Håll om mig. Håll om mig hårt. Håll om mig för alltid...

Sitter hemma i min ensamhet och snörvlar. Lyssnar på musik som får mig att må bra. Är lite nere idag. Kanske för att jag inte får sova ordentligt om nätterna. Kanske för att jag känner mig fattig och att det faktum att jag varit hemma från jobbet denna vecka förstärker den känslan en aning. Kanske för att det krånglar.

Avstod just från mitt älskade 9.30-kaffe. Hjärtat slår fortfarande i onormal takt från hostmedicinen jag tog inatt och jag tänker att kaffet kanske ökar tempot ytterligare. Jag borde gå och lägga mig. Sen borde jag ta en dusch. Sen borde jag se vem som får Nobelpriset i litteratur - har ställt klockan så jag inte missar. Jag hoppas på Joyce Carol Oates. Har förvisso bara läst en bok av henne men bara efter första kapitlet förstod jag att den här kvinnan vet vad hon pratar om. Så jag kommer definitivt att läsa fler böcker av henne - när jag återfår min tidigare lust för läsning av skönlitterärt.

Nåväl. M tipsade mig om denna låten och jag föll direkt. Har aldrig hört. Kan inte påstå att jag heller hört talas om Ray LaMontagne tidigare. Synd, för herregud va bra han är!

"...It's just a crazy world, that's all. It's a crazy world and I don't understand it. I just feel... I'm just aware of it..."

Den rösten...

Jag är inte älskvärd men det är ok!

Blir sjuk när internet inte funkar. Får såna mordiska känslor och allt jag vill är att ringa upp någon stackars sate på kundtjänst och fråga varför i helvete det inte FUNKAR som det SKAA! Därför att just nu känner jag så bara. Läser nämligen en bok som handlar om att man måste lyssna på sina känslor och acceptera dem. Men jag lugnar mig snart. Ondska sitter sällan kvar länge i mig.............

En utav mina låntagare, som jag känner lite extra för, var inne idag och ville ha fortsättningen på den hon just nu håller på att läsa.

"Men", sa hon, "jag är kluven. Jag vet inte om jag alltid är så gla' i huvudpersonen. Ibland är hon bra men sen ibland är jag inte alls gla' i'na."

Jag förklarade för henne att det är ok att hon känner så. Dessutom är det ganska mänskligt att man inte jämt och ständigt kan vara älskvärd. Hon, och de andra två som läste varsin tidning i bakgrunden, smakade på tanken och hummade sedan så instämmande att jag nästan kände mig som en äkta filosof.

Ibland händer det att jag och mina kollegor på mitt butiksjobb filosoferar en stund över vissa människors beteende när de kommer in med reklamationer. Hela deras väsen fullkomligt skriker: Varför i helvete FUNKAR det inte som det SKAA!? Och då händer det att vi tänker: undrar egentligen hur deras dag har varit? Missade de bussen för att batteriet i väckarklockan gett upp? Spillde de kaffe på sin nya laptop? Fick de ett samtal där personen i andra luren gnällde och skällde över livets jävligheter, och att jävligheterna var deras fel? Har ägaren till bilen jämte smällt upp dörren och gjort ett märke för livet i den egna bilen? Tog bensinen slut på motorvägen? Har de ont någonstans? Har de fått ett sorgligt besked?

Orsakerna kan vara många, stora, små till att man inte är älskvärd alla stunder på dygnet, det vet vi ju. Vi behöver inte gå in på mina orsaker, känner jag, för de är väldigt intetsägande men också djupt personliga. Behöver jag då en stund framför datorn vill jag bara att det ska funka!

Jag är inte så älskvärd just nu i denna stund och jag försöker intala mig att det är ok, det är mänskligt. Väntar dock fortfarande på mitt instämmande hummande men det verkar inte komma...

....

Nä, inte nu heller... Försöker fejka ett instämmande hum men det låter falskt. Så jag skiter väl i det då och tar kväll istället - jag tar ledigt från mina orsaker!

Over and out.

Sång, energi, paprikaodling...

Voj voj! Tre härliga helger på raken fyllda av sång - jag är matt men ändå fylld av nyvunnen energi. Jag tror att jag igår fick den finaste komplimang man kan önska sig och den kommer jag att leva länge på. Sötaste R som igår skulle döpas var inte alls pigg på prästens prat men definitivt med på noterna! "Tänk att en sån liten människa redan har såna röstresurser" tänkte jag när jag, med min galopperande nervositet, närmade mig stunden då min egen röst skulle fylla kyrkan.

Jag kände en stor lättnad över att uppmärksamheten inte enbart riktades mot sången utan även mot de högljudda protester som R utdelade. Men efter bara någon strof, eller så, hördes bara jag - R hade somnat... Sången tog slut, prästen tog vid och protesterna var genast igång igen.

DET, mina vänner, är en lyckans komplimang! Inte helt hybrisfritt... Go Mimzan, go Mimzan! Jag bäddar in denna speciella, fina stund i mitt hjärta, där den för alltid kommer att finnas. Tack H och T för att jag fick sjunga för ert lilla barn! Krama den andra lilla godingen från mig också.

Ja och så var det ju det här med härlig nyvunnen energi. Sådant måste man ju ta till vara på och utnyttja på bästa möjliga vis så här på en söndag. För mig innebär det ofta att ta sig an to-do-listan och idag valde hon projektet från helvetet: rengöring, utrensning, avfrostning av kyl och frys. Tro mina ord när jag säger att det behövdes.

När jag skulle "diska" grönsakslådan i duschen uppmärksammade jag ett antal paprikakärnor som klistrat sig fast och jag hejdade mig vid den något irrationella tanken att

"tänk om det börjar växa paprika i duschen när de hamnar i golvbrunnen?"

"AVVAFFAAN?! Det har väl aldrig inträffat förr?! Alla de kärnor jag sköljt ned i diskhon - utan resultat.... Get a grip!"

Kärnorna duschades glatt bort tillsammans med det oförklarliga klistret och jag var lycklig igen. Men jag undrar bara: händer det er någongång? Irrationella tankar av denna art? Snälla, säg ja... Annars behöver jag hjälp...

Men skulle det mot förmodan te sig annorlunda om några veckor hör jag av mig. Alltså seriöst, ni måste smaka mina köttfärsfyllda paprikor - obetalbara!

Echo echo echo....

Hallå? Är det någon här? .............Näe....... Eller?

Idag tackar jag de högre makterna för att jag inte skaffat mig en sån där smartphone för då hade jag förmodligen slutat upp helt och hållet med att blogga... Jag har märkt att det går någon slags epidemi runt omkring mig och den kallas tydligen Wordfeud. Folk har bland annat i sina FB-statusar låtit mig förstå att det är som en drog och en ytterst beroendeframkallande sådan. Eftersom jag är väldigt svag för ord, som ju uppenbarligen verkar vara en väsentlig ingrediens i denna drog, har min slutsats varit att jag helt enkelt inte borde fördjupa mig ytterligare i fenomenet.

Dock går det sällan att undkomma detta informationssamhälle och till slut surrade flugan även i mitt öra.... Ett ganska långt inslag i radio rapporterade om dess påverkan på folk - såväl vuxna som ungdomar. Det är vad jag förstått alltså en digital version av Alfapet som kan laddas ned till din smartphone och enligt reportaget spenderas åtskilliga timmar på spelet - för att det är så kul.

Såatte.... Nu vill jag ha en iPhone. Förbannat mycket. För det där Wordfeud låter ganska trevligt... och smidigt; allt du behöver är en smart fån och lite appar så är det löst.

Just nu mantrar jag för mig själv att jag älskar ju att slå mig ner vid köksbordet, med tända värmeljus och Norah Jones i bakgrunden, och ta fram mitt korsord av icke digital karaktär och med nyvässad blyertspenna och ett rejält sudd lösa klurigheter som både frustrerar och lugnar. För övrigt håller jag ju på att avancera från svårighetsgraden 1 penna till 2 pennor av 4 möjliga. Har kämpat på ettan ett antal år nu men efter den senaste tidens korsordsbesatthet tror jag mig vara mogen for next level. Det är stort!

Dessutom, som ovan nämnts, skulle det säkerligen eka ännu högre i denna utdöende blogg om jag skaffade mig en iPhone....

Free right now

Den där lille figuren i gubbakeps är min bror och den där låten är hans låt. Stolt är jag. Ibland hör man systrarna doa till lite grand också och... ja, ifall ni undrar liksom... Inte för att jag...

...ok det där sista var kanske lite malligt, men det kan man väl få vara ibland? =) Anyway, hoppas ni gillar den. Trevlig helg!

Semestern och jag...

Det var inte utan att jag kände ett litet sting i hjärtat häromdagen när jag pulade in det tjocka, varma täcket i påslakanet - för mig betyder det höst på riktigt. Jag älskar hösten, jag är bara inte riktigt redo för den än. Mer sommar! Mer Kreta...

Jaja, för den som är utom sig av undringar av vad som pågår i mitt liv kan jag rapportera följande småsaker som inträffat sedan sist:

• Har varit ute och gått raska promenader en hel del vilket har lett till benhinneinflammation och skoskav. Gud vill inte att jag ska träna.
• Hyvlat bort en skräckinjagande stor skinnbit från handleden då jag skulle hyvla bort paraffinkanten på osten. Det är precis lika obehagligt som man föreställer sig att det kan vara - så obehagligt att jag säkerligen förstorat upp incidenten en aning.
• Dag två, på min tvåveckorslånga semester, fick jag ångest över att jag snart ska börja jobba igen. Det håller i sig...
• Känt mig vuxen och världsvan när jag alldeles allena åkte till återvinningsstationen och gjorde av med en massa stress och dåligt samvete. Jag kände återvinningskillarnas beundrande blickar när jag slängde saker och ting i rätt containrar utan att nästan inte alls be om deras hjälp. Sånt får mig att känna mig levande.
• Lärt mig ett nytt latinskt ord för en ganska intim interaktion. Herregud va jag vet lite om världen... Men i alla fall, nästa gång jag väntar i en sån där busskur byggd av trä och irriterar mig över alla omogna köns- och skällsord, som står nerkluttrade, ämnar jag kontra med mitt nypåfyllda ordförråd. Latin gör världen lite vackrare faktiskt.
• Konstaterat att det inte är hälsosamt att spara alla pengarna på sparkontot tills jag blir pensionär, eftersom ingen vet om jag lever då eller fått uppleva njutningen av att exempelvis få köpa en alldeles ny soffa. Såatte...
  
  Ha en fortsatt skön sommarkväll!
  
  

  

  Luftiga vyer...

Som spiken i brädan

Fasen, vad jag är uppåt idag alltså! Träningsvärken från gårdagens yoga, nybryggda kaffet från min nyinköpta Moccamaster, skrivarlusten, ledigheten, min kamera - sköna ting som får min puls att höjas till en behaglig takt!

Var och kollade in The Arks sista konsert på Tyrolen och ja, det var verkligen häftigt att se dem live. Grymt bra är de! Synd att de ska sluta, men det är väl så man ska göra: lämna festen när man har som roligast. Fast hur vet man egentligen när man har som roligast?

Jaja, hur som helst! Sedan dess har jag gått och funderat på en sak, en klokhet. Tänkt att: "Jamen, det är ju så det är!" Herr Salo berättade om hur länge de fått kämpa innan de äntligen fick en breakthrough och han berättade om när han insåg vad det var som krävdes för att nå sin vision - att erkänna sin rädsla. Jag kan så klart inte hundraprocentigt påstå att "så här sa han och det här menade han" men utifrån mitt filter och min tolkning löd hans budskap så. Vi är alla rädda för någonting: att göra bort oss, att bli utskrattade, att såra, att falla. Men det är först när man inser sin rädsla och erkänner den, men också våga trotsa den som det händer grejer. Ibland krävs det att man är lite galen för att vinna respekt - It takes a fool to remain sane.

Det är som spiken i brädan; hur galet är det egentligen inte att trotsa sin förutbestämda plats i livet och sikta högre? Kanske lika galet som att inte göra det...

Trotsar sin rädsla för att fastna...

En utav mina visioner är till exempel att skriva en bok. Men jag är lite rädd. Rädd för att misslyckas, bli missnöjd, använda fel grammatik, fel ordval, fel filosofi, fel intrig. En mycket klok vän sa till mig en gång: "innan du skriver en bok, börja blogga". Så jag har lyckats övervinna en del av min rädsla i alla fal - det första steget är taget.

Livets trappa...

När bloggandet var ett relativt nytt fenomen var jag ganska allergisk mot det. Vet inte varför egentligen. Kanske var jag rädd för att ta mitt första trappsteg mot min egen vision?