Jag beslutade mig för att inte vara så förbannat duktig idag. Kändes lite nödvändigt. Planen var från början att idag var dagen då jag skulle stiga upp tidigt - typ så där kl. 05.30 - för att ge mig ut och gå en pulshöjande promenad på en sisådär 1,5 timme innan frukost för att sedan hinna storstäda hemmet och duscha innan förmiddagskaffet. Därefter var tanken att jag skulle rensa ut något skåp, baka lite, plantera om alla inneväxter, så bacilika, vika tvätt, läsa ut alla böcker jag dragit hem och som legat några veckor och mojsat till sig, ringa vänner som jag tänker på ofta men sällan kommer längre än till tanken på att jag borde ringa dem, kanske polera cykeln och sen så där lite allmänt planera mitt liv den kommande veckan med minst fem träningstillfällen inbokade. Jag menar, det handlar ju om pri-o-ri-te-ring, eller hur?
Vid 13-tiden hade jag, fortfarande iklädd pyjamas, hunnit jobba upp en tjusig ångest för att jag sovit alldeles för länge (till kl. 10 herreguuud!) och gjort nada av ovannämnda aktiviteter. Men innan ångesten blommade ut ordentligt, satte överlevnadsinstinkten in och såna där sköna tankar flödade till mig: Alltså, vad håller jag på med? Jag MÅSTE inte göra allt det där. Jag kanske borde ta det lite lugnt och bara vara. Vara lite lat. Det enda jag får göra är sånt som jag mår jäkligt bra av att göra. Kanske blogga lite?
Jaa, vatusan jag blogggar lite. Vad kul, Mimzan! Så här sitter jag nu och bloggar. Och lättar några kilon - om än inte kroppsligen så själsligen.
Tog fram en del av mina nerklottrade lappar med blogguppslag. Det har hunnit bli en hel del sen jag bloggade sist för hundra år sedan. Måste erkänna att jag blev lite matt. Vill tillägga att alla anteckningar är inte fotade; lapparna har t.ex. baksidor också. Sen finns det såna där post-it-lappar-appar som jag tyvärr har upptäckt tjusningen med... Så var börjar man liksom? Jo man bara börjar. Good enough. Sen sträcker man ut sig en bra stund i soffan om man vill. Och det vill jag. Good enough.
söndag 11 maj 2014
lördag 8 mars 2014
Hand i hand med Bridget Jones...
Det man vill ska hända, hände just; ett gäng vackra män sprang förbi mig i solens sken och såg allmänt gudomliga ut.
Det man INTE vill ska hända, hände precis samtidigt; jag gäspade vulgärt och något slags flygfä flög in i min mun och fick mig att börja hosta våldsamt och äcklat...
Jaja. Vad är en bal på slottet...
tisdag 12 november 2013
Ett litet tips...
Tänkte bara bjuda på ett litet tips - gullig som jag är - så här på en helt vanlig tisdagskväll. Ok, här kommer det: säg aldrig någonsin "Det måste vara härligt att få leka med sin hobby på arbetstid!" till en bibliotekarie.
Aldrig säga så. Aldrig. Någonsin. Ever. Nej. Fy.
Nikommerångraerdjupt.
Just sayin' ;)
Puss puss hej heeej!
Aldrig säga så. Aldrig. Någonsin. Ever. Nej. Fy.
Nikommerångraerdjupt.
Just sayin' ;)
Puss puss hej heeej!
onsdag 25 september 2013
Imse vimse Mimzan...
För många veckor sedan på den lilla arbetsplatsen...
Det bor en spindel på min toalett. En sån där stor. Jag vet att icke-spindelfobiska människor skulle bedöma den som pytteliten, men i min värld är det fan inte sant... Den har bosatt sig vid elementet, alldeles mittemot toastolen, där jag nu sitter med byxorna nerdragna - utsatt och försvarslös. Kan inte nog beskriva hur jobbigt det känns att inte känna till den åttabente jättens agenda. Men den rör sig inte, den bara är där.
Några veckor senare...
Spindeln bygger ut. Fetare har den blitt också. Alltså. Jag är inte ok med det här. Min älskade toa, där jag brukade kunna pusta ut ett slag och luta huvudet mot handfatet. Där var det varmt, gott, enkelt och tryggt. Min lilla tillflyktsort. Nu får jag hålla mig jättelänge innan jag tar mod till mig och går på toa. Det finns förvisso ett par andra toaletter, men ni förstår inte; det är liksom inte samma sak. Inte alls, faktiskt. Men jag tänker att om jag står på toaringen, ungefär som vi tjejer gör när vi kissar i skogen eller så, så borde det kännas bättre. Ja.
Några veckors tystnad...
Har inte sett till fetingspindeln på ett bra tag. Kanske har den flyttat in bakom elementet. Jag vet inte, men obehagligt är det. Ännu mer nu eftersom jag inte vet var den är, har ingen kontroll längre. Men ok, jag börjar bli bra på att hålla balansen på toasitsen såatte..
För några dagar sedan...
Det bor en spindel på min toalett. En sån där stor. Jag vet att icke-spindelfobiska människor skulle bedöma den som pytteliten, men i min värld är det fan inte sant... Den har bosatt sig vid elementet, alldeles mittemot toastolen, där jag nu sitter med byxorna nerdragna - utsatt och försvarslös. Kan inte nog beskriva hur jobbigt det känns att inte känna till den åttabente jättens agenda. Men den rör sig inte, den bara är där.
Några veckor senare...
Spindeln bygger ut. Fetare har den blitt också. Alltså. Jag är inte ok med det här. Min älskade toa, där jag brukade kunna pusta ut ett slag och luta huvudet mot handfatet. Där var det varmt, gott, enkelt och tryggt. Min lilla tillflyktsort. Nu får jag hålla mig jättelänge innan jag tar mod till mig och går på toa. Det finns förvisso ett par andra toaletter, men ni förstår inte; det är liksom inte samma sak. Inte alls, faktiskt. Men jag tänker att om jag står på toaringen, ungefär som vi tjejer gör när vi kissar i skogen eller så, så borde det kännas bättre. Ja.
Några veckors tystnad...
Har inte sett till fetingspindeln på ett bra tag. Kanske har den flyttat in bakom elementet. Jag vet inte, men obehagligt är det. Ännu mer nu eftersom jag inte vet var den är, har ingen kontroll längre. Men ok, jag börjar bli bra på att hålla balansen på toasitsen såatte..
För några dagar sedan...
I HANDFAATETTT!!
Näe. Alltså NÄE. Där går ändå gränsen. Jag säger upp mig.
Hur det gick sen...
Mmhm ok, vad göra?! Den RÖR på sig i handfatet. Nej, den springer i handfatet. Pappa!
Mycketpappermosahårtsenspringafortsomfan
Förlåt Gud...
måndag 5 augusti 2013
I'll be prepared for you next time, old man! Oh yeah...
Så jag cyklar harmoniskt hemåt över kullerstenarna i min nya prickiga blus, som fladdrar skönt i vinden. Mina nya ballerinaskor skaver lite men det gör inget - jag är lycklig ändå. För jag har fyndat en glasburk för 15 kr på Emmaus. Och sådana där Shabby Chic-grejer med positiva ord på. Vet inte vart jag ska hänga dem, men någonstans där jag ser dem varje dag, som påminnelse om att jag ska njuta av och tacka för livet och känna kärlek. Mm, det blir bra.
Men, åter till det harmoniska cyklandet där jag känner mig alldeles somrig och lycklig och solen skiner. Vägen jag cyklar på är ganska smal och då det är bygge på gång, blir det ännu smalare. Så jag får cykla mer i mitten av vägen liksom. Bara en liten stund. Men en tillräcklig stund för att hinna bli ilsket tutad på av en arg gubbe i en gammal Volvo som hunnit köra upp bakom mig.
Faktiskt jävligt onödigt, tycker jag.
Skrämd och förnedrad hoppar jag av cykeln och tränger mig in mellan två monstruösa grävfordon. Allt för att gubben ska få komma fram. Han ägnar mig inte en enda blick när han kör förbi. Endast ett ansiktsuttryck av irritation och nonchalans. Jag kan nästan höra hans gubbtjuriga, muttrande tankar och tandgnissel. Sedan blir jag arg. Arg som fan. Jag slår hårt och rejält på cykelplingen och kastar djävulska blickar mot hans bil. Om man ändå vore häxa ibland. Då hade jag trollat dit en punktering minsann och sedan cyklat förbi i min nya, prickiga, fladdriga blus och gett honom en slängkyss i förbifarten och Shabby Chic-hjärtat där det står Njut av livet.
Åh, det är skönt att få vara ond ibland, eller hur? Men nästa gång kommer jag att vara redo, för då har jag skaffat en sån som Jim Carrey har:
Ha! Så det så.
Men, åter till det harmoniska cyklandet där jag känner mig alldeles somrig och lycklig och solen skiner. Vägen jag cyklar på är ganska smal och då det är bygge på gång, blir det ännu smalare. Så jag får cykla mer i mitten av vägen liksom. Bara en liten stund. Men en tillräcklig stund för att hinna bli ilsket tutad på av en arg gubbe i en gammal Volvo som hunnit köra upp bakom mig.
Faktiskt jävligt onödigt, tycker jag.
Skrämd och förnedrad hoppar jag av cykeln och tränger mig in mellan två monstruösa grävfordon. Allt för att gubben ska få komma fram. Han ägnar mig inte en enda blick när han kör förbi. Endast ett ansiktsuttryck av irritation och nonchalans. Jag kan nästan höra hans gubbtjuriga, muttrande tankar och tandgnissel. Sedan blir jag arg. Arg som fan. Jag slår hårt och rejält på cykelplingen och kastar djävulska blickar mot hans bil. Om man ändå vore häxa ibland. Då hade jag trollat dit en punktering minsann och sedan cyklat förbi i min nya, prickiga, fladdriga blus och gett honom en slängkyss i förbifarten och Shabby Chic-hjärtat där det står Njut av livet.
Åh, det är skönt att få vara ond ibland, eller hur? Men nästa gång kommer jag att vara redo, för då har jag skaffat en sån som Jim Carrey har:
Ha! Så det så.
onsdag 23 januari 2013
Jag har kastat in handduken...
Ni vet när man har duschat färdigt, drar väck duschdraperiet för att sträcka sig efter handduken och man upptäcker att där inte finns någon handduk - någonstans - för man har just slängt in alla handdukar i tvättmaskinen men glömt hänga upp nya handdukar och så får man naken, frusen och blöt gå - eller ja, springa - och hämta nya handdukar, och på den långa vägen till handduksgarderoben har man liksom hunnit sjöa ner en hel del? Ni vet?
I really hate when that happens...
I really hate when that happens...
söndag 13 januari 2013
Förvirrad förare får fart
Ni vet när man kör mot en trafikljuskorsning; det lyser grönt och man är en ganska bra bit ifrån? Man kollar omgivningen lite, konstaterar att det inte är någon korsande trafik på gång och att eftersom man verkar vara den ende i hela världen just då som ska igenom just den korsningen så kommer det inte slå om till rött. Så man sänker ju inte farten precis, eller hur? Det lyser grönt hela tiden, ljuvliga gröna okej-färg, fortfarande grönt, snart är jag förbi, grönt, grönt, grönt, OH YEAH! still green, it's my lucky day!
Så plötsligt, från absolut ingenstans - GUUUUUULT!!!!!! - för att i sekunden senare slå om till GRÖNT igen...?!? Känner ni igen?
I really hate when that happens... Man hinner tänka så många jobbiga tankar. Jag vill inte dööö!!! och... ...ja det var ju bara en tanke men fullt tillräcklig. Ju.
På tal om trafikljus. En gång, när jag väntade vid rött ljus, kom det upp en sketen, gammal Volvo 740 vid min sida. Föraren var uppenbarligen väldigt tävlingssugen och hetsade genom att trampa på gasen emellanåt. Tönt. Jag brydde mig inte så mycket för jag hatar att tävla och jag hatar förare som står och vrroommar så där med bilen bara för att hetsa. Mitt bristande intresse verkade bita och han slutade. Jag återgick till mina tankar och väntan på grönt ljus. Men så kunde han väl ändå inte låta bli, utan gasade till en gång till och lät bilen rulla fram en aning. Jag misstolkade situationen brutalt och trodde att det hade slagit om till grönt.
Så jag körde. Mot rött. Så det skrek i däcken.
Jag insåg mitt misstag först när alla bilar omkring mig började tuta... Skämdes så och fick plågsamma flashbacks från högstadietiden när man tappade en tallrik eller ett glas i golvet i matsalen och de påföljande applåderna brände som nässlor i hela kroppen... Men jag kunde ju inte gärna backa tillbaka, eller hur?! Hur skulle det sett ut? Det ljuvligaste i denna eländiga historia var dock att jag hann uppfatta den enormt snopna och glasartade blicken hos den tävlingsinriktade föraren, och hans tappade haka, i den sketna gamla Volvon.
Vet ni? Jag mådde så gott. Tävla med mig, va? Jäkla trampa-på-gaspedalen-och-tro-att-du-ska-vara-redo-och-vinna-när-det-slår-om-till-grönt-740-lover...
Pfft...
Så plötsligt, från absolut ingenstans - GUUUUUULT!!!!!! - för att i sekunden senare slå om till GRÖNT igen...?!? Känner ni igen?
I really hate when that happens... Man hinner tänka så många jobbiga tankar. Jag vill inte dööö!!! och... ...ja det var ju bara en tanke men fullt tillräcklig. Ju.
På tal om trafikljus. En gång, när jag väntade vid rött ljus, kom det upp en sketen, gammal Volvo 740 vid min sida. Föraren var uppenbarligen väldigt tävlingssugen och hetsade genom att trampa på gasen emellanåt. Tönt. Jag brydde mig inte så mycket för jag hatar att tävla och jag hatar förare som står och vrroommar så där med bilen bara för att hetsa. Mitt bristande intresse verkade bita och han slutade. Jag återgick till mina tankar och väntan på grönt ljus. Men så kunde han väl ändå inte låta bli, utan gasade till en gång till och lät bilen rulla fram en aning. Jag misstolkade situationen brutalt och trodde att det hade slagit om till grönt.
Så jag körde. Mot rött. Så det skrek i däcken.
Jag insåg mitt misstag först när alla bilar omkring mig började tuta... Skämdes så och fick plågsamma flashbacks från högstadietiden när man tappade en tallrik eller ett glas i golvet i matsalen och de påföljande applåderna brände som nässlor i hela kroppen... Men jag kunde ju inte gärna backa tillbaka, eller hur?! Hur skulle det sett ut? Det ljuvligaste i denna eländiga historia var dock att jag hann uppfatta den enormt snopna och glasartade blicken hos den tävlingsinriktade föraren, och hans tappade haka, i den sketna gamla Volvon.
Vet ni? Jag mådde så gott. Tävla med mig, va? Jäkla trampa-på-gaspedalen-och-tro-att-du-ska-vara-redo-och-vinna-när-det-slår-om-till-grönt-740-lover...
Pfft...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

