Drömmen om Dirty Dancing

Kollade på Dirty Dancing häromkvällen. Åååh... Vad bra den är! Varje gång jag sett den så blir jag så där "Åh fy fan vad jag ska börja dansa nu! Pepp!!!" Mm. Jag tänker stå där på scenen, som Baby gör, och sola mig i publikens beundrande blickar för att i nästa stund galoppera fram mot min Nobody-puts-Baby-in-a-corner som tar emot mig i mitt svanlyft. Eller vad det nu kallas. I fullkomlig tillit. Och sen mimar han, så där lite gulligt, nåt om att jag är the time of his life. Satan så fint! Fast jag vill inte att han lyfter mig under armarna, så där som han gör i slutet. Ser ut att göra så jävla ont... Men beträffande resten - ja så får det bli. Here comes the Dancing Queen!

Så vaknar man upp morgonen därpå, rullar ur sängen och stapplar iväg med ömma smalben och griniga vader, vilka båda hotar med kramp om jag rör mig en meter till. Vaffan gjorde jag inatt, dansade ballet eller?! Jag tittar i spegeln och möts av en jag börjar känna igen alltför väl. Hon ser tillbaka på mig med ögon som skvallrar om gårdagens bortglömda sminkborttagning. Hon försöker rätta till håret, som gnuggats väl mot kudden under natten, och letar fram det andra, nyligen funna, gråa hårstrået och visar för mig. Jaha, och? Jag svarar med att forma naveln till en sur mun, sen en glad mun och till sist en pussmun. Så väldigt lätt det går...

Plötsligt känns drömmen om dirty dancing långt borta... Men det är väl då man myser ner sig i soffan och sätter på filmen igen, aye? Och drömmer vidare.

Ja, så får det bli. Pepp!

Två armhålor på däckverkstad

Förra helgen gjorde jag egen deodorant med enbart naturliga ingredienser i och tänkte nu avlägga en liten rapport så här efter några dagars användning. Med i beräkningen får man ju då också ha flera års smörj med "vanlig" deo med diverse konstigheter i och därmed även ett överseende med kroppens avgiftningsprocess. Med det i åtanke så har min egentillverkade deo funkat över förväntan faktiskt. Hur lycklig blir man inte liksom?

Ända tills det var dags att byta vinterdäck på däckverkstaden. Då slutar deohelvetet att funka, kan jag meddela. Högst sannolikt av främst två orsaker:

1. Mitt överanalyserande.
2. Min stolthet.

Så in i verkstaden kliver jag och möts av flera män som alla ler vackert och vänligt mot mig. Jag känner mig verkligen väntad. Och det var jag ju, för jag hade ju bokat tid. Inget konstigt alls. Men som den analyserande människa jag är så börjar jag fundera på varför de ler på ett så oerhört genuint sätt. Min första tanke är att det självklart beror på att de är service minded och vill få mig, som kund, att känna mig välkommen. Men sen ba' shit de ler verkligen. Tänder och ögon gnistrar mot mig och mina känselspröt förnimmer dessutom en viss typ av vibration i luften. Men vänta lite nu... Flirtar de med mig? Samtidigt pockar en annan tanke på min uppmärksamhet: Yo'! Du vet väl om att du har egentillverkad deo på dig? Och det är ungefär här som jag känner att jag börjar förvandlas till armhålor. Utan fungerande deo.

Jag får erbjudandet om att de kan köra in bilen i verkstaden. Det är inte ju helt enkelt då en ska köra över ett enormt gupphelvete som hissar upp bilen, ni vet? Här sätter mitt analyserande igång igen och jag funderar på varför jag egentligen får det erbjudandet. Är det, åter igen, för att de är service minded? Eller betvivlar de att jag kommer klarar av det? Varför gör de det i sådana fall?

För ett ögonblick glömmer jag bort att jag är en armhåla. Alltså... Ingen ska säga åt mig, eller insinuera, vad jag inte klarar av. Näpp. Jag kan själv! Så jag sätter mig i bilen igen med ett självförtroende som håller i sig ungefär tills jag börjar ratta in mot guppet (berget!). Plötsligt är jag armhålor utan fungerande deo igen. Med sammanbitna tänder och ett fejkat leende, hör jag mig själv be en stilla bön till en gud jag inte tror på. Gode gud, låt mig överleva det här. Jag gör vad som helst, bara jag överlever...

Men jag klarade det! Wohooo jävlar vad gött det kändes! Mina armhålor gjorde det dock inte. Eller rättare sagt; min egentillverkade deo överlevde inte mina armhålor. Den dog i däckverkstaden.

R.I.P.

"I think we should get married..."

Ja, men typ så... Med romantisk musik i bakgrunden och på hästryggen, en bedårande sommardag på en förtrollande vacker äng. Absolut. Fullkomligt realistiskt.

Ur filmen Serena med Jennifer Lawrence och Bradley Cooper.

Alla dessa hormoner...

Sitter här på Mimzans Café och avnjuter en kopp ekologiskt kaffe och en skål hemmagjord, gudomlig müsli. Med en bok i näven. (Och bloggar samtidigt... Helt otroligt, eller hur?) Lycka! Läser just nu Hormonbibeln - hormonoptimering för den moderna människan av Martina Johansson. Definitivt läsvärd! Det är verkligen fascinerande; alla dessa komplicerade mekanismer vi består av och vilka på något sätt också definierar vår personlighet till så stor del.

Just nu handlar det om testosteron och om forskaren som, efter observationer av eunucker d.v.s. kastrerade män, ville testa sin tes om att livets elixir skulle finnas att utvinna ur testiklar. Så vad gjorde han? Jo, han samlade på sig ett gäng hund- och marsvinstestiklar, tog fram sin mortel och började mortla för att få fram det där livsextraktet, bestående av blod och sädesvätska. (s.67-68)

Ja, och här sitter jag och äter müsli och känner hur det knastrar i tänderna medan associationerna får fart...

Jag läser vidare och nu om serotoni - kroppens lyckohormon - och olika tillstånd kopplat till detta:

"Ångest behöver inte vara förknippat med nervositet eller oro. Det kan ta sig uttryck som irritation, ilska, lättretlighet eller upphakade tankar om något som egentligen inte spelar så stor roll. Det kan bli till tvångstankar och tvångsbeteenden, som att kolla spisen fem gånger i rad eller ständigt oroa sig över om man har låst dörren eller inte." (s. 91)

Alltså, jag känner en kvinna som kollar om spisen är avstängd kanske TIO  gånger i rad för att vara säker. Men det är hon inte alltid så då måste hon dessutom ta kort på eller till och med även spela in en liten film om spishelvetet som handlar om hur avstängd den verkligen är. Fatta innan hon kommer hemifrån... Är jag... eller jag menar HON! Är HON beyond räddning då, undrar jag?

Nej, menar författaren. Puh! Detta beteende kan nämligen kopplas till låga serotoninnivåer i kroppen och kan lindras en aning med hjälp av förslagsvis serotoninhöjande mediciner. Så kanske skulle den här kvinnan jag känner, kunna spara in hel del tid om hon anammade detta råd. Kanske minska ner till att kolla spisen endast tre gånger i rad. Tre känns mer normalt.

Jag läser vidare och får veta att vid förälskelse/attraktion så rubbas våra hormonnivåer och vi blir helt crazy. (Hehe, no shit...) "Tvärtom mot vad man kanske kan tro så sjunker faktiskt serotoninnivåerna vid en stormande förälskelse, vilket orsakar det neurotiska och upphakade beteendet hos nyförälskade par som inte kan tänka på något annat än varandra." (s.96-97)

Whaaat?! Jag som hela mitt liv trott att serotoninerna fullkomligt sköts i höjden, likt ett fyrverkeri, vid förälskelse... Men nädå, de är istället typ jättelåga eftersom man har så upphakade tankar om sin nyfunna kärlek. Men dessutom - och här vill jag verkligen dra täcket över huvudet - så kan man inte känna attraktionen fullt ut om man tar serotoninhöjande medicin.

Så om man nu då har lite issues with the spis och i stort behov av ovannämnda medicin så kan man inte bli så där riktigt galet förälskad á la The Notebook. Såvida man inte lägger ner medicinerandet, för kär och galen vill man väl bli? Men förstår ni vad det innebär?

Den där jävla spisen kommer för alltid att förfölja kvinnan jag känner. Poor thing.

Hej då.

Garageband, migränhörlurar och fredagskänsla...

Fick för mig att jag skulle sjunga lite idag i min ensamhet och dessutom spela in mig själv. Så efter några timmars fipplande med Garageband sitter jag nu här i soffan, alldeles mosig i huvudet, och reflekterar över dagens lärdomar. Till nästa gång ska jag:

• inte välja en så förbannat lång och svår låt.
• hunnit bli en jävel på nåt instrument. A cappella är tydligen inte min grej.
• använda metronom. Trodde jag var nån slags gudinna vad gäller taktkänsla but nooo... ....ohohoho...
• skruva ner volymknappen på lägsta möjliga INNAN jag sätter på ljudet. Speciellt om jag redan hunnit få på mig hörlurarna.
• köpa andra hörlurar. Några som inte klämmer åt as in jag-får-migrän-klämmer-åt. Migränfria hörlurar.
• tagit många sånglektioner.
• hittat en annan hobby.

Tja, det var väl ungefär det jag kom fram till. Nu måste jag fortsätta förtränga min söndagsångest inför min måndagsångest och laga lite mat. Tacos får det bli. Fredagskänsla liksom.

Over and out!

En helt ovanlig dag på jobbet...

Man får aldrig någonsin tänka "Åh vad härligt, idag kommer jag hinna med jättemycket på min långa göra-lista."

Aldrig tänka så. Nej.

För man vet nämligen aldrig om ett vattenrör i väggen helt plötsligt går sönder och man tvingas panikskura vatten, som i stort sett forsar ut på golvet, i två timmars tid innan proffsen kommer och tar över. Man vet aldrig om det mitt i hela-biblioteket-stormar-episoden kommer in griniga gamla gubbar som beskyller en för att ha slängt deras lapp där det stod vad de ville läsa härnäst och man tvingas rota igenom varenda papperskorg två gånger efter den lilla lilla lappen eftersom man är heeeelt säker på att jag har slängt den. (Tur man är en jävel på informationssökning och att man har börjat lära sig vilka genrer ens låntagare gillar och på så sätt kan lista ut eventuellt slängda lappars värdefulla innehåll. Säger jag bara! Undrar om flicksnärtan kommit hem ikväll med livet i behåll om det hade varit annorlunda...)

Man vet aldrig liksom. Har man då tänkt att man kommer hinna med jättemycket kan man bli väldigt besviken och väldigt trött och ganska lipig om man inte hinner med jättemycket för att ovannämnda råkar inträffa på samma dag.

Det är farligt att ha för höga ambitioner. Just sayin'.

Inte för känsliga läsare. Just sayin'...

AB-slide vilken man rullar fram och tillbaka med

Grävde fram den här fantastiska (och väldigt dammiga) apparaten igen. Enligt TV-Shop är den ett sådant där skitenkelt men supereffektivt träningsredskap för överkroppen. En riktig quickfix för magen. Endast fem minuter om dagen liksom. "Lätt att plocka isär och packa med sig överallt". Så himla nice! Måste komma ihåg det nästa gång jag äter på nån restaurang och råkar vulga i mig lite för många friterade och förbannat goda kycklingbitar, vilka liksom omedelbart omvandlar sig till såna där kärlekshandtag. Men då skulle jag kunna rulla bort dem lika kvickt med den här grejen. Ju?

Hur som helst. Tänkte jag skulle få lite ordning på mina obefintliga magmuskler - de är ganska många - och använda den här fem minuter varje dag. Kan meddela att jag är redan inne på min andra dag. Men alltså. Jag måste gjort nåt fel, för det känns som om mina äggstockar har lossnat... Är det verkligen normalt? Ganska obehagligt faktiskt om jag ska vara ärlig.

Jag säger inte att jag tänker sluta träna. Bara att jag kanske packar ner den här fantastiska apparaten i källarförrådet igen. Okej?

Mina äggstockar går liksom före. Så är det bara.