Ett: det heter exotisk bricka. Två: det är rostbiffen som luktar fis och letar ni riktigt noga så kan ni säkert finna en felplacerad broccolisate bland melonerna också."

Min mening sades dock i min fantasi men ändå...

Jag önskade mig innerligt att något skulle krångla för gentlemannen och vet ni, det gjorde det! Hans betalkort fungerade inte! Nog för att jag av den anledningen fick vänta ytterligare på min tur så upplevde jag ändå ett väldigt lyckorus. Hurra för att tankekraften uppfunnits!!

Aaaahhh... feel so much better now! Lugn och lycka strömmar åter igen i mina blodådror.

Fysiskt kreativ

Aahh! Sweet träningsvärk! Ja, mitt nya fysiska liv går väldigt bra actually. Nog för att jag började i förgår och kanske inte kan uttala mig så mycket om mitt nya träningsliv än men ändå! Den finns där, träningsvärken, i magen som ett bevis på att jag har tränat. Man skulle väl kunna säga att jag är lite mallig. Är dock lite fundersam över varför jag har träningsvärk i ena foten.... ?

Nåväl. S och jag did Fyllerydsskogen idag på morgonen. Vi gick fort, sprang, joggade, indianhoppade och det kändes riktigt härligt att få svettas ihop. Jag hade en mörkrosa tröja på mig och ganska snart såg man inte var mitt ansikte började. Det var i stort sett bara ett brunt hår med en rosa tröja som var ute och sprang. Lyckligtvis hade jag svarta byxor....

Hur som helst. Rent allmänt känns livet bra idag. Smutstvätten är rensad, disken är diskad, jag är duschad. Flourtablettsintagandet har jag börjat få rutin på också - känns bra. För övrigt så förhandlade jag mig till att få ta hand om tvätten idag, bara jag slapp åka och handla. A köpte det tvärt! Lycka!

Resten av dagen är planerad till att ägna mig åt kreativa saker och fotoalbumet ligger närmast. Just nu är jag på Gran Canaria-resan från förra året. Vi träffade en skön kille där som vi dessutom hade äran att få rida på.


Leo var namnet...


...och jag är väldigt... uppspelt...

Jag kommer ihåg att framför oss gick en tjejkamel som hette Ingrid. Jag vet inte vad det berodde på men hon fick hela tiden skäll av skötarna: "InGGridd!" Poor thing. Jag tog aldrig något kort på henne, av den enkla anledningen att jag endast såg hennes taniga rumpa. Tänkte att det kanske inte är så smickrande...

Nyårslöftet - vad var det nu igen?

Det finns saker som helt enkelt är oemotståndliga. Jag önskar bara att de sakerna vore träning och träning...

Vad hände? Jag var ju värsta hurtbullen när jag var yngre. Jag cyklade, red, simmade, dansade, tränade Callanetics (= jävlitt jobbitt... för den som undrar vad Callanetics innebär... det är allt man behöver veta)och - hör och häpna - sprang. Ska vi börja tala träning idag så börjar det krypa i kroppen och det är nästan så att jag får kräkkänslor. Seriously!

Men jag vet vad det beror på. Det är så där psykologiskt betingat, för varje gång jag de senaste åren har fått såna där nu-jävlar-ryck och börjat träna duktigt så har jag gått upp i vikt... What?! Fin belöning, I must say... Det där med att "musklerna väger mer än fettet" är inte rättvist! Don't give me that! Förra sommaren hade jag och min syster en överenskommelse som bestod i att trimma magen (...som hon ju så klart egentligen inte behövde)så snygg att vi kunde pierca naveln. Jag borde förstått att det var dömt att misslyckas redan från början. Jag menar, sen när började jag gilla piercingar?

Men! The show must go on oavsett, så är det bara. Min kostomläggning har ju börjat bra så då ska jag nog få ordning på min obefintliga träningsläggning också. Även om jag känner mig ungefär lika smidig som ladyn nedan så måste jag bestiga berget jag har framför mig...

Idag har jag...

...gjort många såna där viktiga have-to-do-saker:

• Vaknat, stigit upp och faced the truth in the mirror.
• Önskat att jag vore så rik att jag hade råd med evig ansiktsbehandling och ryggmassage.
• Insett att jag nog är lite egoistisk som tänker så.
• Poserat sexigt, i den mån jag kan (dvs inte alls), framför spegeln med resultatet djup depression.
• Ändå glatt mig åt att bikinisäsongen verkar vara långt borta...
• Intalat mig själv att spegeln nog faktiskt ljuger.
• Agerat bibliotekarie och försökt övertyga mig själv om att jag börjar bli bra på det.
• Inspekterat mina dammråttor och konstaterat att det nog börjar bli dags för städning.
• Ställt mig någon meter ifrån råttorna, kisat lite med ögonen och konstaterat att städning nog kan vänta lite.

Tja. What can I say? Jag är impad! Jag kan ju lugnt unna mig en film och lite fjäderpill.