Två armhålor på däckverkstad

Förra helgen gjorde jag egen deodorant med enbart naturliga ingredienser i och tänkte nu avlägga en liten rapport så här efter några dagars användning. Med i beräkningen får man ju då också ha flera års smörj med "vanlig" deo med diverse konstigheter i och därmed även ett överseende med kroppens avgiftningsprocess. Med det i åtanke så har min egentillverkade deo funkat över förväntan faktiskt. Hur lycklig blir man inte liksom?

Ända tills det var dags att byta vinterdäck på däckverkstaden. Då slutar deohelvetet att funka, kan jag meddela. Högst sannolikt av främst två orsaker:

1. Mitt överanalyserande.
2. Min stolthet.

Så in i verkstaden kliver jag och möts av flera män som alla ler vackert och vänligt mot mig. Jag känner mig verkligen väntad. Och det var jag ju, för jag hade ju bokat tid. Inget konstigt alls. Men som den analyserande människa jag är så börjar jag fundera på varför de ler på ett så oerhört genuint sätt. Min första tanke är att det självklart beror på att de är service minded och vill få mig, som kund, att känna mig välkommen. Men sen ba' shit de ler verkligen. Tänder och ögon gnistrar mot mig och mina känselspröt förnimmer dessutom en viss typ av vibration i luften. Men vänta lite nu... Flirtar de med mig? Samtidigt pockar en annan tanke på min uppmärksamhet: Yo'! Du vet väl om att du har egentillverkad deo på dig? Och det är ungefär här som jag känner att jag börjar förvandlas till armhålor. Utan fungerande deo.

Jag får erbjudandet om att de kan köra in bilen i verkstaden. Det är inte ju helt enkelt då en ska köra över ett enormt gupphelvete som hissar upp bilen, ni vet? Här sätter mitt analyserande igång igen och jag funderar på varför jag egentligen får det erbjudandet. Är det, åter igen, för att de är service minded? Eller betvivlar de att jag kommer klarar av det? Varför gör de det i sådana fall?

För ett ögonblick glömmer jag bort att jag är en armhåla. Alltså... Ingen ska säga åt mig, eller insinuera, vad jag inte klarar av. Näpp. Jag kan själv! Så jag sätter mig i bilen igen med ett självförtroende som håller i sig ungefär tills jag börjar ratta in mot guppet (berget!). Plötsligt är jag armhålor utan fungerande deo igen. Med sammanbitna tänder och ett fejkat leende, hör jag mig själv be en stilla bön till en gud jag inte tror på. Gode gud, låt mig överleva det här. Jag gör vad som helst, bara jag överlever...

Men jag klarade det! Wohooo jävlar vad gött det kändes! Mina armhålor gjorde det dock inte. Eller rättare sagt; min egentillverkade deo överlevde inte mina armhålor. Den dog i däckverkstaden.

R.I.P.

En helt ovanlig dag på jobbet...

Man får aldrig någonsin tänka "Åh vad härligt, idag kommer jag hinna med jättemycket på min långa göra-lista."

Aldrig tänka så. Nej.

För man vet nämligen aldrig om ett vattenrör i väggen helt plötsligt går sönder och man tvingas panikskura vatten, som i stort sett forsar ut på golvet, i två timmars tid innan proffsen kommer och tar över. Man vet aldrig om det mitt i hela-biblioteket-stormar-episoden kommer in griniga gamla gubbar som beskyller en för att ha slängt deras lapp där det stod vad de ville läsa härnäst och man tvingas rota igenom varenda papperskorg två gånger efter den lilla lilla lappen eftersom man är heeeelt säker på att jag har slängt den. (Tur man är en jävel på informationssökning och att man har börjat lära sig vilka genrer ens låntagare gillar och på så sätt kan lista ut eventuellt slängda lappars värdefulla innehåll. Säger jag bara! Undrar om flicksnärtan kommit hem ikväll med livet i behåll om det hade varit annorlunda...)

Man vet aldrig liksom. Har man då tänkt att man kommer hinna med jättemycket kan man bli väldigt besviken och väldigt trött och ganska lipig om man inte hinner med jättemycket för att ovannämnda råkar inträffa på samma dag.

Det är farligt att ha för höga ambitioner. Just sayin'.