Som spiken i brädan

Fasen, vad jag är uppåt idag alltså! Träningsvärken från gårdagens yoga, nybryggda kaffet från min nyinköpta Moccamaster, skrivarlusten, ledigheten, min kamera - sköna ting som får min puls att höjas till en behaglig takt!

Var och kollade in The Arks sista konsert på Tyrolen och ja, det var verkligen häftigt att se dem live. Grymt bra är de! Synd att de ska sluta, men det är väl så man ska göra: lämna festen när man har som roligast. Fast hur vet man egentligen när man har som roligast?

Jaja, hur som helst! Sedan dess har jag gått och funderat på en sak, en klokhet. Tänkt att: "Jamen, det är ju så det är!" Herr Salo berättade om hur länge de fått kämpa innan de äntligen fick en breakthrough och han berättade om när han insåg vad det var som krävdes för att nå sin vision - att erkänna sin rädsla. Jag kan så klart inte hundraprocentigt påstå att "så här sa han och det här menade han" men utifrån mitt filter och min tolkning löd hans budskap så. Vi är alla rädda för någonting: att göra bort oss, att bli utskrattade, att såra, att falla. Men det är först när man inser sin rädsla och erkänner den, men också våga trotsa den som det händer grejer. Ibland krävs det att man är lite galen för att vinna respekt - It takes a fool to remain sane.

Det är som spiken i brädan; hur galet är det egentligen inte att trotsa sin förutbestämda plats i livet och sikta högre? Kanske lika galet som att inte göra det...

Trotsar sin rädsla för att fastna...

En utav mina visioner är till exempel att skriva en bok. Men jag är lite rädd. Rädd för att misslyckas, bli missnöjd, använda fel grammatik, fel ordval, fel filosofi, fel intrig. En mycket klok vän sa till mig en gång: "innan du skriver en bok, börja blogga". Så jag har lyckats övervinna en del av min rädsla i alla fal - det första steget är taget.

Livets trappa...

När bloggandet var ett relativt nytt fenomen var jag ganska allergisk mot det. Vet inte varför egentligen. Kanske var jag rädd för att ta mitt första trappsteg mot min egen vision?