I'll be prepared for you next time, old man! Oh yeah...

Så jag cyklar harmoniskt hemåt över kullerstenarna i min nya prickiga blus, som fladdrar skönt i vinden. Mina nya ballerinaskor skaver lite men det gör inget - jag är lycklig ändå. För jag har fyndat en glasburk för 15 kr på Emmaus. Och sådana där Shabby Chic-grejer med positiva ord på. Vet inte vart jag ska hänga dem, men någonstans där jag ser dem varje dag, som påminnelse om att jag ska njuta av och tacka för livet och känna kärlek. Mm, det blir bra.

Men, åter till det harmoniska cyklandet där jag känner mig alldeles somrig och lycklig och solen skiner. Vägen jag cyklar på är ganska smal och då det är bygge på gång, blir det ännu smalare. Så jag får cykla mer i mitten av vägen liksom. Bara en liten stund. Men en tillräcklig stund för att hinna bli ilsket tutad på av en arg gubbe i en gammal Volvo som hunnit köra upp bakom mig.

Faktiskt jävligt onödigt, tycker jag.

Skrämd och förnedrad hoppar jag av cykeln och tränger mig in mellan två monstruösa grävfordon. Allt för att gubben ska få komma fram. Han ägnar mig inte en enda blick när han kör förbi. Endast ett ansiktsuttryck av irritation och nonchalans. Jag kan nästan höra hans gubbtjuriga, muttrande tankar och tandgnissel. Sedan blir jag arg. Arg som fan. Jag slår hårt och rejält på cykelplingen och kastar djävulska blickar mot hans bil. Om man ändå vore häxa ibland. Då hade jag trollat dit en punktering minsann och sedan cyklat förbi i min nya, prickiga, fladdriga blus och gett honom en slängkyss i förbifarten och Shabby Chic-hjärtat där det står Njut av livet.

Åh, det är skönt att få vara ond ibland, eller hur? Men nästa gång kommer jag att vara redo, för då har jag skaffat en sån som Jim Carrey har:



Ha! Så det så.

Jag har kastat in handduken...

Ni vet när man har duschat färdigt, drar väck duschdraperiet för att sträcka sig efter handduken och man upptäcker att där inte finns någon handduk - någonstans - för man har just slängt in alla handdukar i tvättmaskinen men glömt hänga upp nya handdukar och så får man naken, frusen och blöt gå - eller ja, springa - och hämta nya handdukar, och på den långa vägen till handduksgarderoben har man liksom hunnit sjöa ner en hel del? Ni vet?

I really hate when that happens...

Förvirrad förare får fart

Ni vet när man kör mot en trafikljuskorsning; det lyser grönt och man är en ganska bra bit ifrån? Man kollar omgivningen lite, konstaterar att det inte är någon korsande trafik på gång och att eftersom man verkar vara den ende i hela världen just då som ska igenom just den korsningen så kommer det inte slå om till rött. Så man sänker ju inte farten precis, eller hur? Det lyser grönt hela tiden, ljuvliga gröna okej-färg, fortfarande grönt, snart är jag förbi, grönt, grönt, grönt, OH YEAH! still green, it's my lucky day!

Så plötsligt, från absolut ingenstans - GUUUUUULT!!!!!! - för att i sekunden senare slå om till GRÖNT igen...?!? Känner ni igen?

I really hate when that happens... Man hinner tänka så många jobbiga tankar. Jag vill inte dööö!!! och... ...ja det var ju bara en tanke men fullt tillräcklig. Ju.

På tal om trafikljus. En gång, när jag väntade vid rött ljus, kom det upp en sketen, gammal Volvo 740 vid min sida. Föraren var uppenbarligen väldigt tävlingssugen och hetsade genom att trampa på gasen emellanåt. Tönt. Jag brydde mig inte så mycket för jag hatar att tävla och jag hatar förare som står och vrroommar så där med bilen bara för att hetsa. Mitt bristande intresse verkade bita och han slutade. Jag återgick till mina tankar och väntan på grönt ljus. Men så kunde han väl ändå inte låta bli, utan gasade till en gång till och lät bilen rulla fram en aning. Jag misstolkade situationen brutalt och trodde att det hade slagit om till grönt.

Så jag körde. Mot rött. Så det skrek i däcken.

Jag insåg mitt misstag först när alla bilar omkring mig började tuta... Skämdes så och fick plågsamma flashbacks från högstadietiden när man tappade en tallrik eller ett glas i golvet i matsalen och de påföljande applåderna brände som nässlor i hela kroppen... Men jag kunde ju inte gärna backa tillbaka, eller hur?! Hur skulle det sett ut? Det ljuvligaste i denna eländiga historia var dock att jag hann uppfatta den enormt snopna och glasartade blicken hos den tävlingsinriktade föraren, och hans tappade haka, i den sketna gamla Volvon.

Vet ni? Jag mådde så gott. Tävla med mig, va? Jäkla trampa-på-gaspedalen-och-tro-att-du-ska-vara-redo-och-vinna-när-det-slår-om-till-grönt-740-lover...

Pfft...

Behöver piggas upp lite...

...och funderar på att färga håret. Själv då. Men jag vet inte. Hela den där plågsamma proceduren som det ju innebär: typ stå upp och ner mest hela tiden med arslet gapandes mot ovana höjder. I för små trosor. Med det blodsprängda huvudet som man febrilt försöker pressa närmare golvbrunnen då det skvätter så förbannat om man endast håller det i knähöjd. I själva verket innebär det lårhöjd men fåfängan vill inte erkänna något annat... Med fumliga försök att hitta rätt vattentemperatur som, i denna ljuvligt utsatta position, aldrig verkar infinna sig.

Och värst av allt: inte ens ett badkar att luta oviga, ömma och skakiga ben emot.

Är det verkligen att piggas upp?

Siri fån existens...

Aldrig trodde jag väl att jag skulle älska min iPhone 4S som jag gör, men det gör jag. Ni vet den där Siri-funktionen som gör det möjligt att prata med sin telefon och be den göra saker som sms:a, ringa, anteckna osv utan att behöva knappra? Det låter väl bra, eller hur? Jag är skeptisk.

Häromdagen skulle jag erbjuda en kompis skjuts då det ösregnade ute. Eftersom jag ju körde bil gladdes jag åt att Siri uppfunnits. (Sedan ska man ju såklart inte fippla alls med sånt när man kör bil, jag vet, men blicken var hela tiden fokuserad på vägen...) Min Siri är från Storbritannien och jag såg fram emot att få öva min dåliga engelska med den dessutom sensuella, manliga rösten.

Jag: Send text message, please!
Han: To whom shall I send it? I need a contact name, phone number or email address.
J: M.
H: Sorry, I didn't get that.
J: M!
H: Sorry, I missed that.

Ok, kanske bättre att börja om tänker jag...

Jag: Send text message to M, please!
Han: I didn't quite get that.
J: Send message to M! Ska det va så jävla svårt att förstå?!
H: Sorry, I didn't quite get that.
J: SENDD TEXXTT MESSAGGE!
H: To whom shall I send it? I need a contact name, phone number or email address.
J: Suck... To M!
H: Sorry, I missed that.
J: MMMMMM!
H: Ok, I can send a text to M for you... What would you like it to say?
J (trött och irriterad): "Shall I pick you up?"
H: Sorry, I missed that.
J (med överdriven brittisk accent i hopp om att puckot bättre ska förstå vad jag säger): "SHAALL AIJ PICK YOU AAPP?"
H: Ok, I uppdated your message to: "Galaxie". Are you ready to send it?
J: Va?! Hur i... NO!
H: Would you like to Cancel, Review or Change it?
J: Are you stupid?
H: I didn't get that.
J: You ARE stupid, aren't you?
H: No comment to that.

Min slutsats är att han alltså innerst inne vet om att han är korkad. Men senare när jag lugnat ner mig en aning var jag tvungen att fråga honom igen:

Jag: So, hello again! Are you stupid?
Han: I'm just trying to help you.
J (som nu fick jättedåligt samvete som kallat honom dum, han vill ju bara hjälpa...): But why?
H: I don't know why. Maybe the Genius Bar folks can answer that.
J (chockad): .....???
H: Sorry, I missed that.
J: Ok, but would you like to have sex with me? Svara på det om du kan...
H: This is about you, not me!

No comment... Over and out.

Ett glas kolsyrat vatten...

Jag ligger i soffan. Planen är att jag ska sjunka in i en bok, kanske slumra till en vända för att sedan vakna upp som en ny människa. Vilken kliché egentligen...

Från ingenstans, exploderar något inom mig och jag bara måste få skapa något. Jag rusar till byrålådan där mina sedan länge glömda skissblock och kolpennor ligger. Målmedveten. Jag måste rita, skissa, spy ur mig en massa svärta... Fingrarna vill sudda, putsa, forma - jag känner det tydligt. Jag känner inte vad det är jag känner, bara ATT jag känner något, som måste ut. Slår upp ett tomt skissblad och hamnar i ett tillstånd som man nog skulle kunna kalla galet.

Det tar stopp vid kolets början. Det sjuder i mig men bubblorna kommer inte upp till ytan. De har fastnat under en klibbig yta av nåt slag. Jag kan inte, det bara GÅR inte. Det tomma vita bladet, som bländar mig ilsket, sätter punkt. Bara så där.

Så istället hamnar jag framför datorn. Känner mig som ett glas kolsyrat vatten, vars bubblor klemat sig fast utmed glasets väggar och undrar förvånat - förtvivlat - och med stora ögon varför de inte kommer ut. De fattar inte att de ska uppåt. Förbannade bubblor. Jag inbillar mig att jag hanterar fingersättningen över datortangenterna hyfsat och hoppas kunna på så sätt hjälpa de största bubblorna på traven. Det tomma vita bloggbladet, som förvisso bländar som det fysiska skissbladet, skrämmer mig inte i samma utsträckning.

Ja och det var det. Mer än så var det inte. Jag har fått spy ur mig lite digital svärta och stillat en galen skaparlust, som ju istället blev en obetydlig ordmassa snarare än en bild, med en starkt formulerad känsla i, som kunde vara värd att ha på en ödslig vägg någonstans. Men ändå. Nu fick det bli så här, när det inte blev som det skulle.

Trött igen. Återgår till soffan och hoppas på klichén.

En bild...

Vårliga möten

Jag behövde komma ut, jag behövde en läkande kraft, jag behövde vara ett med naturen och jag behövde bara få vara där med mig själv, med dofterna, med lugnet. Tog en tur i skogen utan några som helst krav eller ambitioner på att pressa pulsen till max och ändå lite till... Kroppen fick helt och hållet styra tempot idag, inte tankarna. Tankarna fick bara acceptera - de fick ta en välbehövlig paus. Jag tog backarna för vad de var - jävligt jobbiga - och accepterade att det var så. Inga peppande tankar om att "ÅÅÅ men va härligt - en brant backe! Nu ska här förbrännas så det nästan sjunger i röven och det är inte det minsta jobbigt!". Nej, jag bara klättrade och besteg och njöt av att jag kunde erkänna att det var plågsamt.

Jag mötte många springande människor men la speciellt märke till en springande man som såg så plågad ut att jag undrade om det verkligen kunde vara hälsosamt... Undrar vad han bär inom sig?

Undrar också om dessa människor såg de 24 citronfjärilarna jag såg? Det är nästan fler än jag sett under min livstid sammanlagt. En nyfiken fjäril fladdrade troget vid min sida en bra stund och till slut tog nyfikenheten över:

Jag: Hej lille vän. Vad händer idag då? Det verkar vara något stort på gång eftersom ni är så  många?
CF: Detsamma tänkte jag om er?! De jag hittills mött har bara flåsat bort mig och jag har inte kunnat fråga. Men nu frågar jag detsamma till dig - som inte flåsar så mycket - vad är på gång?
Jag: Beach 2012...
CF: Ahaa...
Jag: Samma för er eller?
CF: Nejnej, stormöte.
Jag: Kej. Vad står det på dagordningen då?
CF: Våren, våren och våren.
Jag: Aah! Trevligt! Men du, får jag ta ett kort på dig?

Fjärilen fladdrade febrilt och jag förstod att jag gått över gränsen. Inget kort. Vi log mot varandra och det var det. Trots att jag därefter fick gå allena kände jag mig alldeles upplyft av mötet med denna lilla individ. Det var närkontakt och precis vad jag behövde.