En snabbis...

Jag har verkligen intagit basläge; förkylda stämband är inte det mest önskvärda för en som tror hon kan sjunga... Hur sexigt som helst. NOT! Förutom bastoner, kommer det mestadels ut väsande ljud när jag försöker öppna munnen för att prata. Undrar vad som kommer ut om jag försöker sjunga - en Janis Joplin? Om det ändå vore så bra... Oh Lord! Won't you buy me a Mercedes Benz? Nä, jag lägger ned.

Är inne på min tredje sjukdag från jobbet. Boooring as hell. Jag är gnällig som fan och orkar bara vara kreativ korta stunder. Så därför blir mitt inlägg idag nästintill rekordkort (jag måste få bryta mitt soffläge lite om så bara för en kort stund). Så. Inledningsvis lite gnäll, men avslutningsvis en liten glad nyhet: jag har börjat skriva på min första bok. Jag har skrivit en hel mening. Fast den måste såklart bearbetas och så (den är bara ett utkast än så länge). Men ändå! Isen är bruten liksom! Eller vad man nu säger...

Ja, så nu vet ni det... Hejdåe!

Don't judge too quickly!

Jag känner mig väldigt ynklig idag. Jag håller på att bli sjuk, jag känner begynnande suspekta symtom i halsen. Ingen feber, hysteriska nysningar eller så, men jag håller på att bli sjuk. Jag vet det för jag är sugen på varm O'boy och rostade mackor av Jättefranska med smör och ost på. Gärna med Nutella på också. Det är i stort sett det enda jag är sugen på när jag är sjuk och aldrig annars är jag sugen på det. So it's coming, of that I'm certain!

Jag har sovit en stund i soffan och vaknade upp med ett ordentligt knullrufs (ja fy vilka ord man lär sig), vilket spegeln vittnade om när jag gick förbi den. Och jag VET att jag inte rört mig det minsta under min sovstund. Hur kan du vara så säker på det då? Du vände och vred säkert på dig flera gånger om! Not possible! När jag la mig tillrätta ville katten i sin tur lägga sig tillrätta mellan mina ben i vanlig ordning. Märklig böjelse hon har måste jag säga... Även en kvinna har känsliga delar på kroppen som inte önskar att få en klo i sig och med tanke på att katten låg kvar när jag vaknade så är jag ganska säker på att jag även i sovande stund förstår konsekvenserna om jag rör mig det minsta. Evigt resonemang, men så är det! Jag har dessutom inget val; öppnar jag inte upp filten och gresar på benen trampar hon sönder mina tuttar istället och då får jag definitivt ingen vila.

Så. Med ett knullrufs i huvudet och en vit katt som "färgat" av sig mellan benen mot mina svarta mysbyxor skulle det lätt kunna misstolkas om jag visade mig ute bland folk. För det finns folk out there som har vild fantasi (jag tex) och som dömer raskt efter vad ögat visar dem innan förståndet ens hunnit ingripa. Jag skulle bli tvungen att ha en skylt på mig där det stod: Och NEJ, jag gnuggar mig alltså INTE mot katten när lusten faller på! Bara så ni vet! Jag har bara sovit en stund... Alternativet skulle givetvis kunna vara att byta byxor och bära mössa på huvudet... Å andra sidan ska jag ju inte ens gå ut, jag mår ju inte bra.

"Jag ÄLSKAR kvitton!"

Jag måste bara berätta om världens sötaste! Häromdagen kom det in en förskolelärare med ett gäng gulliga barn som skulle låna lite nya böcker. Jag scannade böckerna och tryckte ut ett kvitto. En liten kille, som stod vid utlåningsdisken, betraktade fascinerat kvittoskrivaren och utbrast plötsligt: Jag ÄLSKAR kvitton!

Jag: Jaså, gör du det? Samlar du på dem?
Han: Aaa, de göö jag!
Jag. Mmhmm.... Blir inte mamma tokig då?
Han: Joo, så därför gömmer jag dom!

Jag fick en flaschback från förr när jag själv var liten och söt. Jag var en riktig samlare. Hamstrade på allt möjligt... Ja men ni vet, allt möjligt! Gosedjur, barbiedockor, My little ponys, stenar, pinnar, bokmärken, suddin som luktade, snäckor, stearin, ja gud vet allt! Min syster var nästan snäppet värre; hon samlade på isglassar i skrivbordslådan. Jag kan inte minnas att jag gjorde något liknande. Gjorde jag det, mamma? Vart jag än skulle var jag tvungen att ha med nästan alla mina grejer och pappa var den som fick bära, bära, bära, bära och sen bära lite till innan vi fått in allt i bilen. Fatta! Va bra man hade det!

Man kunde sätta mig i ett rum med alla mina grejer och jag var trygg; jag ÄLSKADE att "va" med mina grejer! En annan minnesbild som etsat sig fast hos mig är bilden av mamma och pappa som står i mitt rum med varsin stor svart sopsäck i ena näven och med en gammal godisburk fylld med en masssa "sket" i andra. Jag minns känslan av hur jag förstod vad nästa steg var...

Sen blev jag vuxen och mindre söt och nu klarar jag INTE av att ha för mycket grejer omkring mig. ÄLSKAR att rensa och slänga!

Så det kan bli!

Nr 1: Ta itu med min skrivkramp

Jag lider av någon slags skrivkramp tror jag. Jag skulle kunna använda senaste tidens göromål som ursäkt till att jag inte hunnit blogga något på väldigt länge. Men jag är inte helt övertygad om att det är den egentliga orsaken. Nä, jag tror jag har skrivkramp helt enkelt och nu måste jag få bearbeta detta fenomen ett slag.

Till och med i skrivande stund känns det som att jag får krysta fram varenda liten bokstav och att de ändå knappt kommer fram. Ungefär som att föda barn, förmodar jag. Nä, jag vet inte alls hur det är att föda barn så jag ska inte uttala mig om den saken... Men jag vet hur det är när man är hård i magen och får sitta på dass och krysta sig vinröd i ansiktet bara för att den där fetingen i röven inte vill komma ut någon jävla gång.

Är jag konstig och äcklig? Jag vill bara försöka ge en rättvis bild av hur jag upplever mitt skrivande just nu - som ett hopplöst skitande! (Ja, hopplöst as in a never beginning story då... If ya' know what I mean?)

Vad gäller min så kallade kreativitet över lag så har jag "skrivkramp". Någon sa till mig för en vecka sedan att jag borde ta upp mitt fotande igen - att jag har talang för det där. Alltså jag blir så obeskrivligt glad av sådana komplimanger - speciellt när jag knappt ens vet vad slutartid betyder! Likadant har jag fått höra att jag borde skriva en bok.

Har jag gjort något utav det?! Näh! Sedan är det någon annan som påstår att allt är en prioriteringsfråga... My ass, säger jag då! Gnnn...

Jag skulle verkligen vilja komma igång med träningen igen och så att man jobbar in någon slags rutin för det där... Men jag tycker aldrig jag hinner med, tiden räcker inte till...

Jo men man hinner, det handlar BARA om att prioritera!

Hinner man inte prioritera är man en sämre människa, verkar det som. Jamen vaffan?! Det är ju så mycket man hela tiden ska prioritera. Hur ska man veta vad man ska prioritera när det är så mycket man ska och vill prioritera?

Nåväl. Det känns faktiskt lite bättre nu. Det är väl så som de säger; att man botar sina "demoner" genom att möta dem öga mot öga? Efter mycket krystande har jag botat min skrivkramp en aning i alla fall.

Det var dagens prioritering! Nu: lördagsstäda. Sen: lördagsmysa.

Ha en skön helg, gott folk!

Long time no see...

Men alltså, var tar tiden vägen? En hel vecka sedan jag sist hörde av mig... Det känns som att jag har upp över öronen att göra; tusen detaljer liksom. Vadå för detaljer? Ja, säg det! ...men många är de! Idag på morgonen, tex, hade jag tre handlarlistor; en att-handla-på-stan-lista, en Helmer-Nilsson-lista och en matbutik-lista. När jag hade skrivit färdigt dem ville jag bara gå och lägga mig och sova länge...

Men i övrigt har jag en skön söndag. Det är bara så synd att den tar slut så fort. Dagens high hittills är promenaden med M - trevligt och välbehövligt. Gårdagens high var 30-årsbalunset, (som hon kallade det) hos S, med det alldeles för goda fikat. Det här med att fylla jämnt var ingen big deal för henne och det kändes på något sätt inspirerande. Hon avdramatiserade min egen "rädsla" för att fylla jämnt genom fullkomlig utstrålning av harmoni och balans. Och det är inte så dumt faktiskt.

Ja, och man kan ju inte göra så mycket åt tiden ändå, mer än att försöka njuta så mycket det går. Eller hur? Nu vill jag njuta av en go film, fina minnen, sköna tårar, kaffe med grädde och av att tvätten snart är färdig. Morgondagen kommer när den kommer.

Ha en fortsatt skön söndag - för visst har den varit skön? Vi hörs!

Breakthrough!

Kanske har ni förstått vid det här laget att jag är ganska svag för choklad - och då speciellt Marabous Helnöt. Nu är det så här att jag har haft några veckors uppehåll från denna förödande kärlek och istället, när suget varit outhärdligt, tagit en ruta mörk 70-procentig choklad och verkligen nöjt mig med så lite. (Vad gäller 90-procentig så är jag inte där än - uuääärk!!) "Några veckor" låter ganska mycket, men säg typ tre veckors uppehåll = ASMYCKET för mig.

Nåväl. Igår hände det någonting alldeles, för mig, chockerande! Pappa kom på besök. Med en Helnöt i näven. A, fast... nu var det inte det som var chockerande då, men jag måste ju börja nånstans... Filmkväll, god mat och framför allt GOD efterrätt! Trodde jag... Under tiden jag mumsade i mig den första helnöts-raden tänkte jag bara Fan va sött och kvalmigt! Uuärk! Nä, testa två rutor till för att förvissa mig om att min smakupplevelse verkligen stämmer, för det kan den väl ändå inte göra...

Men den stämde. Två timmar senare när jag testade på nytt stämde den igen. Jag tyckte det var äckligt och längtade istället efter mörk choklad till nästa gång.

VA?!

Älskade lilla ComHem-katt - du bäst!

Yesterday...

...hade jag en helt underbar kväll! Ni skulle varit med! Tillsammans med härliga människor var jag och diggade loss till The Mersey Beatles! Har ni inte sett dem måste ni göra det bums när de kommer till er stad! Framför allt - så klart - om ni är Beatles-fans!

Kvällen inleddes med en så kallad speed-dejt med goa M; mat, vin, girltalk och husesyn hanns med på bara 45 minuter (om ens det?) för att sedan fortsätta i lagom berusad stressgång ner till mötesplatsen där resten av gänget väntade. Konserten skulle köra igång 19.30, så vi hade bestämt att 19.00 var en ganska bra tid att träffas, hänga av sig jackor, mingla osv... 19.05 insåg M och jag att vi nog borde starta vår tiominuterspromenad ner till stan. 19.10 var vi färdiga att börja vår långa vandring då S, min bror med sin fantastiska humor, ringer och frågar var vi är eftersom "Det BÖRJAR ju NU!!"

...men han bara skämtade visade det sig efter en stund... HA HA HA!!! S, jag råder dig: bättra på din humor för den du körde med kl 19.10 är inte ett sätt att roa folk - det är ett sätt att ta dö på dem!

Favoriterna var nog In my life och You've got to hide your love away (har faktiskt inte hört dem så mycket men jag bara föll in love direkt). Och Yesterday (lipa lipa)... och Sgt Peppers lonely heart club band och All you need is love och Lady Madonna... och och Hey Jude och She loves you och... ja, alla låtar var bara så infernaliskt jäkla bra! Mersey Beatles, var så infernaliskt jäkla bra!

Jag fick deras autografer! Lycka! I "normala" tillstånd tycker jag att sådant är trams. Eller ja, lite i alla fall. Men jag kände mig som en förälskad 14-åring med glitter i håret så det gick inte att hejda mig...

Snubben som presenterade killarna innan konsertstart var också närvarande vid autografandet och han förklarade för mig att den förste killen, som skrev, var 32 år.

Mmhhm. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det (att han var singel???) eller vad jag förväntades svara på det (att ja, för fan jag är på???)... Så jag avslöjade, med några nervösa fnitter, min egen ålder... Nåväl, han (stackars killen som var 32 år) bjöd inte ut mig i varje fall så jag förmodar att min ålder var fel (för inte kan det väl var mitt eviga tjat om hur bra de var, på halvtaskig engelska, som skrämde?)

Hujeda mig, va mycket det finns att förtälja om gårdagens trevligheter men jag tyar inte mer nu.

...måste spara lite energi så jag orkar skriva beundrarbrev till pojkarna! Ju!

Tjing tjing!