Nyårslöftet - vad var det nu igen?

Det finns saker som helt enkelt är oemotståndliga. Jag önskar bara att de sakerna vore träning och träning...

Vad hände? Jag var ju värsta hurtbullen när jag var yngre. Jag cyklade, red, simmade, dansade, tränade Callanetics (= jävlitt jobbitt... för den som undrar vad Callanetics innebär... det är allt man behöver veta)och - hör och häpna - sprang. Ska vi börja tala träning idag så börjar det krypa i kroppen och det är nästan så att jag får kräkkänslor. Seriously!

Men jag vet vad det beror på. Det är så där psykologiskt betingat, för varje gång jag de senaste åren har fått såna där nu-jävlar-ryck och börjat träna duktigt så har jag gått upp i vikt... What?! Fin belöning, I must say... Det där med att "musklerna väger mer än fettet" är inte rättvist! Don't give me that! Förra sommaren hade jag och min syster en överenskommelse som bestod i att trimma magen (...som hon ju så klart egentligen inte behövde)så snygg att vi kunde pierca naveln. Jag borde förstått att det var dömt att misslyckas redan från början. Jag menar, sen när började jag gilla piercingar?

Men! The show must go on oavsett, så är det bara. Min kostomläggning har ju börjat bra så då ska jag nog få ordning på min obefintliga träningsläggning också. Även om jag känner mig ungefär lika smidig som ladyn nedan så måste jag bestiga berget jag har framför mig...

Idag har jag...

...gjort många såna där viktiga have-to-do-saker:

• Vaknat, stigit upp och faced the truth in the mirror.
• Önskat att jag vore så rik att jag hade råd med evig ansiktsbehandling och ryggmassage.
• Insett att jag nog är lite egoistisk som tänker så.
• Poserat sexigt, i den mån jag kan (dvs inte alls), framför spegeln med resultatet djup depression.
• Ändå glatt mig åt att bikinisäsongen verkar vara långt borta...
• Intalat mig själv att spegeln nog faktiskt ljuger.
• Agerat bibliotekarie och försökt övertyga mig själv om att jag börjar bli bra på det.
• Inspekterat mina dammråttor och konstaterat att det nog börjar bli dags för städning.
• Ställt mig någon meter ifrån råttorna, kisat lite med ögonen och konstaterat att städning nog kan vänta lite.

Tja. What can I say? Jag är impad! Jag kan ju lugnt unna mig en film och lite fjäderpill.

Fetttisschhissmm...

Jag tror mig veta någonting med säkerhet om mänskligheten. Vi har alla konstiga sidor. Kanske ibland nästintill sjuka sidor, vare sig man vill erkänna det eller ej.

Jag har det. En nästintill sjuk sida. En ytterst pinsam sida som jag helst inte vill ska spridas vidare. Men jag har ju också förstått att om man nu vill hålla en blogg levande - utan att låtsas alltför mycket - måste man då och då avslöja pinsamheter. Det är ett beprövat fenomen och jag kan ta mig själv som exempel på hur man fungerar som människa. Det är rent psykologiskt.

Söta sessan Madeleine har den senaste tiden varit det heta föremålet för media.... Seriously speaking! Poor thing! Varför måste jag få veta allt om hur misslyckat deras förhållande är bara för att Jonas har nuppat on the side? Ändå läser jag intresserat rubrikerna på följesedlarna medan jag står och gäspar i kön...

Om det nu är sant ens en gång. Jag tycker det börjar bli ett vanligt fenomen att så fort någon kändis hamnar i blåsväder så nog f-n är det någon desperat brud som out of nowhere dyker upp och behöver få synas lite, kontaktar media bara för att få säga: Jag har haft sex med Jonas/Tiger/Mr Bullock Jesse James...

Fast å andra sidan, det kanske man skulle prova? På löpsedlarna lyder Mimsans confession: Jag har fått te'att med...... (ja varför inte?) Jesus himself - och mään snacka om återuppstånden! Aderton hemliga barn till på köpet! Hallelujah då kan vi börja tala publicitet! Fast jag har ännu inte blivit så desperat...

Fast det var ju inte det här jag skulle skriva om in the first place! Poängen, om än förbannat långdragen, var ju att vi gärna - medvetet som omedvetet - gottar oss i andras olyckor och sjukligheter och att det i sig drar till sig uppmärksamhet....

Min sjuklighet består i att pilla ut fjädrar ur fjäderkuddar. Så nu var det sagt. Jag minns mammas reaktion när hon första gången upptäckte denna sida. Det var på den tiden när jag fortfarande bodde hemma. Vi hade en hörnsoffa vilket var ett utomordentligt instrument för mig att dölja vad det var jag höll på med. Jag kunde nämligen slänga de utpillade fjädrarna bakom soffhörnet. För där städades det inte så ofta. Men det hände ju... Man (mamma) trodde att katten ätit upp en fågel och lämnat mordbevisen bakom soffan.

Jag tänkte att det måste ju finnas ett ord för det här. Och det gör det! Fetischism. Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder fetisch(ism) föremål för överdriven beundran (tex Totem och sånt) eller sexuell fixering vid föremål. Jag kan väl inte påstå att jag blir särskilt sexuellt upphetsad av det (det finns andra saker som bidrar till det.... typ M. Persbrandt) men det ger mig en märklig tillfredsställelse när jag äntligen lyckats få ut en fjäder. Det är dock inte lika tillfredsställande att behöva städa efter denna fetischism eftersom jag inte alltid anstränger mig särskilt för att dölja bevisen...

Jag vet att man verkligen borde bojkotta fjäderkuddar med tanke på vad de stackars fåglarna får uthärda. Men det är ju synd att slänga de kuddar jag skaffade innan denna vetskap. Jag kan inte förklara tjusningen med pillandet - det är bara gutt!

Hello baby...

Nu har jag bestämt mig! Det är dags för mig att ta det stora klivet och bli kreativ - på riktigt... Jag har länge känt att det är något som pyr inom mig, som om hela mitt livs känslor av kärlek, hat, rädsla, sorg, lycka osv har samlats och blivit till ett glödande klot som bara väntar på att få blomma ut i full eld. Det är liksom som om alla dessa känslor har samlats till en person som bara is dying to komma fram och med den där mörka, sexiga biorösten få säga: Hello baby....

Jag vet ännu inte riktigt vilka instrument eller tekniker jag ska använda för att låta denna glödande person inom mig få säga sitt. Jag vill liksom bara helt oväntat kunna sätta mig ned vid en flygel och dra av ett verk av Chopin eller Beethoven (som om jag har koll...) i full passion - få uppnå de där höjderna som Meg Ryan gör när hon fikar.

Eller få bluestolva några timmar, fast jag inte riktigt vet hur man gör....
Eller få skriva en bok som innehåller allt en bra bok ska innehålla: spänning, kärlek, äventyr, djupa livsiakttagelser, seriösa budskap, humor och mycket av sånt där ni vet...
Eller få skapa en målning som få sällan har skådat...
Eller få ställa ut mina ännu ej producerade proffsfotografier på ett bibliotek... ja ELLER en konsthall för den delen - jag är ju inte den som är den!

Jag är skytt och det sägs att skyttar har ett starkt behov av att få resa - på det ena eller det andra sättet. Annars kan de bli galna! (*internfnissar*) Eftersom jag inte reser så mycket på det ena sättet, dvs besöker pyramiderna i Egyptien, bor hos massajer eller beskådar konstverk i Louvren så har jag räknat ut att jag måste resa på det andra sättet. Dvs leva ut min inre resa som förhoppningsvis resulterar i någonting kreativt. Liksom ta reda på vem JAG är.

Långsökt kanske, men anyway... Jag tänkte börja blogga (igen) och min resa börjar här och nu.

Hello baby...

"Aa det är Mimmi"

...alltså det här med att svara i telefonen; vad är det för grej med det egentligen? Och då menar jag typ mobiltelefonen där man ser vem det är som ringer. De flesta svarar som om de inte visste vem det är som ringer trots att de mycket väl vet vem det är som ringer. Jag garanterar att alla, ALLA, alltid, ALLTID, kollar vem som ringer innan de svarar. Eller?! Har jag inte rätt?! Jag gör det och jag svarar som om jag inte visste vem som är i andra änden... Men lik förbannat kan jag inte tänka mig att svara med: "Hej Emma!" eller vem det nu är som kan tänkas ringa till mig. Ne hu! Jag skulle känna mig så tillgänglig och öppen. Hu hemska tanke! Men lik förbannat retar det mig...

It's a heartache...

...sjunger hon, den där Bonnie Tyler. Jag kan inte annat än hålla med. Ville bara säga det. Hej hopp!

Bland mina skattgömmor...

...fann jag en nerskriven reflektion jag hade för en tid sedan. Voj voj! Vilken ångest! Vilken stress! Vilken negativitet! Men på något sätt känner jag att det här är i behov av att bearbetas. Det sägs ju att det är bra att möta sina förflutna fasor, begravda hundar, spöken i garderoben yada yada*

Anyway, så här lät det**:

Någon: Hur går det med jobbsök?
Jag: Tja, nja, nje, jo, äh... Bra!
Någon: VA?! Har du inte börjat söka än?!

Det här hör jag dagligen! Men va i helvete!? Är NI stressade över att jag inte jag har sökt ett annat jobb?! Multiplicera denna er stress med 110 så kanske – kanske – ni får ett hum om hur jag känner mig. När jag har ett jobb så vet ni det, det kan jag garantera! Jag kommer att ringa runt till varenda jävel jag känner och skrika ut orden - tills folk får tinnitus - att jag har fått jobb! Coola ner er för i helvete!

Jag vill slippa känna att när jag kommer hem från jobbet att jag måste sätta mig med en satans uppsats! Det är inge kul längre! Jag hatar forskning! Eller ja, den är ju bra på väldigt många sätt MEN BLANDA INTE IN MIG! Är det det här som livet ska handla om? Ha ångest med blödande ögon och slita sitt hår för att man inte vet vad man håller på med? Va?! VA?! Jag tvivlar som fan på mig själv och det är ingen bra egenskap så här i uppsatstider.

Fan för balkonger egentligen! Inte en endaste blomsate har jag hunnit plantera där, inte en droppe träolja på mina annars så välvårdade Ikeabalkongmöbler, inte någon form av myskänsla. Den ende som verkar gilla balkongen är svart fet spindel. Jag klippte av tråden den hängde i häromdagen och skrek av skräck när den föll. Kom för fan inte och säg att jag är löjlig! Inte nu, inte idag, not fucking ever! Såvida ni inte vill se mig fullständigt nedbruten…

Nåväl... Jag har väl blivit lite bättre på att söka jobb, I guess. Jag har i alla fall foten inne på ett jobb som jag vill ha foten inne på. Uppsatsen är färdig för evigheter sedan... Been there, done that! NO more! Förvisso sugen på att börja studera igen...

Ingen vidare utveckling dock vad gäller myskänsla på min balkong. Så här års kvittar det väl i och för sig... *tittar hatiskt på alla inglasade balkonger som inte är mina* Jag smörjde i alla fall mina Ikeabalkongmöbler i år, vilka för övrigt fortfarande står kvar där ute och som säkert vid det här laget börjat mögla - har inte vågat se efter. Några blommor blev det hur som inte. Kanske beror det på att jag var helt utmattad efter att nästan klippt gräs på en balkong på sjätte våningen...

Spindlar kan fortfarande dra åt h-lv-te.

Så. Nu har jag bearbetat de känslorna lite. Känns redan bättre! Oh Happy Day!


*Damn vad jag har saknat det uttrycket! Lite sådär internskämt och ordar därför inte mer om det...

**wtf?! Vadå 'lät'?! Men 'stod' låter ju inte heller riktigt klokt!